nogirlwashurt
Ur feministisk synvinkelArkiv förpolitik
Proffstyckare behöver aldrig göra en pudel
När jag var lite yngre och precis börjat tillägna mig ”vuxeninformation” i form av diverse politiska debattprogram var jag alltjämt tacksam åt allsköns proffstyckare i form av politiska kommentatorer, side-kicks, författare och debattörer. När jag själv hade svårt att bilda mig en uppfattning om vad som hänt, vad det innebar eller vad jag tyckte om det, dök alltid dessa räddare i nöden fram ur studions kulisser, ständigt beredda att servera mig sina färdiga åsiktspaket. Det var skönt. Jag upplevde dem som bryggor mellan mig och maktens personer. En slags tolkar som översatte ett främmande språk.
Nu är det ju inte riktigt så. En tolk går igenom en flerårig utbildning för att kravet på objektivitet och ickepåverkan skall uppnås. I fallet med proffstyckarna har de snarare ”utbildats” i motsatt riktning. Deras levebröd är att på bästa sändningstid kräkas upp sina egna fenomenala åsikter och teorier, allt för att den dumma massan hemma i tv-sofforna ska kunna förstå vad deras politiker egentligen säger. Men nog är det något som är galet i vår representativa demokrati när politiker talar om för oss hur saker och ting förhåller sig och sedan proffstyckare hur vi ska tolka det politikerna säger. Frågan är då vad som kom först – politikers oförmåga att uttrycka sig förståligt eller proffstyckarnas föregående av vår oförståelse? Skapar proffstyckarna själva behovet av sina teorier genom att ständigt slå oss i huvudet med dem? För om man jämt och ständigt får färdiga teorier presenterade för sig finns det då inte en risk att man till slut inte litar på sina egna slutsatser eller till och med slutar att dra dem?
Nej, i själva verket tror jag att proffstyckare ökar avståndet mellan medborgare och deras förtroendevalda samtidigt som de lyckas övertyga om att de står på folkets sida. De är klarsynta rättvisekämpar som granskar makten. Och en viss sanning ligger givetvis i detta, åtminstone om vi talar om formell makt. Den informella makt som proffstyckarna själva sitter på förblir däremot ogranskad. En proffstyckare behöver aldrig ta ansvar för konsekvenserna av sina uttalanden, varken politiskt, socialt eller intellektuellt. En proffstyckare behöver aldrig göra en pudel. Istället svävar de liksom ständigt en meter ovanför marken tillsynes oåtkomliga likt Platons upplysta filosofer, de av ödet utvalda till att se sanningen. Men likt forskarvärlden kommit till att erkänna att de genom sina studier av verkligheten även är med och formar samma verklighet, borde proffstyckare också medge att deras analyser inte bara beskriver en situation utan även påverkar den. Fast det är klart, har man nu en gång gjort sig själv oumbärlig ändrar man ju inte på det frivilligt. Det vore förstås att göra pudlarnas pudel.
____
By the way… Gästbloggar här idag men anledning av detta.
____
Andra bloggare skriver intressant om Politik, profftyckare, debatt, politiker, ledarskribenter
Jag har placerat min blogg i Eskilstuna på bloggkartan.se!
Möjligheter till nytt riksdagslandskap leder till hopp och oro
Diskussionen kring Sverigedemokraternas, och något senare även Piratpartiets, eventuella möjligheter att ta sig in i riksdagen har pågått en ansenlig tid. Spekulationerna är många, såsom proffstyckarna och de mer eller mindre lyckade analyserna. Enligt de olika opinionssiffror som med jämna mellanrum och med varierande medieutrymme presenteras bör en viss del av framtidens riksdagslandskap vara tämligen oskrivet. Ingen kan förneka att gammelmedia i sann maskopi med de etablerade partierna länge vägrade att glänta på dörren till den möjligheten. Men sedan den väl öppnats har den stått på vid gavel. Kanske hade ovanstående också lärt sig sin läxa då de något snabbare, än i fallet med Sverigedemokraterna, fattade galoppen vad gäller Piratpartiets betydelse. Så visst är det en spännande tid vi lever i – ur torr statsvetenskaplig synvinkel, vill säga. En sådan synvinkel innefattar nämligen konstaterandet att det är svårt att ta sig in i Sveriges riksdag. Långt svårare än vad en rad småpartier genom åren antagligen förstått. Det svenska partilandskapet är stabilt. Så stabilt att vi utmärker oss bland övriga länder i Europa (för att inte säga världen). Med andra ord: om något av diskuterade partier, eller mot förmodan något annat, skulle lyckas med bedriften att smita in genom guldporten till maktens mecka skrivs svensk politisk historia. Nog skulle många glädjas däröver och inte minst undertecknad om detta nytillskott mot alla odds utgjordes av Feministiskt Initiativ.
