Jag vill inte leva i ett samhälle där man utan att blinka eller utan att tänka efter varför, bestämmer sig för att all kärlek inte är lika önskvärd. Ändå har jag gjort så hela mitt liv. Jag har lytt min kulturs påbud, jag har följt en ryggradsmässig känsla utan substans och jag har aldrig frågat varför. Igår såg jag en dokumentär som äntligen fick mig att ställa den frågan.

Igår kväll visade Kanal 5:s Outsiders avsnittet ”Förbjuden kärlek” som handlade om människor som levde i kontroversiella relationer. Ett av dessa par var en man och en kvinna i ungefär samma ålder. De hade tre barn tillsammans. Av allt att döma var det en mycket lycklig familj. Barnen var fullt friska och hade välsignats med kärleksfulla föräldrar. Föräldrarna i sin tur var ett älskande par som visade varandra både ömhet och respekt. De hade utgjort idealfamiljen om det inte varit för det faktum att föräldrarna var halvsyskon.

Min första reaktion var höjda ögonbryn och rynkad näsa. Min andra var vördnad över parets fruktansvärda mod att öppet stå för sin kärlek. Min tredje gick till barnen när jag förstod att de inte kände till sina föräldrars släktskap och min fjärde riktade sig till vår kultur och dess starkt normerande funktion. Ur vår kultur härleder jag både min egen och andras ryggradsmässiga reaktion: det är fel. Men förutom denna ryggradsmässiga reaktion som främst, för att inte säga enbart, utgörs av känsloargument har vi ytterligare enbart ett argument att tillföra vårt resonemang – risken för att barn sprungna ur sådana relationer löper en större risk att drabbas av genetiska störningar.

Men framför mig i tv-rutan satt alltså tre fullt friska och välmående barn. Detta fick mig att undra om inte vår kulturs ideal föregått forskningsresultaten? Överdrivs riskerna av den enkla anledningen att dessa familjeförhållanden inte är önskvärda i vår kultur? Och kan det vara så att vi vid argumentation inom detta område plötsligt tillämpar argument som för länge sedan slutat att betraktas som ”politiskt korrekta” vad gäller andra icke normativa kärleksförhållanden? För om det enbart är möjligheten för två människor att tillsammans avla frisk avkomma som kan legitimera kärleken mellan dessa, så har vi inte bara en otäckt omodern och enkelspårig syn på kärlek utan vi har även en kärleksmåttstock som fördömer många idag normativa förhållanden.

Men det är klart, den sexuella normativiteten har ju aldrig varit logisk. Bara jävligt normativ.

Läs även andra bloggares åsikter om incest, kärlek, debatt