nogirlwashurt
Ur feministisk synvinkelArkiv förskönhetsideal
Sämre självförtroende på tio minuter!
Jag läser aldrig söndagsbilagorna och det finns en orsak till det. Söndagsbilagorna är som skvallerblaskor och damtidningar i ett, förklädda till rättmätiga magasin. Men oavsett min möjlighet att som konsument välja bort dem har jag ingen möjlighet att skydda mig mot deras budskap.
Varje vår upprepas samma predikan: ”Gå ner fem kilo till sommaren – vi har knepen”, ”Tappa ett kilo i veckan!” eller ”Gör som Perrelli och få tillbaka bikinifiguren”. Vilken kändiskvinna som lånat ut sitt namn eller vilka rubriker blaskorna sätter är sedan helt ovidkommande, budskapet är ändå det samma: Banta nu! Idealet att kvinnokroppen ska vara smal måste vara tidernas mest parafraserade.
Men vackra förpackningar på hiskeliga budskap är just vad söndagsbilagorna lever på. För vem skulle köpa en tidning med artikelrubriker som sa ”Du vet att du är tjock!”, ”Tjocka människor är fula människor”, ”Köp vår skittidning – vi har samma reportage som förra året” eller ”Garanterat sämre självförtroende på tio minuter!” ?
Feminister är inte dummare än att de kan välja att gå emot sitt bättre vetande
I en veckas tid har jag nu försökt att krama de sista dropparna ur min rengöringscreamstub, grävt längst ner i ögoncreamsburken, svurit åt den tomma hårspraysflaskan och desperat försökt att undvika spindelben till ögonfransar med min för länge sedan torra mascara. Det är fredagseftermiddag den 23:e och löningstid för många. För mig innebär ofta löningstid fylla-på-mitt-skönhetsförråds-tid. Men denna gång blir det för uppenbart att jag inte är ensam om den tanken. Köerna av kvinnfolk till Kicks kassa fyller mig med avsmak. Vad fan håller vi på med?
Jag är inte dum. I alla fall inte dummare än att jag förstår att skönhetsindustrin omsätter miljardbelopp varje år. Inte dummare än att jag kan räkna ut att skönhetsindustrin är en världsomspännande sådan, en industri som fångar kvinnor inom alla åldersgrupper och alla samhällsklasser. Inte dummare än att jag vet att skönhetsideal är inlärda och föränderliga över tid och rum eller förstår att det finns någon som tjänar multum på vår inlärda osäkerhet. Inte dummare än att jag kan lägga ihop ett plus ett och räkna ut att kontrollen av kvinnans utseende är det samma som kontroll över hennes person. Inte dummare än att jag vet att skönhetsideal är ett maktmedel som syftar till att hålla kvinnan på mattan.
Däremot är jag dum nog att ställa mig i en tio meter lång kö i en varm butik för att handla produkter som jag inte behöver för pengar som jag egentligen inte har. En gång frågade min väninna mig om jag trodde att feminister var dömda till dålig självkänsla. Jag frågade hur hon menade och hon svarade att ” Vi går ju alltid mer eller mindre emot våra egna ideal. Vi går alltid mer eller mindre emot vårt eget bättre vetande.”
Och jag höll med min väninna. Vi går mot bättre vetande – men inte alltid. Vi löper inte linan ut. Vi sväljer inte allt med hull och hår. Däremot balanserar vi skickligt mellan idealism och realism, mellan anpassning och revolt, mellan motströms och medströms. Vi vinner ibland och förlorar ibland. Men framförallt: vi gör riskkalkyler, väljer våra strider och vi gör medvetna val.
You go…Pippi!
En Google-annons på min egen blogg som löd Lider du av fet hy? påminde mig om ett program jag såg för några månader sedan. Programmet, som jag tror sändes på Svt, hade antagit utmaningen att utreda om Pippi (Långstrump, that is) är feminist eller inte.
Som den stora Pippifantast jag var som barn (och till stor del är än idag) blev jag så klart nyfiken. Jag hoppades, hoppades, hoppades, att de skulle komma fram till att min idol var en hängiven feminist, precis som jag.
Och visst är Pippi feminist. Exempelbeviset som gjorde starkast intryck på mig och som även var det som jag erinrade mig vid synen av den löjliga annonsen, är när Pippi, Tommy och Annika går förbi en skönhetssalong. I skyltfönstret till salongen sitter en skylt med texten Lider du av fräknar? Pippi stirrar med rynkad pannan på skylten en stund innan hon med bestämda steg tågar in på salongen, går fram till disken som hon knappt räcker upp till, stirrar expediten stint i ögonen och säger ”nej!”. Expediten blinkar förvånat med lösögonfransarna och frågar vad i all sin dag flickan menar? ”Nej”, upprepar Pippi med hög röst, ”svaret på frågan om jag lider av fräknar är nej!”
”Men snälla barn” utbrister expediten ”ni är ju alldeles full av fräknar”. ”Jaa”, svarar Pippi trött ”men jag liiider inte av dem!”
Åh, vad jag önskar att jag kunde säga nej lika högt och bestämt som Pippi kan. Bara stirra expediten stint i ögonen och säga ”nej” när hon frågar mig om jag inte ska ha en ögoncream också ”för det är ju där det börjar” (outsagt rynkorna). Eller när diverse reklamer vill pracka på mig anti age- eller cellulit-cream. För nej – jag vill bli äldre och jag lider inte av någon jävla ”apelsinhud”.
Jag tror att vi alla har en liten Pippi inom oss, och visst borde vi låta henne säga nej lite oftare?
