nogirlwashurt

Ur feministisk synvinkel

Arkiv förmedia

Yes, så könskonservativt!

Jag irriterar mig ofta på reklam: för att den försöker pracka på mig saker jag inte behöver, för att den försöker indoktrinera min smak och mina ideal och för att den i dagens högteknologiska samhälle lyckas tränga sig in genom minsta springa och finna mig i mina högst privata stunder. Men – främst irriterar jag mig på dess totala oförmåga till att göra upp med gamla könsstereotyper. Ingenstans är könsrollerna så polariserade som i denna till konsumtion uppfunna värld. Jag vet detta. Jag har sett det tusen gånger. Jag har zappat bort den, svurit, suckat och bloggat om det. And here we go again. Diskmedlet Yes har fått mig irriterad.

Just nu rullar deras reklam på någon av dem stora kanalerna. Scenen visar en kvinna ståendes i ett kök tillsammans med ett barn. Allt är tidstypiskt 50-tal och väl synlig på köksbrädan står en flaska Yes-handdiskmedel. En röst säger: ”Mycket har förändrats genom åren” och därefter spelas en närmast identisk scen upp i nutidsmiljö. Handdiskmedlet har bytts mot maskindisk och köket fyllts med allehanda moderniteter. Men kvinnan är kvar. I köket. Poängen går hem. Yes är så jävla bra, så att det håller än idag. Fine. Men där de försöker övertyga mig om att ”mycket har förändrats” genom att visa det exakt motsatta, där gick de bet.

Jag vet. Storföretag har inte som syfte att ändra könsnormer, bryta diskriminering eller göra världen till det bättre. De vill kränga varor och lot’s of theme. Reklam ska vara tydlig. Konsumenten ska känna igen situationen. Förstå sammanhanget. Och nog lyckas Yes på det planet. Vi är många som känner igen oss, och om inte precis vi känner igen oss så känner vi sammanhanget nog så väl.

Mycket har förändrats my ass.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,  och .

Ernst-porr – konkurrens om mansrollen

Jag älskar Ernst Kirchsteiger. Han är den nya mannen – modern, barfota, mjuk och snygg. Han kan baka stora bröd, plantera blommor och snickra. Han gläds åt det lilla och har en känsla för detaljer. Dessutom har han ett alldeles säreget sätt att uttrycka sig på. Vad sägs om de nu legendariska citaten ”När det ligger en katt och sover i ett rum, finns det inget mer för en designer att göra” och ”Här sitter jag och känner in rummet”? Fullständigt perverst underbart.

 

Men många ogillar förstås karln. Speciellt karlar ogillar förstås karln. Och det kan man ju förstå. Här kommer en tv-kändis och utmanar gubbarna på områden de aldrig trott att de skulle behöva konkurrera inom. Tidigare TV-symboler som machofiguren och snickerifarbrorn kan slänga sig i backen. Ernst har visat just hur endimensionella dessa symboler har varit.

 

Men så säger någon kille till mig: ”Men fattar du inte att det är fejk alltihop? Han är ju bara så jävla falsk, gör ingenting själv. Att inte tanterna fattar det.” Men visst fattar vi det. Det är inte det det här handlar om. Det handlar om vad Ernst symboliserar. Media har äntligen snappat upp vad många kvinnor (och män) har saknat och i detta mjukismansvakuum råder regeln att falskt är bättre än ingenting alls. Det är precis som med porr. Porrkonsumenter vet att det är fejk, men de har en utpräglad förnekelseförmåga.

 

Jag undrar hur lång tid det kommer ta innan alla macho-wannabe’s hemma i TV-soffan vaknar och börjar fejka lite de med, precis som de fejkat sina macho moves. För alla förändringar måste börja någonstans och ideal är faktiskt något föränderligt, något förhandlingsbart. Jag hoppas innerligt att tiden med endimensionella machomänsymboler är över och att en ny era kan börja. Då kanske jag i framtiden kan sitta med mina barnbarn i knät och säga att: ”allt började med en lång, konstig farbror på public service som hette Ernst Kirch-någonting.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Dagens ord: gentrifiering

