nogirlwashurt
Ur feministisk synvinkelArkiv förhumor
Jag är rasist
Lördagsmorgon. Strålande sol. En cigg på balkongen. Och så plötsligt – ett vidrigt åttabenat avskum på min nyinköpta mjuka balkongmatta. Mina ögon smalnar och från det innersta djupet av mitt hjärta tänker jag: ”jag hatar dig, spindeljävel”.
Jag undersöker resterande balkongområde för att säkra territoriet från ytterligare inkräktare och slår mig sedan, ytterst försiktigt, ner på en stol och intar högsta beredskap att fly fältet om ännu en krissituation skulle uppstå. Medan jag röker cigaretten studerar jag objektet för min avsky, dels av rädsla, dels av fascination, och plötsligt slår mig den självklaraste tanke. Jag betraktar ett av den mångfacetterade jordens alla underverk. Och detta gör jag med ett hjärta fyllt av hat. Jag hatar att spindeln är en spindel och inte en nyckelpiga eller en fjäril. Jag ser mig själv som den överlägsna rasen med självklar rätt att eliminera.
Jag förfasas plötsligt av min nyupptäckta självinsikt. Hur kan jag, som i andra fall är så tolerant, i denna specifika situation resonera så stelbent? Inte rår spindeln för att den är född till spindel och mitt hat beror så ju uppenbart på min inneboende rädsla.
Med tankar som dessa inser jag plötsligt likheten i mitt resonerande och vanlig gammal hederlig rasism. Jag ryser i solskenet.
Läs även andra bloggares åsikter om rasism, fobier, rädsla, humor
Långhåriga grabbar gör mig nervös
Det är värst vad alla unga grabbars hår har växt mycket på senaste tiden. Som en kod för nonchalans och med ett modifierat bratideal har den unga generationens män i månader undvikit frisören. Ni vet vad jag menar -glidargrabbarna med stort G. När man minst anar det glider de fram bakom hyllorna på ICA, hänger i stora klasar på stan och blockerar vägen för oss ordinära frisyrbärare eller sick-sackar sig förbi dig på cykelbanan med stekarfrillan, av allt vax, stelt fladdrandes i vinden.
Och handen på hjärtat: det är någonting med dessa ‘men to be’ som gör mig nervös. Kanske är det deras överklassattribut som så uppenbart är en efterkonstruktion, men som ändå signalerar ett materialistiskt ideal som hur man än vrider på det alltid går stick i stäv med solidaritet och medkänsla? Eller så är det kanske deras grisiga rockstar-manér och förkärlek för krossat glas på kroggolvet? Eller, helt enkelt, bara den där medvetet ostyriga kalufsen som plötsligt blivit mainstream – frisyren där brat och uteliggare möts. För vad sjutton kan man vilja säga med en sådan frisyr? Vad vill man kommunicera till omvärlden med en frisyr som liknar backslik och samtidigt ett skatbo? Tacka vet jag postpunkarna eller blöjnassarna – där vet åtminstone omvärlden vad det är för ideologi deras stil refererar till, även om de inte alltid själva vet det.
Jag antar att jag är ensam om att ha det här problemet, men glidargrabbarna gör mig alltid en smula nervös. När kan frisyrtrenden tänkas ge sig i en småstad som min och göra det säkert för en nervös 25-åring att ge sig ut på stan igen?
Läs även andra bloggares åsikter om brats, fördomar, trender, frisyr, humor, ungdomar, tonåringar