Som 80-talist och tjej har inte direkt serien ”Sex and the city” gått mig förbi obemärkt och därför borde jag ha vetat exakt vad jag gav mig in på då jag tackade ja till en invit om att hänga med och se filmen på bio. Till en början njöt jag; inledningen var snygg; musiken trallvänlig; allt påkostat. Men så plötsligt, sådär en kvart in i filmen, var det som att jag insåg att jag satt på mina glasögon som låg i fickan.  Med rädsla för att krossa dem, plockade jag vant upp dem och satte dem på näsroten. Och där blev dem sittande. Mina genusglasögon.

I två och en halv timme bevittnade jag således en kavalkad av hyllningar till heteronormativiteten, traditionalismen, smygreklamen, lyxkonsumtionen, sexismen och kroppsidealen. I salongen satt 99 procent tjejer som grät, skrattade och åh-ade sig om vartannat. Själv kände jag mig som en katt bland hermeliner då min irritation mot manusförfattarna successivt stegrades.

Hur svårt skulle det ha varit att sätta en feministisk touch på filmen? Kanske inte så svårt – if there’s a will there’s a way. Här är några exempel på tips till manusförfattarna:

• Kan inte Carrie vägra gifta sig i vitt eftersom detta symboliserar brudens oskuld? Carrie ska ju ändå föreställa en modern kvinna och en sådan bör väl anse att den traditionen är en förlegad syn?

• Kan man inte låta henne välja den välmeriterade manlige kostymnissen med rosa klackskor till sin assistent? Älskar inte Carrie skor och skulle inte hon kunna vara en banbrytande kvinna som inte vill uppmuntra traditionella könsroller?

• Kan inte kvinnan i sexscenen som Samantha bevittnar ha naturliga bröst som inte för tankarna till kvinnoförnedrande mainstreamporr där kvinnan utgör ett objekt med syfte att tillfredsställa mannen?

• Måste verkligen snälla Stevie vara otrogen eftersom han inte haft sex på ett halvår? Det porträtteras nästan som om Stevies beteende vore ”naturligt manligt” och stödjer samtidigt schablonbilden om att ett lyckligt förhållande alltid innehåller mycket sex.

• Kan inte Charlotte låta bli att ligga med sin man ”en extra gång den veckan” då hon fått reda på Stevies snedsteg? Charlottes val känns inte som ett val, utan snarare som ett desperat agerande av underkastelse som får det att framstå som att det är en kvinnas plikt att ligga med sin man om hon inte vill att han ska vara otrogen.

• Kan inte filmen ha ett mer överraskande slut än det förväntade bröllopet? Visst att det blev ”city hall” trots allt – men varför måste de gifta sig? Man kan ju tro att giftermålet är en bekräftelse på kvinnans framgång, den naturliga slutstationen för varje lyckad kvinna.

Nåväl, att någon av dessa idéer skulle kunna bli verklighet känns väl föga troligt…Samtidigt är jag nog tacksam att genusglasögonen förstörde min filmupplevelse. På så sätt kanske jag trots allt fick ut mer än mina gråtande grannar?

Läs även andra bloggares åsikter om debatt, media, sex and the city, genus, feminism