Som student läser jag en hel del facklitteratur. En tanke som ofta slår mig är, förutom hur mycket onödigt junk vi studenter måste läsa, att denna litteratur ofta på intet sätt är könsneutral – en tanke som eskalerat sedan jag började läsa statsvetenskap. Politiken är fortfarande i mångt och mycket en männens värld. Frågan är hur jag som kvinnlig student ska förhålla mig till detta faktum och hur det i förlängningen påverkar min uppfattning om både mig själv och den värld jag ingår i. Statsvetenskapen gör nämligen anspråk på att objektivt beskriva den stora världen, trots att den i själva verket enbart beskriver en värld av män, om män, för män.

Ett konkret och talande exempel på detta är språket. De flesta författarna, som många gånger själva är män, väljer att uteslutande använda sig av manliga personliga pronomen. Oavsett om vi talar om väljare, presidenter, politiker eller forskare beskrivs de alltså i litteraturen som han. Ska då jag som kvinnlig läsare förstå detta språkval som en beskrivning av verkligheten? Ska jag som kvinnlig läsare tolka det som att jag är utesluten från litteraturen? Nej, inte nödvändigtvis och det är det som är det problematiska.

Normen lämnar alltid ett litet utrymme till det avvikande och det är det som gör normen legitim. I det personliga pronomen han ryms alltså även hon. Han är inte per definition man utan snarare en människa förklädd i en manlig norm. Som läsare förstår vi och accepterar detta. Vi ursäktar normen för dess brister och resonerar som att normen inte vill oss illa.

För att ytterligare exemplifiera hur han (eller för all del man) utgör norm, kan vi pröva med ombytta roller. Om jag i en facktext skulle läsa ordet hon när en president eller politiker omskrivs, hur skulle jag då tolka det? Antagligen som de flesta andra. Jag skulle ta det vid orden och anta att personen ifråga är kvinna. I det kvinnliga pronomen hon ryms nämligen inte han. Detta beror på att hon inte är norm. Hon är det avvikande, det abnorma, det specifika. Men hon är inte mindre viktig för det. Vi måste nämligen komma ihåg att normen är beroende av det avvikande. Det är det abnorma som gör det normala normalt. Med andra ord råder ett dualistiskt förhållande dem emellan. Det ena kan inte existera utan det andra, eller som man i vardagstal skulle ha uttryckt det: Allt är relativt.

Språkliga normer tar sig givetvis inte enbart uttryck i kön utan samma förhållande gäller även för sexualitet. Ett parförhållande som beskrivs i termer av han och hon utesluter inte nödvändigtvis ett samkönat förhållande. Någonstans i skuggorna av heteronormativiteten smyger det avvikande omkring som ett spöke vars existens skänker normen sin normgivande legitimitet.

Jag menar att språket varken enbart är en förmedlare av verkligheten eller en objektiv sådan.  Språket är en förmedlare av värden. Ett verktyg för både upprätthållande och nyskapande av normativitet.