nogirlwashurt

Ur feministisk synvinkel

Arkiv förjämställdhet

Med genusglasögon på Sex and the city

Som 80-talist och tjej har inte direkt serien ”Sex and the city” gått mig förbi obemärkt och därför borde jag ha vetat exakt vad jag gav mig in på då jag tackade ja till en invit om att hänga med och se filmen på bio. Till en början njöt jag; inledningen var snygg; musiken trallvänlig; allt påkostat. Men så plötsligt, sådär en kvart in i filmen, var det som att jag insåg att jag satt på mina glasögon som låg i fickan.  Med rädsla för att krossa dem, plockade jag vant upp dem och satte dem på näsroten. Och där blev dem sittande. Mina genusglasögon.

 

I två och en halv timme bevittnade jag således en kavalkad av hyllningar till heteronormativiteten, traditionalismen, smygreklamen, lyxkonsumtionen, sexismen och kroppsidealen. I salongen satt 99 procent tjejer som grät, skrattade och åh-ade sig om vartannat. Själv kände jag mig som en katt bland hermeliner då min irritation mot manusförfattarna successivt stegrades.

 

Hur svårt skulle det ha varit att sätta en feministisk touch på filmen? Kanske inte så svårt – if there’s a will there’s a way. Här är några exempel på tips till manusförfattarna:

 

  • Kan inte Carrie vägra gifta sig i vitt eftersom detta symboliserar brudens oskuld? Carrie ska ju ändå föreställa en modern kvinna och en sådan bör väl anse att den traditionen är en förlegad syn?

 

  • Kan man inte låta henne välja den välmeriterade manlige kostymnissen med rosa klackskor till sin assistent? Älskar inte Carrie skor och skulle inte hon kunna vara en banbrytande kvinna som inte vill uppmuntra traditionella könsroller?

 

  • Kan inte kvinnan i sexscenen som Samantha bevittnar ha naturliga bröst som inte för tankarna till kvinnoförnedrande mainstreamporr där kvinnan utgör ett objekt med syfte att tillfredsställa mannen?

 

  • Måste verkligen snälla Stevie vara otrogen eftersom han inte haft sex på ett halvår? Det porträtteras nästan som om Stevies beteende vore ”naturligt manligt” och stödjer samtidigt schablonbilden om att ett lyckligt förhållande alltid innehåller mycket sex.

 

  • Kan inte Charlotte låta bli att ligga med sin man ”en extra gång den veckan” då hon fått reda på Stevies snedsteg? Charlottes val känns inte som ett val, utan snarare som ett desperat agerande av underkastelse som får det att framstå som att det är en kvinnas plikt att ligga med sin man om hon inte vill att han ska vara otrogen.

 

  • Kan inte filmen ha ett mer överraskande slut än det förväntade bröllopet? Visst att det blev ”city hall” trots allt – men varför måste de gifta sig? Man kan ju tro att giftermålet är en bekräftelse på kvinnans framgång, den naturliga slutstationen för varje lyckad kvinna.

Nåväl, att någon av dessa idéer skulle kunna bli verklighet känns väl föga troligt…Samtidigt är jag nog tacksam att genusglasögonen förstörde min filmupplevelse. På så sätt kanske jag trots allt fick ut mer än mina gråtande grannar?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Barbie och bröllopsbranschen i maskopi?

Det är sommar och bröllopstider. Vill man vara inne i sommar ska man sätta en ring på sin partners finger inför hundratalsgäster till den anspråkslösa kostnaden av en smärre förmögenhet. Gästerna gläds åt festen, bankerna åt de framtida ränteintäkterna och bröllopscoacherna åt att ingen ifrågasätter nödvändigheten av deras existens. Prinsessbröllopet är inne igen och det tycks vara min generation som står på tur.  

 

Ända sedan barnsben och den första Barbiedockan har många flickor drömt prinsessdrömmen. Många är vi som flytt den trista verkligheten in i sagans värld, en värld med rosa tyll, glitter, rosor och en prins som vill ha just oss. Inte spelade det väl någon roll att våra morsor gick omkring i jeans och hade nariga händer av oglamoröst städande och diskande när våra flickrum var fyllda med Barbiedockor, plastpärlor och affischer på vita springare.

 

När jag någon gång i de tidiga tonåren släppte min prinsessdröm var det för det då coolare rockstar-idealet och sedan den dagen då inte det heller var åtråvärt har jag väl varit vad man kan kalla drömlös. Inte förens på senare år har jag förstått att många av mina vänner behöll sin flickdröm. Någonstans närmast hjärtat låg den sparad under alla år, väl gömd under tonårstiden då självständigheten stod högst i rang och alltid skyddad från bitska kommentarer om ”annan verklighet” eller ”omodern kvinnofälla”. Ty stark är den dröm som nästlar sig in i unga flickhjärtan och många är de vuxna kvinnor som fortfarande drömmer om tyll och blommor i håret – drömmen om att under en dag i sitt liv få vara prinsessan, Barbiedockan, den som alla beundrar.

