nogirlwashurt
Ur feministisk synvinkelArkiv förregeringen
“Throwing money at the problem”
I amerikanska politiska debatter hörs ofta argumentet att ”throwing money at the problem” inte är någon lösning. Som svensk åskådare tycks ståndpunkten aningen märklig då vår politiska tradition snarare är den motsatta – ekonomiska resurser ses ofta som en förutsättning för förverkligandet av politiska ambitioner. Men igår gick regeringen ut med ett förslag där den lättsmälta amerikanska sloganen faktiskt utgör ett adekvat motargument.
På tre år ska totalt 110 miljoner kronor satsas på att öka jämställdheten i skolan. Detta är med regeringens egna ord ”en historiskt stor satsning”. Det må så vara och kanske bör man känna tacksamhet mot den borgerliga regeringen för att de satsar så mycket pengar på just ökad jämställdhet – pengar är ju som bekant det dyrbaraste som finns i en borgerlig människas liv. Men om man söker efter kvalitet istället för kvantitet så är regeringens förslag inte mycket att hänga i julgranen. I regeringens satsning ingår bland annat att tillsätta en jämställdhetsdelegation med syfte att ”analysera könsskillnaderna i utbildningsresultat, utvärdera metoder för att bryta traditionella könsroller, föreslå lämpliga insatser med mera.” Jätteviktiga och högst nödvändiga åtgärder – för tjugo år sedan. Det finns väl inget område inom det svenska samhället som varit mer föremål för forskning än skolan ur ett jämställdhetsperspektiv? Därav hoppas jag innerligt att delegationens uppgift främst blir att sammanställa befintlig forskning och omsätta lärdomarna därav till konkreta handlingsmål. Vi saknar varken vetskap om könsrollernas orsaker och konsekvenser eller hur de kan brytas. Nya utredningar, hur ekonomiskt omfattande de än är, kan aldrig mäta sig med den enorma kunskapsbank som forskarvärlden byggt upp under de senaste tjugo åren. Om regeringen menar allvar med sin jämställdhetsambition, tar lärdom av det underlag som finns och inte bara are throwing money at the problem för syns skull, kan det faktisk bli… riktigt bra.
Två ministrar gör inte ett rätt
”Globaliseringen är fantastisk” inleder radarparet Nyamko Sabuni och Jan Björklund sin debattartikel i DN den 6 mars 2008. Och visst är det väl en underlig inledning på en text som knappast kan ha någon annan avsikt än den att öka främlingsfientligheten. Det är nästan som om Sabuni och Björklund vill be om ursäkt för det de är till stånd att göra.
Men ursäktar sig gör de givetvis inte. Sabuni och Björklund tillkännager i samband med artikeln ett förslag om att avskaffa den undantagsrätt som finns för elever att slippa idrotts- eller sex- och samlevnadslektionerna av religiösa, kulturella eller personliga skäl. Hela förslaget bygger på antagandet att undantagsrätten understödjer en kulturkonflikt som den svenska kulturen således förlorar. Sabuni och Björklund menar att rätten begränsar framförallt flickors frihet då den utnyttjas av föräldrar som kommer från patriarkala kulturer (ett för övrigt mycket intressant ordval av två liberaler som inte ens vill kalla sig feminister).
Sabunis och Björklunds källa är en avhandling av Sara Högdin (2007) där datan baseras på 1314 elever på fyra grundskolor. Detta skänker visserligen en hög tillförlitlighet till studiens resultat, men generaliseringsfaktorn kan ändå inte antas gälla hela landet. Trots detta drar ministrarna på höga växlar. De skriver att ”Det är orimligt att den regel om befrielse från obligatorisk undervisning som var tänkt att användas i undantagsfall innebär att över var fjärde utlandsfödd flicka inte deltar i viktiga undervisningsmoment i skolan.”
Kanske visar resultaten just vad ministrarna vill, att det svenska regelverket utnyttjas av människor med annan etnisk bakgrund. ”Flickor med sitt ursprung i Mellanöstern befrias ungefär fem gånger så ofta som invandrarflickor födda i Syd- eller Östeuropa. Samma undersökning visar också att befrielse är vanligare om föräldrarna har en låg utbildningsnivå. Inte så förvånande är också att graden av befrielse är högre om föräldrarna har en stark religiös övertygelse.”
Det är tydligt att folkpartiet anser att man redan gått långt i sin välvilja att möta människor med annan religiös tillhörighet: ”Enligt internationella konventioner har familjen rättigheter att låta barnen gå i skolor som överensstämmer med deras religiösa och filosofiska övertygelse. I Sverige har denna rättighet tillgodosetts genom möjligheten att välja en friskola med konfessionell inriktning.”
Med förevändningen att man vill verka för jämställdhet, frihet och jämlikhet kan man komma långt med sin dolda agenda.
Begreppstrassel, tabloidfeminister och statsråd
I och med regeringsskiftet har Sveriges befolkning idag en jämställdhetsminister,som inte vill kalla sig feminist. Den folkpartistiske ministern Nyamko Sabuni försvarar sitt ställningstagande med att hon är liberal och på så vis inte behöver några andra epitet.
Hennes partikamrat, riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson, är även hon liberal, men anser att det är ett ”ideologiskt tjänstefel” att som folkpartist inte kalla sig feminist. Ohlsson skyller indirekt vänsterrörelsen för att ha lagt vantarna på begreppet och tycker att det är synd att inte fler vill kalla sig feminister.
Men Ohlsson tycks kämpa i motvind. Totalt tretton av regeringens ministrar ville, enligt samma artikel som åberopas ovan, inte ställa sig bakom begreppet i början av förra året. I den skaran återfanns då både Mats Odell och Sven Otto Littorin, men även vår regeringschef och tillika moderatledaren Fredrik Reinfeldt, en inte helt oviktig person vad gäller inflytande.
Har då Ohlsson rätt? Är det vänsterrörelsen jag som feminist ska skylla för att de styrande i mitt land inte delar min analys av att jag som kvinna i mångt och mycket har sämre förutsättningar än jag hade haft om jag varit född som man? Är den borgerliga regeringens utbredda misstro mot feminismen i själva verket bara ett uttryck för den gamla hederliga klassmotsättningen?
Om inte, hoppas jag innerligt att vi har att göra med ett rent begreppsmässigt missförstånd. Jag borde kanske söka orsaken till misstron hos Svenska akademins förenklade ordboksförklaring eller hos de arga tabloidfeminister (tänk Linda ”galning” Skugge) som rasade mot ”gubbslem” under nittiotalet och så här med facit i hand kanske gjorde feminismen mer skada än nytta.
Sedan Mary Wollstonecraft, 1792, skrev A Vindication of the Rights of Woman har många anspråk gjorts på att definiera begreppet och som den feminist jag är tänker således även jag försvara det: Feminist är den som
- Anser att kvinnor är underordnade män och
- anser att detta är något som ska förändras.
Som sittande minister är denna information givetvis inte svår att tillgodogöra sig. Inte heller är det en information svår att sprida. Men det tycks finnas en ovilja till att göra så. Så kanske är det en antifeministisk våg som just nu sveper över oss. Och må den i så fall, likt historien så träget visat, följas av en ännu starkare motvåg.
