nogirlwashurt
Ur feministisk synvinkelArkiv fördemokrati
EU – en exkluderande demokrati?
I min stad har vi just nu något som kallas Demokrativeckan och på stadens Statsbibliotek kan man rösta om man anser att EU är en demokrati eller inte. När jag för någon dag sedan begav mig till bibblan för att låna en trave böcker, som jag antagligen bara kommer att läsa en bråkdel av, och fick syn på brevlådan som för tillfället utgjorde valurna, ville jag omedelbart utnyttja mina fejkade demokratiska rättigheter. På bordet fanns två röstsedlar – en ja och en nej. Instinktivt ville jag ta nej-sedeln, den liksom ropade på mig, men samtidigt vet jag bättre än så. Eller snarare, jag vet att det inte riktigt är så enkelt.
EU:s politiska system är demokratiskt uppbyggt. Medlemsländerna ges representation utifrån deras befolkningsmängd, de har representanter i de olika institutionerna och beslutsfattande kräver alltid godkännande från fler än en instans. Ok. Samtidigt tjatas det mycket i lilla landet lagom (som i själva verket i de flesta frågor är mycket radikalt) om hur beslutsfattande flyttas från riks- till EU-nivå, att makten flyttar utomlands, att vårt inflytande i realiteten är mycket litet och möjligheten till insyn mycket begränsad. Ok.
Men för böveln – hur är det då?, tänkte jag och stod och fingrade på de båda röstsedlarna. Varför fanns ingen ja-det-beror-väl-på-sedel? Varför är demokratin allt som oftast svartvit? Jo, givetvis för att resultaten ska bli lättydliga. Trots att jag varken var med när det begav sig att rösta om kärnkraften eller ATP, vet jag hur illa det kan gå när det finns fler än två linjer. Men, hur demokratiskt är det att folket måste välja mellan något som upplevs som pest eller något som upplevs som kolera? I ett sådant läge är ju alternativet vanlig jävla förkylning rätt välkommet.
Till slut tog jag en av vardera röstsedel och knölade ner dem i lådan och gjorde därmed min röst till varken till eller ifrån och utnyttjandet av min fejkade demokratiska rättighet till lika med noll. Dessutom hade min vilja till nyansering till synes höjt antalet röstdeltagare, något som säkert skulle uppfattas som en seger för demokratin av den person som låg bakom påhittet med brevlådan, vilket irriterade mig en smula.
Hur som haver så behöver inte jag ta ställning i frågan för ingen förutom Statsbiblioteket har frågat mig. Idag röstar däremot riksdagen om Lissabonfördraget. Jag hade inte en jävla aning om det och det oroar mig. Lissabonfördraget är ju en stor och viktig fråga, framförallt för demokratin. Den kommer att påverka EU:s framtid radikalt och därmed även Sveriges. Har jag gått omkring och sovit sista tiden eller är det helt enkelt så att medierapporteringen kring frågan varit sval, precis som både deltagandet i, informationen kring och rapporteringen av EU-valet? Själv önskar jag att jag blivit tillfrågad i den frågan. Men jag var väl helt enkelt inte betrodd att fatta rätt beslut.
Så kanske var problemet med bibblans EU-fråga att den var fel ställd? Istället för att fråga om EU är demokratiskt borde de kanske frågat om EU bidrar till demokratin? För vad tusan hjälper det att systemet rent inbördes är demokratiskt när samma system på en rad olika sätt leder till exkludering från denna demokrati?
Läs även andra bloggares åsikter om eu, lissabonfördraget, politik, demokrati, samhälle, riksdagen
”Inte för att jag är rasist, men…”
För ett par dagar sedan fick jag återigen min tes bekräftad. ”Inte för att jag är rasist, men…” är en hemlig kodfras. Kan man bara den inledningen så skänks man immunitet mot misstanke om rasism. Inleder man bara var mening med rasistiskt innehåll med den frasen så går man sen fri från all misstanke. Man kan vräka ur sig allsköns fördomar utan att någon höjer på ögonbrynet, ifrågasätter ens motiv eller faktabakgrund. Man är fri.
Meningen tycks dessutom ha två underliggande extrafunktioner: För det första har den en slags förlösande effekt som gör att den kan få den mest försynta lilla person att plötsligt höja rösten och tömma sitt hjärta på allehanda, länge insamlat, fördomsfullt och elakt skräp. För det andra har den en inbyggd dominoeffekt; har en liten timid person lättat sitt inskränkta hjärta så följer sedan en lång rad av bekännelser ända tills att den sista kotten i församlingen tömt sig. Och sedan går det ofta laget runt en vända till.
För några dagar sedan var jag alltså med om en inte-för-att-jag-är-rasist-men-situation. Efter att alla, i den församlade skaran kvinnfolk i diverse åldrar, hade bedyrat att de icke var några rasister, haglade de rasistiska uttalandena i rummet. En känsla av gemenskap och samförstånd infann sig snabbt. De hade lättat sina tyngda hjärtan, funnit likasinnade och stod dessutom fria från anklagelser om icke politiskt korrekta epitet. Detta var team-building i ordets sanna betydelse.
