nogirlwashurt
Ur feministisk synvinkelArkiv förfeminism
Sexistisk ost?
I förrgår morse slog jag intet ont anande upp den lokala morgontidningen för att där finna en annons som jag sedan dess inte kunnat sluta fundera kring. Annonsen är för en delikatessbutik i stan som säljer b la ost. Inget konstigt så långt. Inte heller texten var på något sätt uppseendeväckande. Men på bilden mellan orden stans och ostbutik dröjde sig mina ögon kvar. Föreställde den verkligen det jag trodde? Ta mig fan det gjorde den. Varför då?
Jag klippte ut annonsen och diskuterade den med min sambo och tillsammans kom vi fram till ett antal potentiella budskap som annonsuprättaren skulle kunna vilja förmedla till sina kunder. Kanske var det: två runda skinkor ser ut som två ostar. Eller: äter du mycket ost kan du få en stor stjärt. Eller varför inte: ibland gör kvinnor ost och kvinnor har oftast en stjärt. Eller kanske: vi tycker att ost är sexigt och inget säger sex som lite sexism.
Men inget av alternativen kändes särskilt klockrena. Idag två dagar senare tror jag mig ha närmat mig sanningen en aning. Annonsen bör förstås tolkas ”Stans sexistostbutik” eller ”Stans stjärtostbutik”. Sugen någon?
Kd profilerar sig med abortregister
Enligt de senaste mätningarna ligger Kd farligt nära 4-procentsstupet och har man det väl passerat är det som bekant bara 90-graders nedförsbacke rakt ut i ingenting som väntar. Nog kan de tacka allianssamarbetet för det inflytande de idag besitter, men ett samarbete bygger även på kompromiss. Efter ett utdraget och så krampaktigt tag att knogarna vitnade var de till slut tvungna att acceptera den könsneutrala äktenskapslagstiftningen. Ironiskt nog fick därmed många kristdemokrater fråga sig om makten verkligen var värd lika mycket som en frånvaro av den samma. För hur man än vrider och vänder på det så är kristdemokraterna alliansens stora förlorare. Deras inflytande visade sig inte innebära något inflytande i de frågor som för många av deras väljare är de viktigaste. Men vem är förvånad? Det skulle snarare vara överraskande om partier med så olika ideologisk utgångspunkt som den konservativa och den liberala trots allt är inte stötte på schismer. Kd:s ovilja till att idag dementera att de stödjer regeringens utredare Anders Miltons förslag om ett abortregister kan därmed antingen ses som ytterligare ett vederläggande av vår käre gamle Lipsets 50-åriga tes om ideologiernas död. Eller så kan det ses som en bekräftelse på att den ack så (av politiker) bespottade Machiavelli var något på spåret då han i Fursten beskrev politiken som ett kallhamrat maktspel där makten är självändamålet. Med andra ord: ska vi tolka Kd som sanna idealister vars utopisamhälle utgör en passerad guldålder? Eller är de måhända ryggradslösa strateger som medvetet profilerar sig som extremparti i en i övrigt ljusblå sörja och med en insikt om att deras politik ändå aldrig blir verklighet? Tomma tunnor skramlar ju som bekant mest.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, kristdemokraterna, abort, kd, abortregister
Rättvisa och frihet – perspektiv på gårdagen
Igår framför tv:n mitt under snabbreprisen berättar min vän att VIP-platserna i Eurovision kostade runt 100 000 pix. För summan fick man ett privat bås, rysk kaviar och…striptease.
- Du skämtar?! frågade jag och gapade. Men min vän bedyrade att det var sant. Det var kommentatorerna som berättat det under en av deltävlingarna.
- De har tjejer som dansar samtidigt som tävlingen är, fortsatte han.
Jag satt tyst ett tag och sa sedan:
- Men om man är heterosexuell tjej och har köpt VIP-plats då? Eller är det så självklart att det är männen som har pengarna och därmed makten, och att mäktiga män är heterosexuella och har taskig kvinnosyn? Är den ultimata lyxen fortfarande att ha råd att köpa andra människor?
Ja. Så är det.
Allt medan dessa kaviarandedräktstinkande manspersoner badade i Champange och schablonbilder av kvinnor, satt frihetskämpar från HBT-rörelsen i ryskt fängelse. De senare hade nämligen gjort fel i maktens ögon. Om felet var avsaknaden av demonstrationstillstånd eller orsaken till demonstrationen kan man ha sina aningar om. Oavsett vilket kan konstateras det orimliga i att överhuvudtaget behöva demonstrera för kärlek.
