nogirlwashurt

Ur feministisk synvinkel

Arkiv förspråk

Dagens ord: gentrifiering

Igår kväll rapporterade Aktuellt om den ökade förekomsten av gentrifiering i Sverige. Begreppet gentrifiering myntades redan på 60-talet och kommer från engelskans gentry som betyder ungefär herrskapsklass. Gentrifiering innebär att bostadsområden som tidigare haft en heterogen befolkning och låga hyror tas över av en köpstark, homogen medelklass. Man utför renoveringar, nybyggen och omvandlingar från hyresrätter till bostadsrätter. Detta leder till högre priser vilket innebär att den gamla befolkningen inte längre har råd att bo kvar. Områden med låg status blir plötsligt socialt attraktiva, dyra och därmed endast tillgängliga för vissa grupper. Samtidigt dör så småningom den sociala och kulturella mångfald som stadsdelen tidigare haft. Tydliga exempel på där gentrifiering skett är Haga i Göteborg och Södermalm i Stockholm.

 

Ännu ett sorgligt exempel på hur de högre klasserna systematiskt utnyttjat de lägre. Skäms på er, södermalmswiggers!

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

”Inte för att jag är rasist, men…”

För ett par dagar sedan fick jag återigen min tes bekräftad. ”Inte för att jag är rasist, men…” är en hemlig kodfras. Kan man bara den inledningen så skänks man immunitet mot misstanke om rasism. Inleder man bara var mening med rasistiskt innehåll med den frasen så går man sen fri från all misstanke. Man kan vräka ur sig allsköns fördomar utan att någon höjer på ögonbrynet, ifrågasätter ens motiv eller faktabakgrund. Man är fri.

 

Meningen tycks dessutom ha två underliggande extrafunktioner: För det första har den en slags förlösande effekt som gör att den kan få den mest försynta lilla person att plötsligt höja rösten och tömma sitt hjärta på allehanda, länge insamlat, fördomsfullt och elakt skräp. För det andra har den en inbyggd dominoeffekt; har en liten timid person lättat sitt inskränkta hjärta så följer sedan en lång rad av bekännelser ända tills att den sista kotten i församlingen tömt sig. Och sedan går det ofta laget runt en vända till.

 

För några dagar sedan var jag alltså med om en inte-för-att-jag-är-rasist-men-situation. Efter att alla, i den församlade skaran kvinnfolk i diverse åldrar, hade bedyrat att de icke var några rasister, haglade de rasistiska uttalandena i rummet. En känsla av gemenskap och samförstånd infann sig snabbt. De hade lättat sina tyngda hjärtan, funnit likasinnade och stod dessutom fria från anklagelser om icke politiskt korrekta epitet. Detta var team-building i ordets sanna betydelse.

 

Blyg och osäker, som jag stundtals kan vara, fann jag situationen både svår och obehaglig. Till slut tog jag dock mod till mig och bemötte det senaste uttalandet med en lång utläggning om varför detta inte var en korrekt bild av verkligheten. Utan att vänta på svar reste mig och gick, både stolt och skamsen. När jag kom hem på kvällen berättade jag episoden för min sambo som sa att en vän till honom varit med om en liknande situation. Denne hade blivit tämligen irriterad över attityden, men inte orkat ta debatten och därför helt sonika rest på sig och sagt ”ja, men Sieg heil då!” och gått. Jag skrattade gott åt dennes icke politiskt korrekta hanterande av situationen och tänkte att det ässet tänker jag spara i skjortärmen! Man vet aldrig när någon timid och annars trevlig person plötsligt inleder en mening med ”inte för att jag är rasist, men”. Det man däremot kan man vara tämligen säker på att vederbörandes fortsättning är rasistisk och då gäller det att ha en ful back-up.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Språket som verktyg för normativitet

Som student läser jag en hel del facklitteratur. En tanke som ofta slår mig är, förutom hur mycket onödigt junk vi studenter måste läsa, att denna litteratur ofta på intet sätt är könsneutral – en tanke som eskalerat sedan jag började läsa statsvetenskap. Politiken är fortfarande i mångt och mycket en männens värld. Frågan är hur jag som kvinnlig student ska förhålla mig till detta faktum och hur det i förlängningen påverkar min uppfattning om både mig själv och den värld jag ingår i. Statsvetenskapen gör nämligen anspråk på att objektivt beskriva den stora världen, trots att den i själva verket enbart beskriver en värld av män, om män, för män.

 

Ett konkret och talande exempel på detta är språket. De flesta författarna, som många gånger själva är män, väljer att uteslutande använda sig av manliga personliga pronomen. Oavsett om vi talar om väljare, presidenter, politiker eller forskare beskrivs de alltså i litteraturen som han. Ska då jag som kvinnlig läsare förstå detta språkval som en beskrivning av verkligheten? Ska jag som kvinnlig läsare tolka det som att jag är utesluten från litteraturen? Nej, inte nödvändigtvis och det är det som är det problematiska.

