nogirlwashurt
Ur feministisk synvinkelArkiv förrasism
”Inte för att jag är rasist, men…”
För ett par dagar sedan fick jag återigen min tes bekräftad. ”Inte för att jag är rasist, men…” är en hemlig kodfras. Kan man bara den inledningen så skänks man immunitet mot misstanke om rasism. Inleder man bara var mening med rasistiskt innehåll med den frasen så går man sen fri från all misstanke. Man kan vräka ur sig allsköns fördomar utan att någon höjer på ögonbrynet, ifrågasätter ens motiv eller faktabakgrund. Man är fri.
Meningen tycks dessutom ha två underliggande extrafunktioner: För det första har den en slags förlösande effekt som gör att den kan få den mest försynta lilla person att plötsligt höja rösten och tömma sitt hjärta på allehanda, länge insamlat, fördomsfullt och elakt skräp. För det andra har den en inbyggd dominoeffekt; har en liten timid person lättat sitt inskränkta hjärta så följer sedan en lång rad av bekännelser ända tills att den sista kotten i församlingen tömt sig. Och sedan går det ofta laget runt en vända till.
För några dagar sedan var jag alltså med om en inte-för-att-jag-är-rasist-men-situation. Efter att alla, i den församlade skaran kvinnfolk i diverse åldrar, hade bedyrat att de icke var några rasister, haglade de rasistiska uttalandena i rummet. En känsla av gemenskap och samförstånd infann sig snabbt. De hade lättat sina tyngda hjärtan, funnit likasinnade och stod dessutom fria från anklagelser om icke politiskt korrekta epitet. Detta var team-building i ordets sanna betydelse.
Blyg och osäker, som jag stundtals kan vara, fann jag situationen både svår och obehaglig. Till slut tog jag dock mod till mig och bemötte det senaste uttalandet med en lång utläggning om varför detta inte var en korrekt bild av verkligheten. Utan att vänta på svar reste mig och gick, både stolt och skamsen. När jag kom hem på kvällen berättade jag episoden för min sambo som sa att en vän till honom varit med om en liknande situation. Denne hade blivit tämligen irriterad över attityden, men inte orkat ta debatten och därför helt sonika rest på sig och sagt ”ja, men Sieg heil då!” och gått. Jag skrattade gott åt dennes icke politiskt korrekta hanterande av situationen och tänkte att det ässet tänker jag spara i skjortärmen! Man vet aldrig när någon timid och annars trevlig person plötsligt inleder en mening med ”inte för att jag är rasist, men”. Det man däremot kan man vara tämligen säker på att vederbörandes fortsättning är rasistisk och då gäller det att ha en ful back-up.
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, demokrati, fördomar, diskriminering, rasism, språk
Jag är rasist
Lördagsmorgon. Strålande sol. En cigg på balkongen. Och så plötsligt – ett vidrigt åttabenat avskum på min nyinköpta mjuka balkongmatta. Mina ögon smalnar och från det innersta djupet av mitt hjärta tänker jag: ”jag hatar dig, spindeljävel”.
Jag undersöker resterande balkongområde för att säkra territoriet från ytterligare inkräktare och slår mig sedan, ytterst försiktigt, ner på en stol och intar högsta beredskap att fly fältet om ännu en krissituation skulle uppstå. Medan jag röker cigaretten studerar jag objektet för min avsky, dels av rädsla, dels av fascination, och plötsligt slår mig den självklaraste tanke. Jag betraktar ett av den mångfacetterade jordens alla underverk. Och detta gör jag med ett hjärta fyllt av hat. Jag hatar att spindeln är en spindel och inte en nyckelpiga eller en fjäril. Jag ser mig själv som den överlägsna rasen med självklar rätt att eliminera.
Jag förfasas plötsligt av min nyupptäckta självinsikt. Hur kan jag, som i andra fall är så tolerant, i denna specifika situation resonera så stelbent? Inte rår spindeln för att den är född till spindel och mitt hat beror så ju uppenbart på min inneboende rädsla.
Med tankar som dessa inser jag plötsligt likheten i mitt resonerande och vanlig gammal hederlig rasism. Jag ryser i solskenet.
Läs även andra bloggares åsikter om rasism, fobier, rädsla, humor
Svenska män har ingen heder?
Förra veckan var jag och såg den kritikerrosade föreställningen Mistero Buffo med Özz Nûjen. Som man sig bör, när man är till att se en föreställning med Özz, hade jag höga förväntningar på att få skratta hysteriskt så att tårarna sprutade på bänkgrannen. Denna förväntning införlivades också mycket riktigt. Det jag däremot inte hade förväntat mig var att Özz skulle komma med analyser som mycket väl kan räkas som feministiska.
Halvvägs in i föreställningen ställde Özz en fråga till publiken som löd något i stil med: hur kan det komma sig att när muslimska män mördar kvinnor så talar vi om hedersmord, medan vi helt sonika talar om sinnesjukdom när det handlar om svenska män?
En mycket bra fråga, Özz. Det är stor skillnad att tala om hedersrelaterat våld och att tala om sinnesjukdom – det första utgör nämligen en kollektiv dom och det andra en individuell.
Gudrun Schyman lär ha sagt att män är ovana vid att bli kollektiviserade och att det därav följer en ovilja att tala om män som grupp. Detta stämmer väl in på Sverige. Den hårdaste kritik den svenska feministrörelsen mött har varit just kritiken mot teorin att tala om män som grupp och inte som individer. Men det Özz får mig att inse är att detta enbart tycks gälla då vi talar om svenska män. När det gäller nysvenska män som begår våld mot kvinnor funkar det plötsligt utmärkt att använda sig av kollektiva teorier om hur dessa män agerar. Begreppet hedersrelaterat våld för alltså tankarna till att det finns kollektiva, generella tendenser till våld mot kvinnor hos män med invandrarbakgrund. Underförstått är att detta har med kultur att göra. Raka motsatsen står begreppet sinnesjukdom för. Är man sinnesjuk avviker man från det normala, det goda, det kulturen uppfostrat oss till.
Med bakgrund av detta är det underligt hur många svenska män som varje år avviker ifrån det normala. Men tanken att SvD eller DN skulle sätta etiketten hedersrelaterat våld på dessa gärningar är förstås lika främmande som den kultur vi anser att hedersrelaterat våld hör hemma i.