Och samtidigt, i en annan del av Europa, satt förbannade svenskar hemma i tv-sofforna och svor över politisk röstning och total orättvisa.
Men så är också allt relativt.
Ps. Det är helt obegripligt att ryssarna gick i taket över Tingeling när låten uppenbarligen är en försköning av verkligheten. Fy fan vad det måste ha gjort ont.
Läs även andra bloggares åsikter om feminism, HBT, eurovision song contest, ryssland, shlagerfestivalen
Det Schymanska pillret
Såg Debatt i torsdags vilket fick mig att konstatera det uppenbara – Schyman knäcker! Jag tror ingen svensk politisk debattör i dagens läge kan mäta sig med denna kvinna. Hon är rapp, logisk, kunnig och vidsynt. Har alltid svar på tal. Ser alltid grym ut. Dessutom känns hon jävligt äkta. Hon har inte likt Fredrik Reinfeldt stått timmar framför spegeln för att öva in de ultimata blinkningarna med rådjursögonen och den lätt forcerade bekymmersrynkan i pannan som dyker upp vid ”rätt” tillfällen. Hon har heller inte likt Mona Sahlin tvingats anpassa sin talstil efter att ligga så långt ifrån sin föregångare som möjligt – Schyman har ingen!
Om hon inte varit kvinna och drivit feministiska perspektiv hade hon höjts till skyarna. Hon hade i folkmun kallats ”förbannat kompetent” och ”jävligt professionell”. Nu benämns hon främst som ”mediakåt”.
F! driver nu en kampanj för att skicka Schyman till EU-parlamentet. Lite skämtsamt lär hon ha sagt att det kan ligga i mångas intresse att bli av med henne. Najs självdistans, Schyman, men sanningen är att du behövs här. Du är en vitamininjektion i en debatt som länge lidit av skörbjugg!
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, debatt, tv, gudrun schyman, mona sahlin, fredrik reinfeldt, feminism, fi
Yes, så könskonservativt!
Jag irriterar mig ofta på reklam: för att den försöker pracka på mig saker jag inte behöver, för att den 
försöker indoktrinera min smak och mina ideal och för att den i dagens högteknologiska samhälle lyckas tränga sig in genom minsta springa och finna mig i mina högst privata stunder. Men – främst irriterar jag mig på dess totala oförmåga till att göra upp med gamla könsstereotyper. Ingenstans är könsrollerna så polariserade som i denna till konsumtion uppfunna värld. Jag vet detta. Jag har sett det tusen gånger. Jag har zappat bort den, svurit, suckat och bloggat om det. And here we go again. Diskmedlet Yes har fått mig irriterad.
Just nu rullar deras reklam på någon av dem stora kanalerna. Scenen visar en kvinna ståendes i ett kök tillsammans med ett barn. Allt är tidstypiskt 50-tal och väl synlig på köksbrädan står en flaska Yes-handdiskmedel. En röst säger: ”Mycket har förändrats genom åren” och därefter spelas en närmast identisk scen upp i nutidsmiljö. Handdiskmedlet har bytts mot maskindisk och köket fyllts med allehanda moderniteter. Men kvinnan är kvar. I köket. Poängen går hem. Yes är så jävla bra, så att det håller än idag. Fine. Men där de försöker övertyga mig om att ”mycket har förändrats” genom att visa det exakt motsatta, där gick de bet.
Jag vet. Storföretag har inte som syfte att ändra könsnormer, bryta diskriminering eller göra världen till det bättre. De vill kränga varor och lot’s of theme. Reklam ska vara tydlig. Konsumenten ska känna igen situationen. Förstå sammanhanget. Och nog lyckas Yes på det planet. Vi är många som känner igen oss, och om inte precis vi känner igen oss så känner vi sammanhanget nog så väl.
Mycket har förändrats my ass.
Läs även andra bloggares åsikter om feminism, könsroller, kvinnor, media, reklam och samhälle.
Vi är långt ifrån en lösning så länge människor runkar åt problemet
Är fantasi och verklighet två världar som aldrig möts? Kan man i drömmen finna en ordning eggande och i verkligheten finna den vedervärdig? Många skulle säkert svara ja på dessa frågor och detta jakande svar låter legitimera en porrindustri som vältrar sig i att exponera vårt moderna samhälles fulaste problem.
Igår kväll visade någon av Viasats kanaler en ”erotisk” film med titeln ”The office 2”. Förklaringstexten löd något i stil med ”det är vanligt med sexuella trakasserier, de äldre männen på firman utnyttjar dem unga flickorna…”, en förklaringstext som alltså hade syftet att upphetsa. Sexuellt utnyttjande av minderårig, våldtäkt, sexuella trakasserier, olaga frihetsberövning, olaga hot, misshandel, blottning, ofredande etc. är alla lagbrott som kan leda till stränga straff i verkligheten. I fantasins värld, däremot, utnyttjas dessa företeelser flitigt i syfte att egga åskådarna.
