När ingen längre trodde att konsumtionshysterin kunde bli värre, blev den det. Den nya tidens storkonsumenter är, inte helt överraskande, unga tjejer. Att knata runt som vandrande reklampelare för multinationella modeföretag är, för många, inte bara ett ideal idag utan nästan en självklarhet. Modebloggarinnor som Blondinbella är 2000-talets kvinnoideal personifierat: snygga, ytliga, driftiga och storkonsumerande.  Genom sina bloggar talar de till tusentals unga tjejer varje dag och deras röster säger unisont att en ung kvinnas högsta önskan bör stavas Louis Vuitton.

Men detta översvämmande av bling-bling har inte bara glittriga sidor. På senare tid har jag fått uppfattningen att många låter sig provoceras av unga kvinnors konsumtionsvanor. Det är uppenbart att unga kvinnor varken bör ha mycket pengar att röra sig med eller spendera dem på sig själva och sitt utseende. För det tycks inte vara konsumtionshetsen i sig och det faktum att dessa pengar skulle kunna användas till något mycket bättre ändamål, utan snarare typen av prylar de unga tjejerna väljer att lägga sina (eller sina föräldrars) pengar på. För om man ser till det rena penningvärdet torde män konsumera mer än kvinnor. Skillnaden är bara att oftast köper en annan typ av prylar. Män hänger inte sina prylar över axeln när de går ut. Inte heller sitter de på deras fötter eller dinglar glittrande runt deras halsar. Däremot sitter de på väggen hemma i form av plattv:s och surroundsystem. Och de glider gärna ett extra varv runt kvarteret i dem, så att alla for sure ska ha sett deras specialbeställda fälgar. Så ge bling-blingbrudarna en break. Skillnaden mellan att köpa en penisförlängare i form av en BMW mot att köpa en Louis Vuitton, torde vara endast en – könsroller. 

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, kvinnor, semester, Louis Vuitton, mode, konsumtion