nogirlwashurt
Ur feministisk synvinkelArkiv förDebatt
Proffstyckare behöver aldrig göra en pudel
När jag var lite yngre och precis börjat tillägna mig ”vuxeninformation” i form av diverse politiska debattprogram var jag alltjämt tacksam åt allsköns proffstyckare i form av politiska kommentatorer, side-kicks, författare och debattörer. När jag själv hade svårt att bilda mig en uppfattning om vad som hänt, vad det innebar eller vad jag tyckte om det, dök alltid dessa räddare i nöden fram ur studions kulisser, ständigt beredda att servera mig sina färdiga åsiktspaket. Det var skönt. Jag upplevde dem som bryggor mellan mig och maktens personer. En slags tolkar som översatte ett främmande språk.
Nu är det ju inte riktigt så. En tolk går igenom en flerårig utbildning för att kravet på objektivitet och ickepåverkan skall uppnås. I fallet med proffstyckarna har de snarare ”utbildats” i motsatt riktning. Deras levebröd är att på bästa sändningstid kräkas upp sina egna fenomenala åsikter och teorier, allt för att den dumma massan hemma i tv-sofforna ska kunna förstå vad deras politiker egentligen säger. Men nog är det något som är galet i vår representativa demokrati när politiker talar om för oss hur saker och ting förhåller sig och sedan proffstyckare hur vi ska tolka det politikerna säger. Frågan är då vad som kom först – politikers oförmåga att uttrycka sig förståligt eller proffstyckarnas föregående av vår oförståelse? Skapar proffstyckarna själva behovet av sina teorier genom att ständigt slå oss i huvudet med dem? För om man jämt och ständigt får färdiga teorier presenterade för sig finns det då inte en risk att man till slut inte litar på sina egna slutsatser eller till och med slutar att dra dem?
Nej, i själva verket tror jag att proffstyckare ökar avståndet mellan medborgare och deras förtroendevalda samtidigt som de lyckas övertyga om att de står på folkets sida. De är klarsynta rättvisekämpar som granskar makten. Och en viss sanning ligger givetvis i detta, åtminstone om vi talar om formell makt. Den informella makt som proffstyckarna själva sitter på förblir däremot ogranskad. En proffstyckare behöver aldrig ta ansvar för konsekvenserna av sina uttalanden, varken politiskt, socialt eller intellektuellt. En proffstyckare behöver aldrig göra en pudel. Istället svävar de liksom ständigt en meter ovanför marken tillsynes oåtkomliga likt Platons upplysta filosofer, de av ödet utvalda till att se sanningen. Men likt forskarvärlden kommit till att erkänna att de genom sina studier av verkligheten även är med och formar samma verklighet, borde proffstyckare också medge att deras analyser inte bara beskriver en situation utan även påverkar den. Fast det är klart, har man nu en gång gjort sig själv oumbärlig ändrar man ju inte på det frivilligt. Det vore förstås att göra pudlarnas pudel.
____
By the way… Gästbloggar här idag men anledning av detta.
____
Andra bloggare skriver intressant om Politik, profftyckare, debatt, politiker, ledarskribenter
Jag har placerat min blogg i Eskilstuna på bloggkartan.se!
Det Schymanska pillret
Såg Debatt i torsdags vilket fick mig att konstatera det uppenbara – Schyman knäcker! Jag tror ingen svensk politisk debattör i dagens läge kan mäta sig med denna kvinna. Hon är rapp, logisk, kunnig och vidsynt. Har alltid svar på tal. Ser alltid grym ut. Dessutom känns hon jävligt äkta. Hon har inte likt Fredrik Reinfeldt stått timmar framför spegeln för att öva in de ultimata blinkningarna med rådjursögonen och den lätt forcerade bekymmersrynkan i pannan som dyker upp vid ”rätt” tillfällen. Hon har heller inte likt Mona Sahlin tvingats anpassa sin talstil efter att ligga så långt ifrån sin föregångare som möjligt – Schyman har ingen!
Om hon inte varit kvinna och drivit feministiska perspektiv hade hon höjts till skyarna. Hon hade i folkmun kallats ”förbannat kompetent” och ”jävligt professionell”. Nu benämns hon främst som ”mediakåt”.
