nogirlwashurt
Ur feministisk synvinkelArkiv förkultur
Dagens ord: gentrifiering
Igår kväll rapporterade Aktuellt om den ökade förekomsten av gentrifiering i Sverige. Begreppet gentrifiering myntades redan på 60-talet och kommer från engelskans gentry som betyder ungefär herrskapsklass. Gentrifiering innebär att bostadsområden som tidigare haft en heterogen befolkning och låga hyror tas över av en köpstark, homogen medelklass. Man utför renoveringar, nybyggen och omvandlingar från hyresrätter till bostadsrätter. Detta leder till högre priser vilket innebär att den gamla befolkningen inte längre har råd att bo kvar. Områden med låg status blir plötsligt socialt attraktiva, dyra och därmed endast tillgängliga för vissa grupper. Samtidigt dör så småningom den sociala och kulturella mångfald som stadsdelen tidigare haft. Tydliga exempel på där gentrifiering skett är Haga i Göteborg och Södermalm i Stockholm.
Ännu ett sorgligt exempel på hur de högre klasserna systematiskt utnyttjat de lägre. Skäms på er, södermalmswiggers!
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, gentrifiering, kultur, klass, språk, göteborg, lägenhet, media, ekonomi
Den sexuella normativiteten har aldrig varit logisk
Jag vill inte leva i ett samhälle där man utan att blinka eller utan att tänka efter varför, bestämmer sig för att all kärlek inte är lika önskvärd. Ändå har jag gjort så hela mitt liv. Jag har lytt min kulturs påbud, jag har följt en ryggradsmässig känsla utan substans och jag har aldrig frågat varför. Igår såg jag en dokumentär som äntligen fick mig att ställa den frågan.
Igår kväll visade Kanal 5:s Outsiders avsnittet ”Förbjuden kärlek” som handlade om människor som levde i kontroversiella relationer. Ett av dessa par var en man och en kvinna i ungefär samma ålder. De hade tre barn tillsammans. Av allt att döma var det en mycket lycklig familj. Barnen var fullt friska och hade välsignats med kärleksfulla föräldrar. Föräldrarna i sin tur var ett älskande par som visade varandra både ömhet och respekt. De hade utgjort idealfamiljen om det inte varit för det faktum att föräldrarna var halvsyskon.
Min första reaktion var höjda ögonbryn och rynkad näsa. Min andra var vördnad över parets fruktansvärda mod att öppet stå för sin kärlek. Min tredje gick till barnen när jag förstod att de inte kände till sina föräldrars släktskap och min fjärde riktade sig till vår kultur och dess starkt normerande funktion. Ur vår kultur härleder jag både min egen och andras ryggradsmässiga reaktion: det är fel. Men förutom denna ryggradsmässiga reaktion som främst, för att inte säga enbart, utgörs av känsloargument har vi ytterligare enbart ett argument att tillföra vårt resonemang – risken för att barn sprungna ur sådana relationer löper en större risk att drabbas av genetiska störningar.
Men framför mig i tv-rutan satt alltså tre fullt friska och välmående barn. Detta fick mig att undra om inte vår kulturs ideal föregått forskningsresultaten? Överdrivs riskerna av den enkla anledningen att dessa familjeförhållanden inte är önskvärda i vår kultur? Och kan det vara så att vi vid argumentation inom detta område plötsligt tillämpar argument som för länge sedan slutat att betraktas som ”politiskt korrekta” vad gäller andra icke normativa kärleksförhållanden? För om det enbart är möjligheten för två människor att tillsammans avla frisk avkomma som kan legitimera kärleken mellan dessa, så har vi inte bara en otäckt omodern och enkelspårig syn på kärlek utan vi har även en kärleksmåttstock som fördömer många idag normativa förhållanden.
Men det är klart, den sexuella normativiteten har ju aldrig varit logisk. Bara jävligt normativ.
Svenska män har ingen heder?
Förra veckan var jag och såg den kritikerrosade föreställningen Mistero Buffo med Özz Nûjen. Som man sig bör, när man är till att se en föreställning med Özz, hade jag höga förväntningar på att få skratta hysteriskt så att tårarna sprutade på bänkgrannen. Denna förväntning införlivades också mycket riktigt. Det jag däremot inte hade förväntat mig var att Özz skulle komma med analyser som mycket väl kan räkas som feministiska.
Halvvägs in i föreställningen ställde Özz en fråga till publiken som löd något i stil med: hur kan det komma sig att när muslimska män mördar kvinnor så talar vi om hedersmord, medan vi helt sonika talar om sinnesjukdom när det handlar om svenska män?
En mycket bra fråga, Özz. Det är stor skillnad att tala om hedersrelaterat våld och att tala om sinnesjukdom – det första utgör nämligen en kollektiv dom och det andra en individuell.
Gudrun Schyman lär ha sagt att män är ovana vid att bli kollektiviserade och att det därav följer en ovilja att tala om män som grupp. Detta stämmer väl in på Sverige. Den hårdaste kritik den svenska feministrörelsen mött har varit just kritiken mot teorin att tala om män som grupp och inte som individer. Men det Özz får mig att inse är att detta enbart tycks gälla då vi talar om svenska män. När det gäller nysvenska män som begår våld mot kvinnor funkar det plötsligt utmärkt att använda sig av kollektiva teorier om hur dessa män agerar. Begreppet hedersrelaterat våld för alltså tankarna till att det finns kollektiva, generella tendenser till våld mot kvinnor hos män med invandrarbakgrund. Underförstått är att detta har med kultur att göra. Raka motsatsen står begreppet sinnesjukdom för. Är man sinnesjuk avviker man från det normala, det goda, det kulturen uppfostrat oss till.
Med bakgrund av detta är det underligt hur många svenska män som varje år avviker ifrån det normala. Men tanken att SvD eller DN skulle sätta etiketten hedersrelaterat våld på dessa gärningar är förstås lika främmande som den kultur vi anser att hedersrelaterat våld hör hemma i.