Så här står vi nu. Drygt ett år innan valet. Fulla av entusiasm, optimism och – oro. Som bortblåst är förra riksdagsvalets likartade diskussion och föga omvälvande resultat (mandatmässigt åsyftat).
För egen del har jag ingen lust att se vare sig Piratpartiet eller än mindre Sverigedemokraterna i maktposition, men om de fortsätter att lyckas med sitt mobiliseringsuppdrag och därtill förmår sin något marginaliserade väljargrupp att på valdagen gå till valurnorna, finns som sagt ändå möjligheten. F! å andra sidan har ett hästlast att dra vad gäller sin trovärdighet. Den är trots allt den viktigaste frågan vad gäller röstfiske.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, demokrati, val 2010, opinionen
Kd profilerar sig med abortregister
Enligt de senaste mätningarna ligger Kd farligt nära 4-procentsstupet och har man det väl passerat är det som bekant bara 90-graders nedförsbacke rakt ut i ingenting som väntar. Nog kan de tacka allianssamarbetet för det inflytande de idag besitter, men ett samarbete bygger även på kompromiss. Efter ett utdraget och så krampaktigt tag att knogarna vitnade var de till slut tvungna att acceptera den könsneutrala äktenskapslagstiftningen. Ironiskt nog fick därmed många kristdemokrater fråga sig om makten verkligen var värd lika mycket som en frånvaro av den samma. För hur man än vrider och vänder på det så är kristdemokraterna alliansens stora förlorare. Deras inflytande visade sig inte innebära något inflytande i de frågor som för många av deras väljare är de viktigaste. Men vem är förvånad? Det skulle snarare vara överraskande om partier med så olika ideologisk utgångspunkt som den konservativa och den liberala trots allt är inte stötte på schismer. Kd:s ovilja till att idag dementera att de stödjer regeringens utredare Anders Miltons förslag om ett abortregister kan därmed antingen ses som ytterligare ett vederläggande av vår käre gamle Lipsets 50-åriga tes om ideologiernas död. Eller så kan det ses som en bekräftelse på att den ack så (av politiker) bespottade Machiavelli var något på spåret då han i Fursten beskrev politiken som ett kallhamrat maktspel där makten är självändamålet. Med andra ord: ska vi tolka Kd som sanna idealister vars utopisamhälle utgör en passerad guldålder? Eller är de måhända ryggradslösa strateger som medvetet profilerar sig som extremparti i en i övrigt ljusblå sörja och med en insikt om att deras politik ändå aldrig blir verklighet? Tomma tunnor skramlar ju som bekant mest.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, kristdemokraterna, abort, kd, abortregister
Det Schymanska pillret
Såg Debatt i torsdags vilket fick mig att konstatera det uppenbara – Schyman knäcker! Jag tror ingen svensk politisk debattör i dagens läge kan mäta sig med denna kvinna. Hon är rapp, logisk, kunnig och vidsynt. Har alltid svar på tal. Ser alltid grym ut. Dessutom känns hon jävligt äkta. Hon har inte likt Fredrik Reinfeldt stått timmar framför spegeln för att öva in de ultimata blinkningarna med rådjursögonen och den lätt forcerade bekymmersrynkan i pannan som dyker upp vid ”rätt” tillfällen. Hon har heller inte likt Mona Sahlin tvingats anpassa sin talstil efter att ligga så långt ifrån sin föregångare som möjligt – Schyman har ingen!
