februari 5, 2009 vid 11:18 f m · Arkiverad under En värld utanför feminismen? and taggad: barn, demokrati, internet, politik, samhälle, skola, utanförskap
Igår evakuerades min gamla gymnasieskola, St:Eskil i Eskilstuna, efter ett hot om skolskjutning. Det var med chock jag tog emot samtalet från min sambo som blivit varse händelsen via internet. Just som vi talades vid i telefon satt elever och lärare instängda i skolan och väntade på besked från polis och rektor. Tårarna kom utan att jag hann reagera. Närmare kunde det inte komma.
Det är lätt att måla fan på väggen när man inte har hela bilden framför sig. Detta gjorde jag också mycket riktigt. Som väl var skedde ingen skjutning. Mannen som utfärdat hotet via nätet greps av polis i sin lägenhet i Strängnäs. Han erkände direkt och vid förhör senare sa han att det hela varit på skämt. Skolan evakuerades. Faran var avvärjd.
Jag, och jag tror många med mig, blev lugnade. Men idag är en ny dag och elever ska bege sig till skolan. Ingen undervisning sker dock utan dagen ägnas åt samtal kring det inträffade. Men redan imorgon återgår eleverna till den vanliga undervisningen. De ska hädanefter hantera att 40 timmar i veckan befinna sig i lokaler där de tidigare känt sig hotade. Där ska de koncentrera sig på algebra, andra världskriget och satslösning. I lokaler som dag ut och dag in står vidöppna. I lokaler där hundratals människor ideligen cirkulerar och där det är omöjligt att hålla reda på vem som hör dit och vem som inte gör det. Tillsammans med minnen om skolskjutningar i USA och Finland ska de nu minnas dagen då deras skola plötsligt blev en utsatt plats.
Idag går mina tankar till dessa elever, deras lärare och övrig skolpersonal. Även om många av oss som igår följde händelsen utifrån idag har andats ut och suckat ”tur att inget hände” så har något hänt. För de som igår följde händelsen inifrån, så har något hänt. Därför hoppas jag att politiker, polis, skolledare, personal och föräldrar kommer att agera utifrån att något faktiskt har hänt och tillsammans arbeta för att något ytterligare inte ska hända. Som blivande lärare snurrar tankarna i mitt huvud. Är det en försmak av framtiden vi fått? Väntar en tid med låsta skolportar och lärare i skottsäkra västar? Eller har vi fortfarande chansen att reparera skadan? Att omfamna de som känner sig försmådda, kränkta och osedda? Har samhället stake nog att erkänna att det någonstans, kanske på flera ställen, begåtts en orätt mot dessa människor? Törs politiker erkänna att nedskärningar i skolan kommer att kosta, kanske till och med människoliv? Törs de erkänna att de prioriterat fel? Att de trodde att de kunde skära ner på social omsorg utan att det skulle komma konsekvenser? Att de valde de hårda värdena före de mjuka? Men att de nu erkänner att de måste prioritera om eftersom de mjuka värdena plötsligt blivit stenhårda konsekvenser.
Läs mer: http://www.folket.se/link.php?id=236944&from=article&t=1332102804
Läs även andra bloggares åsikter om politik, skola, samhälle, utanförskap, demokrati, internet, barn
april 10, 2008 vid 8:36 e m · Arkiverad under Debatt and taggad: Debatt, förtryck, feminism, hora, könsord, sexualitet, skola, språk
Hora, fitta, bitch, madrass, slampa, häxa, sköka, slinka, fnask, luder, gatflicka, nattfjäril. Möjligheterna att inbilla en kvinna att hennes sexualitet är ful, skamlig och icke önskvärd, är otaliga. Jag kan inte räkna antalet gånger som jag blivit kallad hora. Men jag minns första gången.
Jag hade precis börjat sjunde klass och hade ännu inte fyllt tretton år. Jag och min kompis var på väg ut på skolgården. Vägen ut ledde genom en smal korridor och vi blev tvungna att passera ett gäng av de stora, tuffa och snygga grabbarna. Killarna visslade och skrattade när vi passerade och jag hörde hur någon sa ”snygga tuttar”. Först blev jag förvirrad. Jag kände mig osäker på om det var en komplimang eller en förolämpning, men bestämde mig för att det nog var en komplimang eftersom det innehöll ordet snygga. Och jag minns att jag kände mig stolt. Stolt över att ha något som någon annan åtrådde. Jag minns att jag kände mig vuxen.
Vi fortsatte att gå och var nästan framme vid dörren då plötsligt någon av killarna skrek ”horor”. Tonen var aggressiv. Förvirring uppstod igen, kanske främst av det tvära kastet. Att ”hora” inte var en komplimang, det visste jag. För att inte visa mig sårad inför min kompis, vände jag mig om till henne så fort vi kommit utanför dörren och sa så snusförnuftigt som bara barn kan: ”Hur kan man vara en hora när man inte ens haft sex?” Och min kompis nickade och höll med: ”Helsjukt”. Vi fortsatte att gå under tystnad.
Jag vet inte vad min kompis kände, men jag minns att jag var ledsen. Det kändes som att någon tagit ifrån mig något och tillskrivit mig något jag inte förtjänade på samma gång. Jag var ledsen för att jag innerst inne visste att vår naiva snusförnuftighet var värdelös. Man var ju inte en hora genom sina handlingar – man var det genom sitt kön. Vi var tjejer, alltså var vi horor.
Just nu vandrar en ny generation blivande kvinnor genom Sveriges skolkorridorer. En del av dem kommer tidigt att få lära sig att kvinnans sexualitet är så skör att man kan begränsa den enbart genom ett ord. För en del kommer det att vara, precis som för mig, en av deras första sexuella erfarenheter. Ett tvärt kast in i en vuxenvärld där ingen logik längre råder. En värld där oskulder är horor och svin är hjältar.
