Det är nu tio år sedan, men visst minns vi den docksöta flicka som iklädd skoluniform och flätor sjöng att man skulle slå henne en gång till? Genom att korsbefrukta en liten flickas oskuld med en vuxen kvinnas sexualitet hade producenten blandat ihop receptet till en braksuccé med oroväckande pedofiliska undertoner. En stjärna var född.

Allt var givetvis mycket genomtänkt. Britneys succé bestod mycket i hennes förmåga att använda sin sexualitet på ett medvetet ambivalent sätt. Successivt gick Britney under sin karriär från att spela rollen som den oskyldiga flickan som stod oförstående till sexualiseringen av henne, till att spela den sexuellt mogna kvinnan som medvetet utgjorde ett sexobjekt . Betydelsen som denna förflyttning i sexuell approach har spelat för hennes karriär ska inte underskattas. Britney var ju inte främst en musiker, Britney var ett fenomen, en produkt, en stjärna.

Precis som alla stjärnor av hennes kaliber behövde karriären ett visst inslag av skandaler för att hålla intressant hos fansen på topp. Detta klarade Britney fint. Hennes musikvideos blev ofta omskrivna för deras mått av naken hud innan de ens hade släppts och hela historien med Justin Timberlake tjänade länge som en mysig såpopera med alla de nödvändiga inslagen av kärlek, sorg, svartsjuka och sex. Men Britney överskred aldrig premissernas ramar och hennes status och intresset kring hennes person fortsatte att växa. Skickligt balanserade hon mellan att utstråla sexualitet och oskuld, mellan att vara horan och madonnan. Länge var hon vårt och paparazzifotografernas favoritobjekt.

Men givetvis kom den dag då vi började få se mindre smickrande och inställsamma bilder på henne (vem vill inte se en stjärna falla?). Skvallerpressens utseendefascistiska åsikter lät inte vänta på sig: hon var tjock, hade celluliter, ful utan smink, hade acne, klädde sig illa, visade för mycket hud. Som ett möjligt resultat av häxjakten började snart bilderna visa en annan flicka än den vi var vana att se i musikvideos och intervjuer. Britney rökte, blev full och gravid, blev dumpad, vek ut sig, gifte sig plötsligt, skilde sig lika snabbt, rakade av sig håret, togs in på behandlingshem, grät offentligt, blev ännu tjockare och rödmosigt ful av alla tårar – och i vilken ordning vet jag inte. Intresset för hennes person hade plötsligt en helt annan orsak än den från början haft. Ju djupare hon föll desto högre hördes gloporden och trots det uppenbart tragiska i hela situationen tycktes föraktet mot henne bara öka. Kunde inte människan ta sig samman och förstå att hon var pinsam? Medlidandet för en fallen stjärna är inte stort. Den söta flickan hade lockat och eggat. Hon hade retat och attraherat. Hon visste vad hon gav sig in på. Hon hade bett om det och hon fick bara vad hon förtjänade – en symbolisk kollektiv våldtäkt. Nu är hon smutsig och förbrukad, men hon får skylla sig själv. Hennes människovärde är lika med noll.

Idag tittar jag på nytagna bilder av en fallen stjärna som sitter inkrupen i baksätet på en bil och försöker dölja sitt ansikte. Redaktionen kommenterar bilderna med ”Vad har du att dölja Britney Spears?” och ”Det verkar som om Britney Spears har tappat sin kärlek för paparazzis”. Under bilderna finns ett trettiotal kommentarer från privatpersoner. Ca hälften av dem går ut på att nedvärdera hennes utseende. Andra försöker (hm…) försvara henne: ”hon är faktiskt söt me blond hår och lite mer smink”

Hårt faller världens dom över den kvinna som inte lyckas balansera på den tunna tråd som skiljer motpolerna hora och madonna åt. Britney tog sig friheter som världen inte ansåg att hon hade rätt till. Hon var ingen fin flicka. Dåliga flickor behöver man inte behandla med respekt. Dåliga flickor kan man våldta.