Om hon inte varit kvinna och drivit feministiska perspektiv hade hon höjts till skyarna. Hon hade i folkmun kallats ”förbannat kompetent” och ”jävligt professionell”. Nu benämns hon främst som ”mediakåt”.
F! driver nu en kampanj för att skicka Schyman till EU-parlamentet. Lite skämtsamt lär hon ha sagt att det kan ligga i mångas intresse att bli av med henne. Najs självdistans, Schyman, men sanningen är att du behövs här. Du är en vitamininjektion i en debatt som länge lidit av skörbjugg!
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, debatt, tv, gudrun schyman, mona sahlin, fredrik reinfeldt, feminism, fi
EU – en exkluderande demokrati?
I min stad har vi just nu något som kallas Demokrativeckan och på stadens Statsbibliotek kan man rösta om man anser att EU är en demokrati eller inte. När jag för någon dag sedan begav mig till bibblan för att låna en trave böcker, som jag antagligen bara kommer att läsa en bråkdel av, och fick syn på brevlådan som för tillfället utgjorde valurna, ville jag omedelbart utnyttja mina fejkade demokratiska rättigheter. På bordet fanns två röstsedlar – en ja och en nej. Instinktivt ville jag ta nej-sedeln, den liksom ropade på mig, men samtidigt vet jag bättre än så. Eller snarare, jag vet att det inte riktigt är så enkelt.
EU:s politiska system är demokratiskt uppbyggt. Medlemsländerna ges representation utifrån deras befolkningsmängd, de har representanter i de olika institutionerna och beslutsfattande kräver alltid godkännande från fler än en instans. Ok. Samtidigt tjatas det mycket i lilla landet lagom (som i själva verket i de flesta frågor är mycket radikalt) om hur beslutsfattande flyttas från riks- till EU-nivå, att makten flyttar utomlands, att vårt inflytande i realiteten är mycket litet och möjligheten till insyn mycket begränsad. Ok.
Men för böveln – hur är det då?, tänkte jag och stod och fingrade på de båda röstsedlarna. Varför fanns ingen ja-det-beror-väl-på-sedel? Varför är demokratin allt som oftast svartvit? Jo, givetvis för att resultaten ska bli lättydliga. Trots att jag varken var med när det begav sig att rösta om kärnkraften eller ATP, vet jag hur illa det kan gå när det finns fler än två linjer. Men, hur demokratiskt är det att folket måste välja mellan något som upplevs som pest eller något som upplevs som kolera? I ett sådant läge är ju alternativet vanlig jävla förkylning rätt välkommet.
Till slut tog jag en av vardera röstsedel och knölade ner dem i lådan och gjorde därmed min röst till varken till eller ifrån och utnyttjandet av min fejkade demokratiska rättighet till lika med noll. Dessutom hade min vilja till nyansering till synes höjt antalet röstdeltagare, något som säkert skulle uppfattas som en seger för demokratin av den person som låg bakom påhittet med brevlådan, vilket irriterade mig en smula.
Hur som haver så behöver inte jag ta ställning i frågan för ingen förutom Statsbiblioteket har frågat mig. Idag röstar däremot riksdagen om Lissabonfördraget. Jag hade inte en jävla aning om det och det oroar mig. Lissabonfördraget är ju en stor och viktig fråga, framförallt för demokratin. Den kommer att påverka EU:s framtid radikalt och därmed även Sveriges. Har jag gått omkring och sovit sista tiden eller är det helt enkelt så att medierapporteringen kring frågan varit sval, precis som både deltagandet i, informationen kring och rapporteringen av EU-valet? Själv önskar jag att jag blivit tillfrågad i den frågan. Men jag var väl helt enkelt inte betrodd att fatta rätt beslut.
Så kanske var problemet med bibblans EU-fråga att den var fel ställd? Istället för att fråga om EU är demokratiskt borde de kanske frågat om EU bidrar till demokratin? För vad tusan hjälper det att systemet rent inbördes är demokratiskt när samma system på en rad olika sätt leder till exkludering från denna demokrati?