Blyg och osäker, som jag stundtals kan vara, fann jag situationen både svår och obehaglig. Till slut tog jag dock mod till mig och bemötte det senaste uttalandet med en lång utläggning om varför detta inte var en korrekt bild av verkligheten. Utan att vänta på svar reste mig och gick, både stolt och skamsen. När jag kom hem på kvällen berättade jag episoden för min sambo som sa att en vän till honom varit med om en liknande situation. Denne hade blivit tämligen irriterad över attityden, men inte orkat ta debatten och därför helt sonika rest på sig och sagt ”ja, men Sieg heil då!” och gått. Jag skrattade gott åt dennes icke politiskt korrekta hanterande av situationen och tänkte att det ässet tänker jag spara i skjortärmen! Man vet aldrig när någon timid och annars trevlig person plötsligt inleder en mening med ”inte för att jag är rasist, men”. Det man däremot kan man vara tämligen säker på att vederbörandes fortsättning är rasistisk och då gäller det att ha en ful back-up.
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, demokrati, fördomar, diskriminering, rasism, språk
Allians för diskriminering
Idag fattades beslutet i riksdagen: Sverige ska även fortsättningsvis vara ett land där staten tillåts diskriminera människor utifrån deras sexuella läggning. Det är i stunder som dessa man kan unna sig att vara stolt över att vara svensk. Här utövas deliberativ demokrati av högsta klass.
Idag hade alltså våra folkvalda representanter i riksdagen möjligheten att en gång för alla skrota den diskriminerande lagstiftning som anger att det enbart är par bestående av en man och en kvinna som innehar rätten att ingå äktenskap. Den möjligheten valde man att inte ta. Trots att alla riksdagspartier förutom Krisdemokraterna deklarerat att de idag är för en könsneutral äktenskapslagstiftning togs alltså motsatt beslut. Motionen om ändrad äktenskapslagstiftning var skriven av Socialdemokrater och detta utgör, ve och skam, orsaken till att borgarna gjorde gemensam sak för fortsatt diskriminering. Så småaktig kan man inte unna sig att vara som folkvald politiker i Sveriges högsta politiska organ. Det är föga demokratiskt. Det är, kort sagt, fan i mig pinsamt.
Jag bloggar – alltså finns jag
Jag vet inte när jag först hörde det, men plötsligt var det ordet på allas läppar – bloggandet. Till en början trodde jag att det var en spridd missuppfattning att det hette ”blogg”. Det var ju helt uppenbart att det var logg som åsyftades. Men icke sa Nicke. Visserligen härstammar ordet från logg, men blogg var och är ordet för det slags offentliga dagboksskrivande som till sitt innehåll och kvalité kan vara av mycket varierande art och som idag utgör en alldeles särskild kanal för opinionsbildning inom diverse områden.
Underbart, tänkte jag cyniskt, nu får alla misslyckade och troligtvis språkligt handikappade tokar med våta kändisfantasier en fri kanal att sprida sina befängdheter genom. Hur sjutton ska alla människor ha tid att läsa alla dessa bloggar?! Nej, hela fenomenet var för mig en obegriplighet.
Men precis som när modebutikerna lanserar en ny gräslig trend som man till en början svär på sin farfars grav att aldrig bruka men efter ett tag glatt struttar omkring i, invaggades så sakteliga även jag i informationssamhällets yttersta konsekvens (dock mycket sent, ja).
Och kanske var bloggandet inte en så dum idé trots allt? Det bidrar ju till kommunikation och meningsutbyte. Det kan få oss att vidga våra vyer genom nyförvärvad kunskap. Det ökar läs- och skrivintresset och framförallt – dess demokratiska vinster går inte av för hackor. Visst finns det kritiska alltyckare även i cyber space, men deras maktutövning får inte riktigt samma utslag här som i den timliga världen. Censur är inte att tänka på. Bloggandet har vidgat det offentliga rummet till det nästan oändliga. Var man/kvinna är sin egen chefredaktör. Varje blogg utgör en egen tidning med politisk, modemässig, humoristisk eller enbart högst personlig appell. Det är den ultimata friheten, men förstås också den ultimata djungeln.
Men what the heck, tänkte jag, precis som tusentals andra svenskar gillar jag ju att skriva. Värdet av att få kommunicera med någon i realiteten måtte vara en ofantlig drivkraft för många som den svenska skolan helt enkelt inte lyckats ta vara på. Dessutom skall vi icke underskatta intresset i frågan, även det en viktig drivkraft som skolan totalt lyckats förbise. Kanske vore det en idé att låta bloggtexter utgöra betygsunderlag? Här finns alla tänkbara komponenter som vanligtvis utgör grunden för betygsättning av en text: tydligt syfte; genreanpassning; disposition; mottagaranpassning mm. Den enda skillnaden värd att nämna mellan en text skriven i en undervisningssituation och en blogg, är att den senare uppkommer av författarens fria vilja och innehar potential att möta tusentals nyfikna läsare.
Att kommunicera med andra är en del av att vara människa. Jag bloggar – alltså finns jag.