 

Normen lämnar alltid ett litet utrymme till det avvikande och det är det som gör normen legitim. I det personliga pronomen han ryms alltså även hon. Han är inte per definition man utan snarare en människa förklädd i en manlig norm. Som läsare förstår vi och accepterar detta. Vi ursäktar normen för dess brister och resonerar som att normen inte vill oss illa.

 

För att ytterligare exemplifiera hur han (eller för all del man) utgör norm, kan vi pröva med ombytta roller. Om jag i en facktext skulle läsa ordet hon när en president eller politiker omskrivs, hur skulle jag då tolka det? Antagligen som de flesta andra. Jag skulle ta det vid orden och anta att personen ifråga är kvinna. I det kvinnliga pronomen hon ryms nämligen inte han. Detta beror på att hon inte är norm. Hon är det avvikande, det abnorma, det specifika. Men hon är inte mindre viktig för det. Vi måste nämligen komma ihåg att normen är beroende av det avvikande. Det är det abnorma som gör det normala normalt. Med andra ord råder ett dualistiskt förhållande dem emellan. Det ena kan inte existera utan det andra, eller som man i vardagstal skulle ha uttryckt det: Allt är relativt.

 

Språkliga normer tar sig givetvis inte enbart uttryck i kön utan samma förhållande gäller även för sexualitet. Ett parförhållande som beskrivs i termer av han och hon utesluter inte nödvändigtvis ett samkönat förhållande. Någonstans i skuggorna av heteronormativiteten smyger det avvikande omkring som ett spöke vars existens skänker normen sin normgivande legitimitet.

 

Jag menar att språket varken enbart är en förmedlare av verkligheten eller en objektiv sådan.  Språket är en förmedlare av värden. Ett verktyg för både upprätthållande och nyskapande av normativitet.

Förtryckt barn har många namn

Hora, fitta, bitch, madrass, slampa, häxa, sköka, slinka, fnask, luder, gatflicka, nattfjäril. Möjligheterna att inbilla en kvinna att hennes sexualitet är ful, skamlig och icke önskvärd, är otaliga. Jag kan inte räkna antalet gånger som jag blivit kallad hora. Men jag minns första gången.

Jag hade precis börjat sjunde klass och hade ännu inte fyllt tretton år. Jag och min kompis var på väg ut på skolgården. Vägen ut ledde genom en smal korridor och vi blev tvungna att passera ett gäng av de stora, tuffa och snygga grabbarna. Killarna visslade och skrattade när vi passerade och jag hörde hur någon sa ”snygga tuttar”. Först blev jag förvirrad. Jag kände mig osäker på om det var en komplimang eller en förolämpning, men bestämde mig för att det nog var en komplimang eftersom det innehöll ordet snygga. Och jag minns att jag kände mig stolt. Stolt över att ha något som någon annan åtrådde. Jag minns att jag kände mig vuxen.

Vi fortsatte att gå och var nästan framme vid dörren då plötsligt någon av killarna skrek ”horor”. Tonen var aggressiv. Förvirring uppstod igen, kanske främst av det tvära kastet. Att ”hora” inte var en komplimang, det visste jag. För att inte visa mig sårad inför min kompis, vände jag mig om till henne så fort vi kommit utanför dörren och sa så snusförnuftigt som bara barn kan: ”Hur kan man vara en hora när man inte ens haft sex?” Och min kompis nickade och höll med: ”Helsjukt”.  Vi fortsatte att gå under tystnad.

Jag vet inte vad min kompis kände, men jag minns att jag var ledsen. Det kändes som att någon tagit ifrån mig något och tillskrivit mig något jag inte förtjänade på samma gång. Jag var ledsen för att jag innerst inne visste att vår naiva snusförnuftighet var värdelös. Man var ju inte en hora genom sina handlingar – man var det genom sitt kön. Vi var tjejer, alltså var vi horor.

Just nu vandrar en ny generation blivande kvinnor genom Sveriges skolkorridorer. En del av dem kommer tidigt att få lära sig att kvinnans sexualitet är så skör att man kan begränsa den enbart genom ett ord. För en del kommer det att vara, precis som för mig, en av deras första sexuella erfarenheter. Ett tvärt kast in i en vuxenvärld där ingen logik längre råder. En värld där oskulder är horor och svin är hjältar.

Bakslag med könskodifierade ord

Som student har jag den senaste veckan spenderat tiden med att försöka lära mig bl.a USA:s  politiska system. USA har ju som bekant en president som stats- och regeringschef, så det har blivit en hel del snack om just – presidenter. Och visst är väl president ett sådant där typiskt könskodifierat ord? Detta blev mycket uppenbart då president är lite långt och halvjobbigt att upprepa hela tiden.Resultatet blev att jag och mina studiekamrater ofta bytte ut ordet president mot ett pronomen. Gissa vilket. Precis – han. Det skedde som per automatik – även för en luttrad feministjävel som jag själv och jag fick bita mig själv i tungan flera gånger och liksom försöka dunka in i skallen att en president faktiskt kan vara en kvinna också!

I lägen som dessa funderar jag allvarligt på om inte ett tillägg av det könsneutrala ordet hen i ordförådet vore en god idé. För faktum är att språket inte bara beskriver verkligheten – utan det är också med att skapa den.