Läs även andra bloggares åsikter om eu, lissabonfördraget, politik, demokrati, samhälle, riksdagen
Dagens ord: gentrifiering
Igår kväll rapporterade Aktuellt om den ökade förekomsten av gentrifiering i Sverige. Begreppet gentrifiering myntades redan på 60-talet och kommer från engelskans gentry som betyder ungefär herrskapsklass. Gentrifiering innebär att bostadsområden som tidigare haft en heterogen befolkning och låga hyror tas över av en köpstark, homogen medelklass. Man utför renoveringar, nybyggen och omvandlingar från hyresrätter till bostadsrätter. Detta leder till högre priser vilket innebär att den gamla befolkningen inte längre har råd att bo kvar. Områden med låg status blir plötsligt socialt attraktiva, dyra och därmed endast tillgängliga för vissa grupper. Samtidigt dör så småningom den sociala och kulturella mångfald som stadsdelen tidigare haft. Tydliga exempel på där gentrifiering skett är Haga i Göteborg och Södermalm i Stockholm.
Ännu ett sorgligt exempel på hur de högre klasserna systematiskt utnyttjat de lägre. Skäms på er, södermalmswiggers!
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, gentrifiering, kultur, klass, språk, göteborg, lägenhet, media, ekonomi
Almedalens lågvattenmärke
Sedan i torsdags har jag haft förmånen att befinna mig i Almedalen för den årliga politikerveckan och i fredags var jag och lyssnade till statsminister Reinfeldts tal. Statsministerns tal, som knappast kan ha varit ett av hans bästa och som stundtals var helt obegripligt, innehöll som förväntat en längre del om arbetslösheten och arbetssökandes situation. Statsministern gav en lång utläggning om hur han hade förståelse för att man inte alltid är på topp och att alla människor saknar motivation ibland. Möjligen falskt, men inte särskilt märkvärdigt så långt. Men så plötsligt ger statsministern sin definition av begreppet omotiver
ad (som om hans publik inte behärskade det svenska språket). ”Omotiverad kan betyda olika saker för olika människor”, säger han vist. ”För mig är omotiverad en man som går bakom sin fru på IKEA”.
Ingen i publiken skriker ”jävla sexist”, ingen kastar ägg eller paraplyer, ingen går därifrån i protest. Däremot applåderar och skrattar många igenkännande. Jag vet inte vad som är värst: att statsministern ogenerat vågar skämta sexistiskt eller att hans publik finner det roande. Klart Almedalens lågvattenmärke.
Läs även andra bloggares åsikter om Almedalen, politik, Reinfeldt, moderaterna, tal, sexism, feminism
Låt Norge vara ett svenskt föredöme
Det är nu en vecka sedan det norska stortinget klubbade igenom en könsneutral äktenskapslagstiftning. Det var inte en dag för tidigt. Jag undrar hur länge vi i Sverige ska behöva vänta på att våra folkvalda tar sitt ansvar och avskaffar den diskriminerande lagstiftningen? Förhoppningsvis sätter våra uppenbarligen modernare grannar press på vår till stor del nonchalanta riksdag.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, norge, könsneutral äktenskapslagstiftning, HBTQ
Nominell förlust men substantiell seger?
Så avslutar då Hillary Clinton sin presidentkampanj med flaggan i topp och uppmanar nu sina väljare att rösta på Barack Obama. Frågan är hur höga växlar man ska våga dra på Obamas vinst och hur stort symbolvärde vi ska tordas tillskriva de båda kandidaterna?
Jag tror inte på att ställa individ mot individ och förstår inte riktigt poängen med att gradera olika typer av diskriminering. Förståelsen för intersektionalitet är ett viktigt redskap och diskriminering bildas alltid på grupp- och inte individnivå. Men att helt förneka dessa faktorer vid analysen av den gångna presidentkandidatkampanjen är både naivt och björntjänst-aktigt.
Kön, klass och hudfärg spelar fortfarande en avgörande roll för människors vardagliga förutsättningar, så varför skulle de vara betydelselösa faktorer i en presidentkampanj? Det är inte en slump att Hillary kallas vid förnamn och Obama vid efternamn – precis som det inte var någon slump att det blev ”Mona och Reinfeldt”. Kön spelar roll. En kvinna på USA:s presidentpost skulle ha varit en enorm och välförtjänt vinst för feminismen på ett kanske framförallt symbolfeministiskt plan. Ur ett substantiellfeministiskt hänseende kan denna vinst likväl heta Barack Obama.