Här är några andra exempel på bakgrundstexter till vanliga svenska porrfilmer: ”Hur mycket ska en liten 18-åring behöva genomgå? Fem sextioåriga gubbar, fyra afrikanegrer, sex järnhårda busar. Analt! Sadomasochism! Munkaskader! Miniflickan Sandy är tillbaka!” ”Löpandeband-sex. Fyra främlingar radar upp sig för att tömma sig i tonårsmunnen!” ”Lolitan får två stakar i baken samtidigt! Lilla Tammie är bara 18 år och gör den hårdaste scenen i historien.”
Porrens uppgift är att visualisera den ultimata fantasin, men oavsett om man som åskådare identifierar sig med förövare eller offer utgör dessa identifikationer två sidor av samma problemmynt. Visst kan man, och bör säkert, som porrkonsument intala sig att flickorna får hög lön, själva vill delta och att alla är testade mot sjukdomar. Och visst är det så i många fall – men definitivt inte alla. För faktum är att det är lättare att ta reda på vem som skördat de bananer du käkar till mellis, än att få reda på de verkliga villkoren för de som deltar i de s.k. erotiska filmer som står uppställda på hyllorna i svenska videobutiker, eller än värre, de som laddats ner från någon utländsk server. Och kanske vill inte åskådaren veta: sanningen är inte lika tändande som drömmen. Samtidigt som någon bevittnar en fiktiv våldtäkt på en dataskärm, våldtas någon i realiteten. Det som är någons fiktion, är någon annans verklighet. De två världarna möts onekligen. Men så länge människor klarar av att runka åt problemet är vi närmare en utlösning än en lösning.
Läs även andra bloggares åsikter om feminism, samhälle, porr, sex, internet, film
Ernst-porr – konkurrens om mansrollen
Jag älskar Ernst Kirchsteiger. Han är den nya mannen – modern, barfota, mjuk och snygg. Han kan baka stora bröd, plantera blommor och snickra. Han gläds åt det lilla och har en känsla för detaljer. Dessutom har han ett alldeles säreget sätt att uttrycka sig på. Vad sägs om de nu legendariska citaten ”När det ligger en katt och sover i ett rum, finns det inget mer för en designer att göra” och ”Här sitter jag och känner in rummet”? Fullständigt perverst underbart.
Men många ogillar förstås karln. Speciellt karlar ogillar förstås karln. Och det kan man ju förstå. Här kommer en tv-kändis och utmanar gubbarna på områden de aldrig trott att de skulle behöva konkurrera inom. Tidigare TV-symboler som machofiguren och snickerifarbrorn kan slänga sig i backen. Ernst har visat just hur endimensionella dessa symboler har varit.
Men så säger någon kille till mig: ”Men fattar du inte att det är fejk alltihop? Han är ju bara så jävla falsk, gör ingenting själv. Att inte tanterna fattar det.” Men visst fattar vi det. Det är inte det det här handlar om. Det handlar om vad Ernst symboliserar. Media har äntligen snappat upp vad många kvinnor (och män) har saknat och i detta mjukismansvakuum råder regeln att falskt är bättre än ingenting alls. Det är precis som med porr. Porrkonsumenter vet att det är fejk, men de har en utpräglad förnekelseförmåga.
Jag undrar hur lång tid det kommer ta innan alla macho-wannabe’s hemma i TV-soffan vaknar och börjar fejka lite de med, precis som de fejkat sina macho moves. För alla förändringar måste börja någonstans och ideal är faktiskt något föränderligt, något förhandlingsbart. Jag hoppas innerligt att tiden med endimensionella machomänsymboler är över och att en ny era kan börja. Då kanske jag i framtiden kan sitta med mina barnbarn i knät och säga att: ”allt började med en lång, konstig farbror på public service som hette Ernst Kirch-någonting.”
Läs även andra bloggares åsikter om Ernst Kirchsteiger, feminism, Svt, media, könsroller, manlighet, porr, ideal, samhälle, kändisar
Låt hängtuttarna berätta
”När bristningarna kom kände jag först: Usch! Ska jag se ut såhär hela livet? Det kändes inte kul. Men så här efteråt känns det fint. Bristningarna är som ett slags tatuering, de finns ju där för att jag har burit min dotter”, säger Cecilia till Aftonbladet kvinna .