 

Jag må vara cyniker, men jag är hellre det än en människa som byggt sina drömmar på plast. För vad är det annars som för så många människor till altaret varje år – viljan att inför Gud lova trohet för resten av sitt liv? Det är både för oglamoröst och hållbart för att passa in i vår tid. Nej det är på den kommersiella plastdröm som banker och bröllposcoacher, -fixare och brudbutiker, cateringfirmor och guldsmeder, bröllopsmagasin och försäljare av bantningspreparat, konditorer och florister, Svenska kyrkan och Cervera, lever på.

 

Jag får lust att skylla Barbie för bröllopshysterin. Det är hennes fel att folk skuldsätter sig, bantar och stressar halvt ihjäl sig och sedan går miste om det som skulle ha varit deras prinsessdag för att de oroade sig så mycket för att allt ändå inte skulle bli perfekt. Allt började med hennes plasttiara, glittriga klänningar och stiliga karl. Hon visste att våra realitymammor inte hade en chans mot henne när det kom till kvinnlig förebild. No offence alla mammor – vi kan gärna stå vid spisen precis som ni gjorde, men spisen ska vara rosa, vår karl ska se ut som Ken och vårt bröllop ska vara spektakulärt tjusigt!

 

I sommar går säkert många prinsessdrömmar i uppfyllelse. Stort grattis.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

“Throwing money at the problem”

I amerikanska politiska debatter hörs ofta argumentet att ”throwing money at the problem” inte är någon lösning. Som svensk åskådare tycks ståndpunkten aningen märklig då vår politiska tradition snarare är den motsatta – ekonomiska resurser ses ofta som en förutsättning för förverkligandet av politiska ambitioner. Men igår gick regeringen ut med ett förslag där den lättsmälta amerikanska sloganen faktiskt utgör ett adekvat motargument.

På tre år ska totalt 110 miljoner kronor satsas på att öka jämställdheten i skolan. Detta är med regeringens egna ord ”en historiskt stor satsning”. Det må så vara och kanske bör man känna tacksamhet mot den borgerliga regeringen för att de satsar så mycket pengar på just ökad jämställdhet – pengar är ju som bekant det dyrbaraste som finns i en borgerlig människas liv. Men om man söker efter kvalitet istället för kvantitet så är regeringens förslag inte mycket att hänga i julgranen. I regeringens satsning ingår bland annat att tillsätta en jämställdhetsdelegation med syfte att ”analysera könsskillnaderna i utbildningsresultat, utvärdera metoder för att bryta traditionella könsroller, föreslå lämpliga insatser med mera.”  Jätteviktiga och högst nödvändiga åtgärder – för tjugo år sedan. Det finns väl inget område inom det svenska samhället som varit mer föremål för forskning än skolan ur ett jämställdhetsperspektiv? Därav hoppas jag innerligt att delegationens uppgift främst blir att sammanställa befintlig forskning och omsätta lärdomarna därav till konkreta handlingsmål. Vi saknar varken vetskap om könsrollernas orsaker och konsekvenser eller hur de kan brytas. Nya utredningar, hur ekonomiskt omfattande de än är, kan aldrig mäta sig med den enorma kunskapsbank som forskarvärlden byggt upp under de senaste tjugo åren. Om regeringen menar allvar med sin jämställdhetsambition, tar lärdom av det underlag som finns och inte bara are throwing money at the problem för syns skull, kan det faktisk bli… riktigt bra.

 

Där alkoholen går in, går kvinnans självbestämmande ut

Idag presenterar Amnesty en undersökning som de själva låtit göra under Internationella kvinnodagen i Sverige. Undersökningen visar att var femte svensk anser att det är kvinnans fel att hon blir våldtagen om hon ”klätt sig utmanande”, varit berusad eller inte gjort motstånd.

 

Jag är besviken. Var femte person, 20 %, är en alarmerande hög siffra för en sådan typ av attityd i Sverige år 2008. Jag trodde att vi var överens om att varje människa äger sin egen kropp – villkorslöst. Men 20 % av svenskarna håller alltså inte med mig i den åsikten. 20 % av svenskarna vill sätta in villkor för den kvinna som vill äga sin egen kropp.

 

Det första villkoret är att kvinnan skyler sin kropp. Det är således kvinnans skyldighet att ta ansvar för att ingen känner attraktion till hennes kropp. Detta villkor är påtagligt likt normer i vissa andra kulturer där kvinnan förutsätts täcka sin kropp, kulturer som svenskarna gärna anser sig vara mer jämställda.

 

Det andra villkoret är att kvinnan inte dricker alkohol så att hon blir berusad. Har man som kvinna blivit berusad har man alltså automatiskt avsagt sig rätten att bestämma över sin egen kropp. Där alkoholen går in, går kvinnans självbestämmande ut.

 

Det tredje villkoret är att kvinnan måste göra motstånd. Den kvinna som drabbas av chock, paralyseras av rädsla eller av annan orsak inte aktivt gör motstånd anses alltså ha gett sitt medgivande. Vi talar alltså om negativt godkännande – det behövs inte ett aktivt ja för att det ska vara ok. Det behövs bara inte ett aktivt nej.