Läs även andra bloggares åsikter om usa, barack obama, hillary clinton, feminism
Språket som verktyg för normativitet
Som student läser jag en hel del facklitteratur. En tanke som ofta slår mig är, förutom hur mycket onödigt junk vi studenter måste läsa, att denna litteratur ofta på intet sätt är könsneutral – en tanke som eskalerat sedan jag började läsa statsvetenskap. Politiken är fortfarande i mångt och mycket en männens värld. Frågan är hur jag som kvinnlig student ska förhålla mig till detta faktum och hur det i förlängningen påverkar min uppfattning om både mig själv och den värld jag ingår i. Statsvetenskapen gör nämligen anspråk på att objektivt beskriva den stora världen, trots att den i själva verket enbart beskriver en värld av män, om män, för män.
Ett konkret och talande exempel på detta är språket. De flesta författarna, som många gånger själva är män, väljer att uteslutande använda sig av manliga personliga pronomen. Oavsett om vi talar om väljare, presidenter, politiker eller forskare beskrivs de alltså i litteraturen som han. Ska då jag som kvinnlig läsare förstå detta språkval som en beskrivning av verkligheten? Ska jag som kvinnlig läsare tolka det som att jag är utesluten från litteraturen? Nej, inte nödvändigtvis och det är det som är det problematiska.
Normen lämnar alltid ett litet utrymme till det avvikande och det är det som gör normen legitim. I det personliga pronomen han ryms alltså även hon. Han är inte per definition man utan snarare en människa förklädd i en manlig norm. Som läsare förstår vi och accepterar detta. Vi ursäktar normen för dess brister och resonerar som att normen inte vill oss illa.
För att ytterligare exemplifiera hur han (eller för all del man) utgör norm, kan vi pröva med ombytta roller. Om jag i en facktext skulle läsa ordet hon när en president eller politiker omskrivs, hur skulle jag då tolka det? Antagligen som de flesta andra. Jag skulle ta det vid orden och anta att personen ifråga är kvinna. I det kvinnliga pronomen hon ryms nämligen inte han. Detta beror på att hon inte är norm. Hon är det avvikande, det abnorma, det specifika. Men hon är inte mindre viktig för det. Vi måste nämligen komma ihåg att normen är beroende av det avvikande. Det är det abnorma som gör det normala normalt. Med andra ord råder ett dualistiskt förhållande dem emellan. Det ena kan inte existera utan det andra, eller som man i vardagstal skulle ha uttryckt det: Allt är relativt.
Språkliga normer tar sig givetvis inte enbart uttryck i kön utan samma förhållande gäller även för sexualitet. Ett parförhållande som beskrivs i termer av han och hon utesluter inte nödvändigtvis ett samkönat förhållande. Någonstans i skuggorna av heteronormativiteten smyger det avvikande omkring som ett spöke vars existens skänker normen sin normgivande legitimitet.
Jag menar att språket varken enbart är en förmedlare av verkligheten eller en objektiv sådan. Språket är en förmedlare av värden. Ett verktyg för både upprätthållande och nyskapande av normativitet.
Sexism är priset vi ska betala enligt jämställdhetsministern
Sedan Nyamko Sabuni klev på posten som jämställdhetsminister har hon lagt en rad förslag som inte verkar ha någon som helst förankring i en jämställdhetssträvan. Idag gör hon det igen. Genom en artikel i Dagens Industri låter hon meddela att det inte blir någon lag mot könsdiskriminerande reklam.
Jämställdhetsministern anropar två onekligen starka, men för frågan helt irrelevanta, argument för sin slutsats: yttrandefrihet och marknadens behov av frihet. ”En lag som förbjuder könsdiskriminerande reklam skulle knappast få avsedd effekt. De inskränkningar i yttrandefriheten som en sådan lag skulle kräva är inte försvarbara ur demokratiperspektiv. Utgångspunkten är i stället att näringslivets självsanering måste bli effektivare när insikten ökar om att en förlegad kvinnosyn och sexism väcker anstöt”.