Den visdom Cecilia ger uttryck för är så fin att den är värd att citeras om och om igen. Tänk om vi alltid kunde ha ett sådant sunt förhållningssätt till våra kroppar. Tänk om vi faktiskt kunde se att allt det som diverse kommersiella krafter vill att vi ska banta bort, botoxa igen, lyfta upp, fylla med silikon eller sminka över, allt det berättar något om vilka vi är och om hur vi levt våra liv. En ung kropp ser ung ut därför att den är ung och därmed inte hunnit med att göra så mycket. Och det är vackert. En äldre kropp ser äldre ut därför att den varit med om olika händelser som lämnat spår. Och det är också vackert. Men vissa vill få oss att tro att det bara kan finnas en sorts skönhet. Vissa försöker ta patent på den skönheten. Med Cecilias syn blir istället varenda rynka, bristning och fettvalk vacker. Så låt hängtuttarna berätta om hur många mil du har knatat på denna, av tyngdkraft påverkade, jord!
Läs även andra bloggares åsikter om aftonbladet, kvinna, media, skönhet, ideal, feminism, bröst
Almedalens lågvattenmärke
Sedan i torsdags har jag haft förmånen att befinna mig i Almedalen för den årliga politikerveckan och i fredags var jag och lyssnade till statsminister Reinfeldts tal. Statsministerns tal, som knappast kan ha varit ett av hans bästa och som stundtals var helt obegripligt, innehöll som förväntat en längre del om arbetslösheten och arbetssökandes situation. Statsministern gav en lång utläggning om hur han hade förståelse för att man inte alltid är på topp och att alla människor saknar motivation ibland. Möjligen falskt, men inte särskilt märkvärdigt så långt. Men så plötsligt ger statsministern sin definition av begreppet omotiver
ad (som om hans publik inte behärskade det svenska språket). ”Omotiverad kan betyda olika saker för olika människor”, säger han vist. ”För mig är omotiverad en man som går bakom sin fru på IKEA”.
Ingen i publiken skriker ”jävla sexist”, ingen kastar ägg eller paraplyer, ingen går därifrån i protest. Däremot applåderar och skrattar många igenkännande. Jag vet inte vad som är värst: att statsministern ogenerat vågar skämta sexistiskt eller att hans publik finner det roande. Klart Almedalens lågvattenmärke.
Läs även andra bloggares åsikter om Almedalen, politik, Reinfeldt, moderaterna, tal, sexism, feminism
Ojämställt att låta sig provoceras av dyra märkesväskor
När ingen längre trodde att konsumtionshysterin kunde bli värre, blev den det. Den nya tidens storkonsumenter är, inte helt överraskande, unga tjejer. Att knata runt som vandrande reklampelare för multinationella modeföretag är, för många, inte bara ett ideal idag utan nästan en självklarhet. Modebloggarinnor som Blondinbella är 2000-talets kvinnoideal personifierat: snygga, ytliga, driftiga och storkonsumerande. Genom sina bloggar talar de till tusentals unga tjejer varje dag och deras röster säger unisont att en ung kvinnas högsta önskan bör stavas Louis Vuitton.
Men detta översvämmande av bling-bling har inte bara glittriga sidor. På senare tid har jag fått uppfattningen att många låter sig provoceras av unga kvinnors konsumtionsvanor. Det är uppenbart att unga kvinnor varken bör ha mycket pengar att röra sig med eller spendera dem på sig själva och sitt utseende. För det tycks inte vara konsumtionshetsen i sig och det faktum att dessa pengar skulle kunna användas till något mycket bättre ändamål, utan snarare typen av prylar de unga tjejerna väljer att lägga sina (eller sina föräldrars) pengar på. För om man ser till det rena penningvärdet torde män konsumera mer än kvinnor. Skillnaden är bara att oftast köper en annan typ av prylar. Män hänger inte sina prylar över axeln när de går ut. Inte heller sitter de på deras fötter eller dinglar glittrande runt deras halsar. Däremot sitter de på väggen hemma i form av plattv:s och surroundsystem. Och de glider gärna ett extra varv runt kvarteret i dem, så att alla for sure ska ha sett deras specialbeställda fälgar. Så ge bling-blingbrudarna en break. Skillnaden mellan att köpa en penisförlängare i form av en BMW mot att köpa en Louis Vuitton, torde vara endast en – könsroller.