Igår kväll rapporterade Aktuellt om den ökade förekomsten av gentrifiering i Sverige. Begreppet gentrifiering myntades redan på 60-talet och kommer från engelskans gentry som betyder ungefär herrskapsklass. Gentrifiering innebär att bostadsområden som tidigare haft en heterogen befolkning och låga hyror tas över av en köpstark, homogen medelklass. Man utför renoveringar, nybyggen och omvandlingar från hyresrätter till bostadsrätter. Detta leder till högre priser vilket innebär att den gamla befolkningen inte längre har råd att bo kvar. Områden med låg status blir plötsligt socialt attraktiva, dyra och därmed endast tillgängliga för vissa grupper. Samtidigt dör så småningom den sociala och kulturella mångfald som stadsdelen tidigare haft. Tydliga exempel på där gentrifiering skett är Haga i Göteborg och Södermalm i Stockholm.

 

Ännu ett sorgligt exempel på hur de högre klasserna systematiskt utnyttjat de lägre. Skäms på er, södermalmswiggers!

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Låt hängtuttarna berätta

”När bristningarna kom kände jag först: Usch! Ska jag se ut såhär hela livet? Det kändes inte kul. Men så här efteråt känns det fint. Bristningarna är som ett slags tatuering, de finns ju där för att jag har burit min dotter”, säger Cecilia till Aftonbladet kvinna 

Den visdom Cecilia ger uttryck för är så fin att den är värd att citeras om och om igen. Tänk om vi alltid kunde ha ett sådant sunt förhållningssätt till våra kroppar. Tänk om vi faktiskt kunde se att allt det som diverse kommersiella krafter vill att vi ska banta bort, botoxa igen, lyfta upp, fylla med silikon eller sminka över, allt det berättar något om vilka vi är och om hur vi levt våra liv. En ung kropp ser ung ut därför att den är ung och därmed inte hunnit med att göra så mycket. Och det är vackert. En äldre kropp ser äldre ut därför att den varit med om olika händelser som lämnat spår. Och det är också vackert. Men vissa vill få oss att tro att det bara kan finnas en sorts skönhet. Vissa försöker ta patent på den skönheten. Med Cecilias syn blir istället varenda rynka, bristning och fettvalk vacker. Så låt hängtuttarna berätta om hur många mil du har knatat på denna, av tyngdkraft påverkade, jord!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Med genusglasögon på Sex and the city

Som 80-talist och tjej har inte direkt serien ”Sex and the city” gått mig förbi obemärkt och därför borde jag ha vetat exakt vad jag gav mig in på då jag tackade ja till en invit om att hänga med och se filmen på bio. Till en början njöt jag; inledningen var snygg; musiken trallvänlig; allt påkostat. Men så plötsligt, sådär en kvart in i filmen, var det som att jag insåg att jag satt på mina glasögon som låg i fickan.  Med rädsla för att krossa dem, plockade jag vant upp dem och satte dem på näsroten. Och där blev dem sittande. Mina genusglasögon.

 

I två och en halv timme bevittnade jag således en kavalkad av hyllningar till heteronormativiteten, traditionalismen, smygreklamen, lyxkonsumtionen, sexismen och kroppsidealen. I salongen satt 99 procent tjejer som grät, skrattade och åh-ade sig om vartannat. Själv kände jag mig som en katt bland hermeliner då min irritation mot manusförfattarna successivt stegrades.

 

Hur svårt skulle det ha varit att sätta en feministisk touch på filmen? Kanske inte så svårt – if there’s a will there’s a way. Här är några exempel på tips till manusförfattarna:

 

  • Kan inte Carrie vägra gifta sig i vitt eftersom detta symboliserar brudens oskuld? Carrie ska ju ändå föreställa en modern kvinna och en sådan bör väl anse att den traditionen är en förlegad syn?

 

  • Kan man inte låta henne välja den välmeriterade manlige kostymnissen med rosa klackskor till sin assistent? Älskar inte Carrie skor och skulle inte hon kunna vara en banbrytande kvinna som inte vill uppmuntra traditionella könsroller?

 

  • Kan inte kvinnan i sexscenen som Samantha bevittnar ha naturliga bröst som inte för tankarna till kvinnoförnedrande mainstreamporr där kvinnan utgör ett objekt med syfte att tillfredsställa mannen?

