nogirlwashurt
Ur feministisk synvinkelArkiv förkönsroller
Yes, så könskonservativt!
Jag irriterar mig ofta på reklam: för att den försöker pracka på mig saker jag inte behöver, för att den 
försöker indoktrinera min smak och mina ideal och för att den i dagens högteknologiska samhälle lyckas tränga sig in genom minsta springa och finna mig i mina högst privata stunder. Men – främst irriterar jag mig på dess totala oförmåga till att göra upp med gamla könsstereotyper. Ingenstans är könsrollerna så polariserade som i denna till konsumtion uppfunna värld. Jag vet detta. Jag har sett det tusen gånger. Jag har zappat bort den, svurit, suckat och bloggat om det. And here we go again. Diskmedlet Yes har fått mig irriterad.
Just nu rullar deras reklam på någon av dem stora kanalerna. Scenen visar en kvinna ståendes i ett kök tillsammans med ett barn. Allt är tidstypiskt 50-tal och väl synlig på köksbrädan står en flaska Yes-handdiskmedel. En röst säger: ”Mycket har förändrats genom åren” och därefter spelas en närmast identisk scen upp i nutidsmiljö. Handdiskmedlet har bytts mot maskindisk och köket fyllts med allehanda moderniteter. Men kvinnan är kvar. I köket. Poängen går hem. Yes är så jävla bra, så att det håller än idag. Fine. Men där de försöker övertyga mig om att ”mycket har förändrats” genom att visa det exakt motsatta, där gick de bet.
Jag vet. Storföretag har inte som syfte att ändra könsnormer, bryta diskriminering eller göra världen till det bättre. De vill kränga varor och lot’s of theme. Reklam ska vara tydlig. Konsumenten ska känna igen situationen. Förstå sammanhanget. Och nog lyckas Yes på det planet. Vi är många som känner igen oss, och om inte precis vi känner igen oss så känner vi sammanhanget nog så väl.
Mycket har förändrats my ass.
Läs även andra bloggares åsikter om feminism, könsroller, kvinnor, media, reklam och samhälle.
Ernst-porr – konkurrens om mansrollen
Jag älskar Ernst Kirchsteiger. Han är den nya mannen – modern, barfota, mjuk och snygg. Han kan baka stora bröd, plantera blommor och snickra. Han gläds åt det lilla och har en känsla för detaljer. Dessutom har han ett alldeles säreget sätt att uttrycka sig på. Vad sägs om de nu legendariska citaten ”När det ligger en katt och sover i ett rum, finns det inget mer för en designer att göra” och ”Här sitter jag och känner in rummet”? Fullständigt perverst underbart.
Men många ogillar förstås karln. Speciellt karlar ogillar förstås karln. Och det kan man ju förstå. Här kommer en tv-kändis och utmanar gubbarna på områden de aldrig trott att de skulle behöva konkurrera inom. Tidigare TV-symboler som machofiguren och snickerifarbrorn kan slänga sig i backen. Ernst har visat just hur endimensionella dessa symboler har varit.
Men så säger någon kille till mig: ”Men fattar du inte att det är fejk alltihop? Han är ju bara så jävla falsk, gör ingenting själv. Att inte tanterna fattar det.” Men visst fattar vi det. Det är inte det det här handlar om. Det handlar om vad Ernst symboliserar. Media har äntligen snappat upp vad många kvinnor (och män) har saknat och i detta mjukismansvakuum råder regeln att falskt är bättre än ingenting alls. Det är precis som med porr. Porrkonsumenter vet att det är fejk, men de har en utpräglad förnekelseförmåga.
Jag undrar hur lång tid det kommer ta innan alla macho-wannabe’s hemma i TV-soffan vaknar och börjar fejka lite de med, precis som de fejkat sina macho moves. För alla förändringar måste börja någonstans och ideal är faktiskt något föränderligt, något förhandlingsbart. Jag hoppas innerligt att tiden med endimensionella machomänsymboler är över och att en ny era kan börja. Då kanske jag i framtiden kan sitta med mina barnbarn i knät och säga att: ”allt började med en lång, konstig farbror på public service som hette Ernst Kirch-någonting.”
Läs även andra bloggares åsikter om Ernst Kirchsteiger, feminism, Svt, media, könsroller, manlighet, porr, ideal, samhälle, kändisar
Bakslag med könskodifierade ord
Som student har jag den senaste veckan spenderat tiden med att försöka lära mig bl.a USA:s politiska system. USA har ju som bekant en president som stats- och regeringschef, så det har blivit en hel del snack om just – presidenter. Och visst är väl president ett sådant där typiskt könskodifierat ord? Detta blev mycket uppenbart då president är lite långt och halvjobbigt att upprepa hela tiden.Resultatet blev att jag och mina studiekamrater ofta bytte ut ordet president mot ett pronomen. Gissa vilket. Precis – han. Det skedde som per automatik – även för en luttrad feministjävel som jag själv och jag fick bita mig själv i tungan flera gånger och liksom försöka dunka in i skallen att en president faktiskt kan vara en kvinna också!
I lägen som dessa funderar jag allvarligt på om inte ett tillägg av det könsneutrala ordet hen i ordförådet vore en god idé. För faktum är att språket inte bara beskriver verkligheten – utan det är också med att skapa den.
Inte fan kan Man vara kärring
Idag när jag var ute och lunchade satt två unga kvinnor och en liten pojke vid bordet bredvid mitt. Pojken hade fått ett stort påskägg med godis vilket höll honom sysselsatt och kvinnorna kunde ostört språka med varandra. Då och då frågade de pojken något oväsentligt varpå han nickade ointresserat och kvinnorna fortsatte att prata.
Plötsligt frågade en av kvinnorna om han ska klä ut sig imorgon. ”Ja” svarade pojken glatt. ”Ska du vara påskgubbe, då?” Pojken skakade på huvudet. ”Jo, det är klart du ska vara påskgubbe”, fortsatte kvinnan, ”då kan du ha mustasch, mamma kan måla mustasch på dig”. Det uppstod en stunds tystnad. ”Eller ska du vara påskkärring”, frågade hon plötsligt med skepsis i rösten och de båda kvinnorna tittade på pojken och fnissade. Och han är inte dum. Han förstod precis. Det är inte önskvärt. ”Nej”, svarade han högt, ”jag ska vara gubbe”.Så är ordningen återställd. Pojke är gubbe, flicka är kärring. Ungen är inte queer.
Jag fick lust att vända mig om till det okända barnet och säga att ”du får vara precis vad du vill. Pojkar kan också vara kärringar.” Men jag gjorde det inte.
Imorgon går kanske en liten pojke utklädd till man runt bland sina grannar för att förhoppningsvis få någon godsak. Och de kommer att berömma honom. Han ser så tuff ut i sin kajalmustasch, lilla kavaj och svarta hatt. Vad han inte vet är att maskeraden kommer att vara livet ut. Synd att han inte fick välja roll själv.