Läs även andra bloggares åsikter om feminism, kvinnor, semester, Louis Vuitton, mode, konsumtion
Plåster, alvedon och massagestavar
Sedan ett par veckor tillbaka säljer nu utvalda apotek sexleksaker. Så här skriver de själva på sin hemsida: ” Ett bra sexliv är viktigt för välbefinnande och hälsa, och Apoteket ser detta som en viktig del i ett större utbud av hälsorelaterade produkter och tjänster. Produkter för ett bättre sexliv är efterfrågade hos våra kunder, oavsett ålder och kön. Flera undersökningar visar att många tycker att Apoteket vore det mest naturliga och förtroendegivande stället att köpa dessa produkter på.”
Bra, Apoteket! Initiativet visar att sex varken behöver vara tabubelagt eller exponerat. Jag tror även att många svenskar kommer att uppskatta möjligheten att inhandla sexleksaker utan att för den delen behöva utsätta sig för synen av pornografiska produkter. Ska jag köpa sexleksaker lovar jag att köpa dem hos er!
Läs även andra bloggares åsikter om sex, tips, samhälle, apoteket, pornografi, sexleksaker
Med genusglasögon på Sex and the city
Som 80-talist och tjej har inte direkt serien ”Sex and the city” gått mig förbi obemärkt och därför borde jag ha vetat exakt vad jag gav mig in på då jag tackade ja till en invit om att hänga med och se filmen på bio. Till en början njöt jag; inledningen var snygg; musiken trallvänlig; allt påkostat. Men så plötsligt, sådär en kvart in i filmen, var det som att jag insåg att jag satt på mina glasögon som låg i fickan. Med rädsla för att krossa dem, plockade jag vant upp dem och satte dem på näsroten. Och där blev dem sittande. Mina genusglasögon.
I två och en halv timme bevittnade jag således en kavalkad av hyllningar till heteronormativiteten, traditionalismen, smygreklamen, lyxkonsumtionen, sexismen och kroppsidealen. I salongen satt 99 procent tjejer som grät, skrattade och åh-ade sig om vartannat. Själv kände jag mig som en katt bland hermeliner då min irritation mot manusförfattarna successivt stegrades.
Hur svårt skulle det ha varit att sätta en feministisk touch på filmen? Kanske inte så svårt – if there’s a will there’s a way. Här är några exempel på tips till manusförfattarna:
- Kan inte Carrie vägra gifta sig i vitt eftersom detta symboliserar brudens oskuld? Carrie ska ju ändå föreställa en modern kvinna och en sådan bör väl anse att den traditionen är en förlegad syn?
- Kan man inte låta henne välja den välmeriterade manlige kostymnissen med rosa klackskor till sin assistent? Älskar inte Carrie skor och skulle inte hon kunna vara en banbrytande kvinna som inte vill uppmuntra traditionella könsroller?
- Kan inte kvinnan i sexscenen som Samantha bevittnar ha naturliga bröst som inte för tankarna till kvinnoförnedrande mainstreamporr där kvinnan utgör ett objekt med syfte att tillfredsställa mannen?
- Måste verkligen snälla Stevie vara otrogen eftersom han inte haft sex på ett halvår? Det porträtteras nästan som om Stevies beteende vore ”naturligt manligt” och stödjer samtidigt schablonbilden om att ett lyckligt förhållande alltid innehåller mycket sex.
- Kan inte Charlotte låta bli att ligga med sin man ”en extra gång den veckan” då hon fått reda på Stevies snedsteg? Charlottes val känns inte som ett val, utan snarare som ett desperat agerande av underkastelse som får det att framstå som att det är en kvinnas plikt att ligga med sin man om hon inte vill att han ska vara otrogen.
- Kan inte filmen ha ett mer överraskande slut än det förväntade bröllopet? Visst att det blev ”city hall” trots allt – men varför måste de gifta sig? Man kan ju tro att giftermålet är en bekräftelse på kvinnans framgång, den naturliga slutstationen för varje lyckad kvinna.
Nåväl, att någon av dessa idéer skulle kunna bli verklighet känns väl föga troligt…Samtidigt är jag nog tacksam att genusglasögonen förstörde min filmupplevelse. På så sätt kanske jag trots allt fick ut mer än mina gråtande grannar?
Läs även andra bloggares åsikter om debatt, media, sex and the city, genus, feminism
Din kompass i genusdjungeln
Har du som jag haft svårt att hitta den information om genusforskning du söker? Det finns mycket forskning, men den är inte alltid lätt att finna, det tar tid och kraft och dödar lusten…Men nu finns snart allt i samma databas! Kvinnohistoriska samlingarna och Nationella sekretariatet för genusforskning sammanställer nu en gemensam databas för svensk genusforskning som dessutom kommer att vara helt gratis! Förhoppningvis lanseras den i november i år och under namnet Greda – Gender researchers database.
Jippie!
