nogirlwashurt
Ur feministisk synvinkelArkiv förnyamko sabuni
Regeringens framgång är feminismens förlust
”Vi har alltså en utrikesminister som kränker mänskliga rättigheter, en jämställdhetsminister som inte har några invändningar och en statsminister som inte bryr sig.” Detta skriver före detta Jämo, Claes Borgström, i DN 29/5 angående utrikesminister Bildts konsekventa ignorerande av kvinnors situation i krisdrabbade länder, jämställdhetsminister Sabunis lama inställning och statsminister Reinfeldts uttalade ointresse.
Det finns ingen som helst anledning för mig att skriva något utdraget om detta. Jag kan bara konstatera att det är tur att Borgström fortfarande är representant för jämställdhetssträvan då detta är något som den nya regeringen så uppenbart aldrig har varit och troligtvis aldrig kommer att bli – oavsett vilka titlar de bär.
Sexism är priset vi ska betala enligt jämställdhetsministern
Sedan Nyamko Sabuni klev på posten som jämställdhetsminister har hon lagt en rad förslag som inte verkar ha någon som helst förankring i en jämställdhetssträvan. Idag gör hon det igen. Genom en artikel i Dagens Industri låter hon meddela att det inte blir någon lag mot könsdiskriminerande reklam.
Jämställdhetsministern anropar två onekligen starka, men för frågan helt irrelevanta, argument för sin slutsats: yttrandefrihet och marknadens behov av frihet. ”En lag som förbjuder könsdiskriminerande reklam skulle knappast få avsedd effekt. De inskränkningar i yttrandefriheten som en sådan lag skulle kräva är inte försvarbara ur demokratiperspektiv. Utgångspunkten är i stället att näringslivets självsanering måste bli effektivare när insikten ökar om att en förlegad kvinnosyn och sexism väcker anstöt”.
Att Sabuni i sin roll som liberal har en övertro på marknadens förmåga att lösa all världens problem bara den ges tillräckligt spelrum, är inget konstigt. Problemet är att Sabuni inte enbart representerar liberalismen. Hon innehar även rollen som jämställdhetsminister. Sabuni har tydligt deklarerat att hon inte tänker kalla sig feminist, ett sådant begrepp är onödigt eftersom hon redan är liberal, menar hon. Idag visade hon tydligt att det trots allt finns en motsättning mellan dessa två epitet. Och vilket som är hennes givna förstahandsval.
Två ministrar gör inte ett rätt
”Globaliseringen är fantastisk” inleder radarparet Nyamko Sabuni och Jan Björklund sin debattartikel i DN den 6 mars 2008. Och visst är det väl en underlig inledning på en text som knappast kan ha någon annan avsikt än den att öka främlingsfientligheten. Det är nästan som om Sabuni och Björklund vill be om ursäkt för det de är till stånd att göra.
Men ursäktar sig gör de givetvis inte. Sabuni och Björklund tillkännager i samband med artikeln ett förslag om att avskaffa den undantagsrätt som finns för elever att slippa idrotts- eller sex- och samlevnadslektionerna av religiösa, kulturella eller personliga skäl. Hela förslaget bygger på antagandet att undantagsrätten understödjer en kulturkonflikt som den svenska kulturen således förlorar. Sabuni och Björklund menar att rätten begränsar framförallt flickors frihet då den utnyttjas av föräldrar som kommer från patriarkala kulturer (ett för övrigt mycket intressant ordval av två liberaler som inte ens vill kalla sig feminister).
Sabunis och Björklunds källa är en avhandling av Sara Högdin (2007) där datan baseras på 1314 elever på fyra grundskolor. Detta skänker visserligen en hög tillförlitlighet till studiens resultat, men generaliseringsfaktorn kan ändå inte antas gälla hela landet. Trots detta drar ministrarna på höga växlar. De skriver att ”Det är orimligt att den regel om befrielse från obligatorisk undervisning som var tänkt att användas i undantagsfall innebär att över var fjärde utlandsfödd flicka inte deltar i viktiga undervisningsmoment i skolan.”
Kanske visar resultaten just vad ministrarna vill, att det svenska regelverket utnyttjas av människor med annan etnisk bakgrund. ”Flickor med sitt ursprung i Mellanöstern befrias ungefär fem gånger så ofta som invandrarflickor födda i Syd- eller Östeuropa. Samma undersökning visar också att befrielse är vanligare om föräldrarna har en låg utbildningsnivå. Inte så förvånande är också att graden av befrielse är högre om föräldrarna har en stark religiös övertygelse.”
Det är tydligt att folkpartiet anser att man redan gått långt i sin välvilja att möta människor med annan religiös tillhörighet: ”Enligt internationella konventioner har familjen rättigheter att låta barnen gå i skolor som överensstämmer med deras religiösa och filosofiska övertygelse. I Sverige har denna rättighet tillgodosetts genom möjligheten att välja en friskola med konfessionell inriktning.”
Med förevändningen att man vill verka för jämställdhet, frihet och jämlikhet kan man komma långt med sin dolda agenda.
Begreppstrassel, tabloidfeminister och statsråd
I och med regeringsskiftet har Sveriges befolkning idag en jämställdhetsminister,som inte vill kalla sig feminist. Den folkpartistiske ministern Nyamko Sabuni försvarar sitt ställningstagande med att hon är liberal och på så vis inte behöver några andra epitet.
Hennes partikamrat, riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson, är även hon liberal, men anser att det är ett ”ideologiskt tjänstefel” att som folkpartist inte kalla sig feminist. Ohlsson skyller indirekt vänsterrörelsen för att ha lagt vantarna på begreppet och tycker att det är synd att inte fler vill kalla sig feminister.
Men Ohlsson tycks kämpa i motvind. Totalt tretton av regeringens ministrar ville, enligt samma artikel som åberopas ovan, inte ställa sig bakom begreppet i början av förra året. I den skaran återfanns då både Mats Odell och Sven Otto Littorin, men även vår regeringschef och tillika moderatledaren Fredrik Reinfeldt, en inte helt oviktig person vad gäller inflytande.
Har då Ohlsson rätt? Är det vänsterrörelsen jag som feminist ska skylla för att de styrande i mitt land inte delar min analys av att jag som kvinna i mångt och mycket har sämre förutsättningar än jag hade haft om jag varit född som man? Är den borgerliga regeringens utbredda misstro mot feminismen i själva verket bara ett uttryck för den gamla hederliga klassmotsättningen?
Om inte, hoppas jag innerligt att vi har att göra med ett rent begreppsmässigt missförstånd. Jag borde kanske söka orsaken till misstron hos Svenska akademins förenklade ordboksförklaring eller hos de arga tabloidfeminister (tänk Linda ”galning” Skugge) som rasade mot ”gubbslem” under nittiotalet och så här med facit i hand kanske gjorde feminismen mer skada än nytta.
Sedan Mary Wollstonecraft, 1792, skrev A Vindication of the Rights of Woman har många anspråk gjorts på att definiera begreppet och som den feminist jag är tänker således även jag försvara det: Feminist är den som
- Anser att kvinnor är underordnade män och
- anser att detta är något som ska förändras.
Som sittande minister är denna information givetvis inte svår att tillgodogöra sig. Inte heller är det en information svår att sprida. Men det tycks finnas en ovilja till att göra så. Så kanske är det en antifeministisk våg som just nu sveper över oss. Och må den i så fall, likt historien så träget visat, följas av en ännu starkare motvåg.
