I min stad har vi just nu något som kallas Demokrativeckan och på stadens Statsbibliotek kan man rösta om man anser att EU är en demokrati eller inte. När jag för någon dag sedan begav mig till bibblan för att låna en trave böcker, som jag antagligen bara kommer att läsa en bråkdel av, och fick syn på brevlådan som för tillfället utgjorde valurna, ville jag omedelbart utnyttja mina fejkade demokratiska rättigheter. På bordet fanns två röstsedlar – en ja och en nej. Instinktivt ville jag ta nej-sedeln, den liksom ropade på mig, men samtidigt vet jag bättre än så. Eller snarare, jag vet att det inte riktigt är så enkelt.

EU:s politiska system är demokratiskt uppbyggt. Medlemsländerna ges representation utifrån deras befolkningsmängd, de har representanter i de olika institutionerna och beslutsfattande kräver alltid godkännande från fler än en instans. Ok. Samtidigt tjatas det mycket i lilla landet lagom (som i själva verket i de flesta frågor är mycket radikalt) om hur beslutsfattande flyttas från riks- till EU-nivå, att makten flyttar utomlands, att vårt inflytande i realiteten är mycket litet och möjligheten till insyn mycket begränsad. Ok. 

Men för böveln – hur är det då?, tänkte jag och stod och fingrade på de båda röstsedlarna. Varför fanns ingen ja-det-beror-väl-på-sedel? Varför är demokratin allt som oftast svartvit? Jo, givetvis för att resultaten ska bli lättydliga. Trots att jag varken var med när det begav sig att rösta om kärnkraften eller ATP, vet jag hur illa det kan gå när det finns fler än två linjer. Men, hur demokratiskt är det att folket måste välja mellan något som upplevs som pest eller något som upplevs som kolera? I ett sådant läge är ju alternativet vanlig jävla förkylning rätt välkommet.

Till slut tog jag en av vardera röstsedel och knölade ner dem i lådan och gjorde därmed min röst till varken till eller ifrån och utnyttjandet av min fejkade demokratiska rättighet till lika med noll. Dessutom hade min vilja till nyansering till synes höjt antalet röstdeltagare, något som säkert skulle uppfattas som en seger för demokratin av den person som låg bakom påhittet med brevlådan, vilket irriterade mig en smula.

Hur som haver så behöver inte jag ta ställning i frågan för ingen förutom Statsbiblioteket har frågat mig. Idag röstar däremot riksdagen om Lissabonfördraget. Jag hade inte en jävla aning om det och det oroar mig. Lissabonfördraget är ju en stor och viktig fråga, framförallt för demokratin. Den kommer att påverka EU:s framtid radikalt och därmed även Sveriges. Har jag gått omkring och sovit sista tiden eller är det helt enkelt så att medierapporteringen kring frågan varit sval, precis som både deltagandet i, informationen kring och rapporteringen av EU-valet? Själv önskar jag att jag blivit tillfrågad i den frågan. Men jag var väl helt enkelt inte betrodd att fatta rätt beslut.

Så kanske var problemet med bibblans EU-fråga att den var fel ställd? Istället för att fråga om EU är demokratiskt borde de kanske frågat om EU bidrar till demokratin? För vad tusan hjälper det att systemet rent inbördes är demokratiskt när samma system på en rad olika sätt leder till exkludering från denna demokrati?

Läs även andra bloggares åsikter om eu, lissabonfördraget, politik, demokrati, samhälle, riksdagen