 

  • Måste verkligen snälla Stevie vara otrogen eftersom han inte haft sex på ett halvår? Det porträtteras nästan som om Stevies beteende vore ”naturligt manligt” och stödjer samtidigt schablonbilden om att ett lyckligt förhållande alltid innehåller mycket sex.

 

  • Kan inte Charlotte låta bli att ligga med sin man ”en extra gång den veckan” då hon fått reda på Stevies snedsteg? Charlottes val känns inte som ett val, utan snarare som ett desperat agerande av underkastelse som får det att framstå som att det är en kvinnas plikt att ligga med sin man om hon inte vill att han ska vara otrogen.

 

  • Kan inte filmen ha ett mer överraskande slut än det förväntade bröllopet? Visst att det blev ”city hall” trots allt – men varför måste de gifta sig? Man kan ju tro att giftermålet är en bekräftelse på kvinnans framgång, den naturliga slutstationen för varje lyckad kvinna.

Nåväl, att någon av dessa idéer skulle kunna bli verklighet känns väl föga troligt…Samtidigt är jag nog tacksam att genusglasögonen förstörde min filmupplevelse. På så sätt kanske jag trots allt fick ut mer än mina gråtande grannar?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Sämre självförtroende på tio minuter!

Jag läser aldrig söndagsbilagorna och det finns en orsak till det. Söndagsbilagorna är som skvallerblaskor och damtidningar i ett, förklädda till rättmätiga magasin. Men oavsett min möjlighet att som konsument välja bort dem har jag ingen möjlighet att skydda mig mot deras budskap.

 

Varje vår upprepas samma predikan: ”Gå ner fem kilo till sommaren – vi har knepen”, ”Tappa ett kilo i veckan!” eller ”Gör som Perrelli och få tillbaka bikinifiguren”. Vilken kändiskvinna som lånat ut sitt namn eller vilka rubriker blaskorna sätter är sedan helt ovidkommande, budskapet är ändå det samma: Banta nu! Idealet att kvinnokroppen ska vara smal måste vara tidernas mest parafraserade.

 

Men vackra förpackningar på hiskeliga budskap är just vad söndagsbilagorna lever på. För vem skulle köpa en tidning med artikelrubriker som sa ”Du vet att du är tjock!”, ”Tjocka människor är fula människor”, ”Köp vår skittidning – vi har samma reportage som förra året” eller ”Garanterat sämre självförtroende på tio minuter!” ?

Medieuppståndelsen vittnar om förtrycket

Igår kväll på Insider kallade Aschberg frågan om nakna kvinnobröst på badhus för vårens viktigaste feministfråga. Om detta är en rättvis verklighetsbeskrivning, törs jag inte svara på. Feminister finns i alla former och färger och att vi alla naturligt skulle sluta upp bakom den beskrivningen är långt ifrån självklart. Aschberg själv har givetvis ett mycket medialt perspektiv och sett ur den vinkeln kan han givetvis ha rätt. Frågan har fått, och får fortfarande, stort medialt utrymme – på gott och ont.

Som anhängare av sidan som är för kvinnors rättighet att slopa bikinitoppen, anser jag förstås att det är positivt att frågan lyfts upp och får så mycket uppmärksamhet. Förhoppningsvis leder det till att en och annan börjar se det absurda i den ojämlika behandling som kvinnor och män utsätts för på svenska badhus. Uppmärksamheten har vidare lett till att modiga kvinnor badat topless på flera badhus i landet. Ibland måste vi bryta mot normerna för att överhuvudtaget inse att dem finns.

Å andra sidan skvallrar Aschbergs slutsats om något annat. Frågan har inte främst engagerat feminister. Frågan har främst engagerat Svensson med familj och därav den mediala uppståndelsen. Alla har en åsikt i frågan. Nakna kvinnobröst i situationer där vi inte är vana vid att se dem är provocerande för många människor. Den stora mediala uppslutningen i frågan om kvinnors rättigheter till att själva få bestämma över sina kroppar, vittnar i själva verket endast om att dagens verklighet ligger långt ifrån det målet. Aschbergs slutsats blir därför en indikation på hur starkt kvinnoförtrycket fortfarande är. Om Svensson med familj bara ryckt på axlarna åt frågan hade det visat att bikinitopptvånget enbart var ett formellt sådant. Nu har vi att göra med ett informellt tvång och de är alltid svårare att få bukt med.