 

Det undersökningen alltså säger oss är att det finns väsentliga skillnader mellan kvinnor och män när det kommer till frihet, självbestämmande och sexualitet. Idag, i Sverige år 2008. Hur länge till ska det dröja innan hela samhället kan vara överens om att varje människa äger sin egen kropp – villkorslöst? När kan vi komma överens om att lägga skulden där skulden hör hemma?

Språket som verktyg för normativitet

Som student läser jag en hel del facklitteratur. En tanke som ofta slår mig är, förutom hur mycket onödigt junk vi studenter måste läsa, att denna litteratur ofta på intet sätt är könsneutral – en tanke som eskalerat sedan jag började läsa statsvetenskap. Politiken är fortfarande i mångt och mycket en männens värld. Frågan är hur jag som kvinnlig student ska förhålla mig till detta faktum och hur det i förlängningen påverkar min uppfattning om både mig själv och den värld jag ingår i. Statsvetenskapen gör nämligen anspråk på att objektivt beskriva den stora världen, trots att den i själva verket enbart beskriver en värld av män, om män, för män.

 

Ett konkret och talande exempel på detta är språket. De flesta författarna, som många gånger själva är män, väljer att uteslutande använda sig av manliga personliga pronomen. Oavsett om vi talar om väljare, presidenter, politiker eller forskare beskrivs de alltså i litteraturen som han. Ska då jag som kvinnlig läsare förstå detta språkval som en beskrivning av verkligheten? Ska jag som kvinnlig läsare tolka det som att jag är utesluten från litteraturen? Nej, inte nödvändigtvis och det är det som är det problematiska.

 

Normen lämnar alltid ett litet utrymme till det avvikande och det är det som gör normen legitim. I det personliga pronomen han ryms alltså även hon. Han är inte per definition man utan snarare en människa förklädd i en manlig norm. Som läsare förstår vi och accepterar detta. Vi ursäktar normen för dess brister och resonerar som att normen inte vill oss illa.

 

För att ytterligare exemplifiera hur han (eller för all del man) utgör norm, kan vi pröva med ombytta roller. Om jag i en facktext skulle läsa ordet hon när en president eller politiker omskrivs, hur skulle jag då tolka det? Antagligen som de flesta andra. Jag skulle ta det vid orden och anta att personen ifråga är kvinna. I det kvinnliga pronomen hon ryms nämligen inte han. Detta beror på att hon inte är norm. Hon är det avvikande, det abnorma, det specifika. Men hon är inte mindre viktig för det. Vi måste nämligen komma ihåg att normen är beroende av det avvikande. Det är det abnorma som gör det normala normalt. Med andra ord råder ett dualistiskt förhållande dem emellan. Det ena kan inte existera utan det andra, eller som man i vardagstal skulle ha uttryckt det: Allt är relativt.

 

Språkliga normer tar sig givetvis inte enbart uttryck i kön utan samma förhållande gäller även för sexualitet. Ett parförhållande som beskrivs i termer av han och hon utesluter inte nödvändigtvis ett samkönat förhållande. Någonstans i skuggorna av heteronormativiteten smyger det avvikande omkring som ett spöke vars existens skänker normen sin normgivande legitimitet.

 

Jag menar att språket varken enbart är en förmedlare av verkligheten eller en objektiv sådan.  Språket är en förmedlare av värden. Ett verktyg för både upprätthållande och nyskapande av normativitet.

Sexism är priset vi ska betala enligt jämställdhetsministern

Sedan Nyamko Sabuni klev på posten som jämställdhetsminister har hon lagt en rad förslag som inte verkar ha någon som helst förankring i en jämställdhetssträvan. Idag gör hon det igen. Genom en artikel i Dagens Industri låter hon meddela att det inte blir någon lag mot könsdiskriminerande reklam.

Jämställdhetsministern anropar två onekligen starka, men för frågan helt irrelevanta, argument för sin slutsats: yttrandefrihet och marknadens behov av frihet. ”En lag som förbjuder könsdiskriminerande reklam skulle knappast få avsedd effekt. De inskränkningar i yttrandefriheten som en sådan lag skulle kräva är inte försvarbara ur demokratiperspektiv. Utgångspunkten är i stället att näringslivets självsanering måste bli effektivare när insikten ökar om att en förlegad kvinnosyn och sexism väcker anstöt”.

Att Sabuni i sin roll som liberal har en övertro på marknadens förmåga att lösa all världens problem bara den ges tillräckligt spelrum, är inget konstigt. Problemet är att Sabuni inte enbart representerar liberalismen. Hon innehar även rollen som jämställdhetsminister. Sabuni har tydligt deklarerat att hon inte tänker kalla sig feminist, ett sådant begrepp är onödigt eftersom hon redan är liberal, menar hon. Idag visade hon tydligt att det trots allt finns en motsättning mellan dessa två epitet. Och vilket som är hennes givna förstahandsval.

Hur länge kan vi vänta?

Enligt en rapport från TCO har vi 211 år kvar till uppnådd jämställdhet på föräldraledighetsfronten. Det är verkligen en deprimerande tanke. 211 år…då är jag 236 år gammal…och har säkert fått åtminstone mitt första barn redan…om jag nu överhuvudtaget lever så länge vill säga…