Att Sabuni i sin roll som liberal har en övertro på marknadens förmåga att lösa all världens problem bara den ges tillräckligt spelrum, är inget konstigt. Problemet är att Sabuni inte enbart representerar liberalismen. Hon innehar även rollen som jämställdhetsminister. Sabuni har tydligt deklarerat att hon inte tänker kalla sig feminist, ett sådant begrepp är onödigt eftersom hon redan är liberal, menar hon. Idag visade hon tydligt att det trots allt finns en motsättning mellan dessa två epitet. Och vilket som är hennes givna förstahandsval.
Allians för diskriminering
Idag fattades beslutet i riksdagen: Sverige ska även fortsättningsvis vara ett land där staten tillåts diskriminera människor utifrån deras sexuella läggning. Det är i stunder som dessa man kan unna sig att vara stolt över att vara svensk. Här utövas deliberativ demokrati av högsta klass.
Idag hade alltså våra folkvalda representanter i riksdagen möjligheten att en gång för alla skrota den diskriminerande lagstiftning som anger att det enbart är par bestående av en man och en kvinna som innehar rätten att ingå äktenskap. Den möjligheten valde man att inte ta. Trots att alla riksdagspartier förutom Krisdemokraterna deklarerat att de idag är för en könsneutral äktenskapslagstiftning togs alltså motsatt beslut. Motionen om ändrad äktenskapslagstiftning var skriven av Socialdemokrater och detta utgör, ve och skam, orsaken till att borgarna gjorde gemensam sak för fortsatt diskriminering. Så småaktig kan man inte unna sig att vara som folkvald politiker i Sveriges högsta politiska organ. Det är föga demokratiskt. Det är, kort sagt, fan i mig pinsamt.
Feminism
Feminism är inte en fråga. Det är ett perspektiv på alla frågor.
/Gudrun Schyman
Feminismen har gjort mig galen
Inte allt för sällan får jag uppfattningen att ”gemene man” anser att feminister är galna. Feminister är ilskna, dogmatiska och olyckliga fruntimmer som det inte går att prata allvar med eftersom de bara skriker hysteriskt och avfärdar alla logiska argument med hänvisningar till patriarkatet och härskartekniker. Kort sagt: feminism är en mycket radikal politisk hållning som överhuvudtaget inte kan tas på allvar. En tiny whine avart på den politiska kartan. En ideologi som skriker alldeles för högt för sitt eget bästa.
”Gemene man” och jag är inte överens där. ”Gemene man” har fått det om bakfoten. ”Gemene man” måste läsa på.
Feminism är den mest anspråkslösa ideologin av alla ideologier. Den är den mest tålmodiga och därav också den längsta. Feminismen är så mainstream och medelmåttig att det växer mögel på den. Den är både tråkig och tjatig. Feminismen ber vänligt om att alla människor ska värderas och behandlas lika. Hur beigt kan det bli?
När man däremot kallar feminister för galna kan man skapa en självuppfyllande profetia. Tänk er en sådan där jobbig film där huvudpersonen utsätts för en konspiratorisk sammansvärjning. Huvudpersonen är den ende som inser detta och eftersom h*n inte blir trodd av omgivningen framstår h*n enbart som galen. Och så går det runt i en neråtgående spiral. Någonstans i mitten av filmen börjar huvudpersonen själv att tvivla på sin förmåga att se verkligheten som den är, börjar fundera på om h*n inte har blivit vansinnig, trots allt. Alla i tv-soffan sitter och mår lite halvdåligt, för det där vill man fan inte bli utsatt för.
Så känns det ibland att vara feminist. Ju mer folk raljerar över ens uppfattning, ju högre och mer hysteriskt skriker man. Ju mer galet beter man sig. Jag kan bara hålla tummarna för att verkligheten visar sig vara en av de filmer där huvudpersonen får upprättelse i slutet och omgivningen ångestfullt får be om ursäkt för att den misstänkte denne för att vara just – galen.