Men att frågan givetvis går djupare än till ett formellt tvång förvånade väl ingen feminist?

Dåliga flickor kan man våldta

Det är nu tio år sedan, men visst minns vi den docksöta flicka som iklädd skoluniform och flätor sjöng att man skulle slå henne en gång till? Genom att korsbefrukta en liten flickas oskuld med en vuxen kvinnas sexualitet hade producenten blandat ihop receptet till en braksuccé med oroväckande pedofiliska undertoner. En stjärna var född.

Allt var givetvis mycket genomtänkt. Britneys succé bestod mycket i hennes förmåga att använda sin sexualitet på ett medvetet ambivalent sätt. Successivt gick Britney under sin karriär från att spela rollen som den oskyldiga flickan som stod oförstående till sexualiseringen av henne, till att spela den sexuellt mogna kvinnan som medvetet utgjorde ett sexobjekt . Betydelsen som denna förflyttning i sexuell approach har spelat för hennes karriär ska inte underskattas. Britney var ju inte främst en musiker, Britney var ett fenomen, en produkt, en stjärna.

Precis som alla stjärnor av hennes kaliber behövde karriären ett visst inslag av skandaler för att hålla intressant hos fansen på topp. Detta klarade Britney fint. Hennes musikvideos blev ofta omskrivna för deras mått av naken hud innan de ens hade släppts och hela historien med Justin Timberlake tjänade länge som en mysig såpopera med alla de nödvändiga inslagen av kärlek, sorg, svartsjuka och sex. Men Britney överskred aldrig premissernas ramar och hennes status och intresset kring hennes person fortsatte att växa. Skickligt balanserade hon mellan att utstråla sexualitet och oskuld, mellan att vara horan och madonnan. Länge var hon vårt och paparazzifotografernas favoritobjekt.

Men givetvis kom den dag då vi började få se mindre smickrande och inställsamma bilder på henne (vem vill inte se en stjärna falla?). Skvallerpressens utseendefascistiska åsikter lät inte vänta på sig: hon var tjock, hade celluliter, ful utan smink, hade acne, klädde sig illa, visade för mycket hud. Som ett möjligt resultat av häxjakten började snart bilderna visa en annan flicka än den vi var vana att se i musikvideos och intervjuer. Britney rökte, blev full och gravid, blev dumpad, vek ut sig, gifte sig plötsligt, skilde sig lika snabbt, rakade av sig håret, togs in på behandlingshem, grät offentligt, blev ännu tjockare och rödmosigt ful av alla tårar – och i vilken ordning vet jag inte. Intresset för hennes person hade plötsligt en helt annan orsak än den från början haft. Ju djupare hon föll desto högre hördes gloporden och trots det uppenbart tragiska i hela situationen tycktes föraktet mot henne bara öka. Kunde inte människan ta sig samman och förstå att hon var pinsam? Medlidandet för en fallen stjärna är inte stort. Den söta flickan hade lockat och eggat. Hon hade retat och attraherat. Hon visste vad hon gav sig in på. Hon hade bett om det och hon fick bara vad hon förtjänade – en symbolisk kollektiv våldtäkt. Nu är hon smutsig och förbrukad, men hon får skylla sig själv. Hennes människovärde är lika med noll.

Idag tittar jag på nytagna bilder av en fallen stjärna som sitter inkrupen i baksätet på en bil och försöker dölja sitt ansikte. Redaktionen kommenterar bilderna med ”Vad har du att dölja Britney Spears?” och ”Det verkar som om Britney Spears har tappat sin kärlek för paparazzis”. Under bilderna finns ett trettiotal kommentarer från privatpersoner. Ca hälften av dem går ut på att nedvärdera hennes utseende. Andra försöker (hm…) försvara henne: ”hon är faktiskt söt me blond hår och lite mer smink”

Hårt faller världens dom över den kvinna som inte lyckas balansera på den tunna tråd som skiljer motpolerna hora och madonna åt. Britney tog sig friheter som världen inte ansåg att hon hade rätt till. Hon var ingen fin flicka. Dåliga flickor behöver man inte behandla med respekt. Dåliga flickor kan man våldta.