F! driver nu en kampanj för att skicka Schyman till EU-parlamentet. Lite skämtsamt lär hon ha sagt att det kan ligga i mångas intresse att bli av med henne. Najs självdistans, Schyman, men sanningen är att du behövs här. Du är en vitamininjektion i en debatt som länge lidit av skörbjugg!
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, debatt, tv, gudrun schyman, mona sahlin, fredrik reinfeldt, feminism, fi
Med genusglasögon på Sex and the city
Som 80-talist och tjej har inte direkt serien ”Sex and the city” gått mig förbi obemärkt och därför borde jag ha vetat exakt vad jag gav mig in på då jag tackade ja till en invit om att hänga med och se filmen på bio. Till en början njöt jag; inledningen var snygg; musiken trallvänlig; allt påkostat. Men så plötsligt, sådär en kvart in i filmen, var det som att jag insåg att jag satt på mina glasögon som låg i fickan. Med rädsla för att krossa dem, plockade jag vant upp dem och satte dem på näsroten. Och där blev dem sittande. Mina genusglasögon.
I två och en halv timme bevittnade jag således en kavalkad av hyllningar till heteronormativiteten, traditionalismen, smygreklamen, lyxkonsumtionen, sexismen och kroppsidealen. I salongen satt 99 procent tjejer som grät, skrattade och åh-ade sig om vartannat. Själv kände jag mig som en katt bland hermeliner då min irritation mot manusförfattarna successivt stegrades.
Hur svårt skulle det ha varit att sätta en feministisk touch på filmen? Kanske inte så svårt – if there’s a will there’s a way. Här är några exempel på tips till manusförfattarna:
- Kan inte Carrie vägra gifta sig i vitt eftersom detta symboliserar brudens oskuld? Carrie ska ju ändå föreställa en modern kvinna och en sådan bör väl anse att den traditionen är en förlegad syn?
- Kan man inte låta henne välja den välmeriterade manlige kostymnissen med rosa klackskor till sin assistent? Älskar inte Carrie skor och skulle inte hon kunna vara en banbrytande kvinna som inte vill uppmuntra traditionella könsroller?
- Kan inte kvinnan i sexscenen som Samantha bevittnar ha naturliga bröst som inte för tankarna till kvinnoförnedrande mainstreamporr där kvinnan utgör ett objekt med syfte att tillfredsställa mannen?
- Måste verkligen snälla Stevie vara otrogen eftersom han inte haft sex på ett halvår? Det porträtteras nästan som om Stevies beteende vore ”naturligt manligt” och stödjer samtidigt schablonbilden om att ett lyckligt förhållande alltid innehåller mycket sex.
- Kan inte Charlotte låta bli att ligga med sin man ”en extra gång den veckan” då hon fått reda på Stevies snedsteg? Charlottes val känns inte som ett val, utan snarare som ett desperat agerande av underkastelse som får det att framstå som att det är en kvinnas plikt att ligga med sin man om hon inte vill att han ska vara otrogen.
- Kan inte filmen ha ett mer överraskande slut än det förväntade bröllopet? Visst att det blev ”city hall” trots allt – men varför måste de gifta sig? Man kan ju tro att giftermålet är en bekräftelse på kvinnans framgång, den naturliga slutstationen för varje lyckad kvinna.
Nåväl, att någon av dessa idéer skulle kunna bli verklighet känns väl föga troligt…Samtidigt är jag nog tacksam att genusglasögonen förstörde min filmupplevelse. På så sätt kanske jag trots allt fick ut mer än mina gråtande grannar?
Läs även andra bloggares åsikter om debatt, media, sex and the city, genus, feminism
Den sexuella normativiteten har aldrig varit logisk
Jag vill inte leva i ett samhälle där man utan att blinka eller utan att tänka efter varför, bestämmer sig för att all kärlek inte är lika önskvärd. Ändå har jag gjort så hela mitt liv. Jag har lytt min kulturs påbud, jag har följt en ryggradsmässig känsla utan substans och jag har aldrig frågat varför. Igår såg jag en dokumentär som äntligen fick mig att ställa den frågan.
Igår kväll visade Kanal 5:s Outsiders avsnittet ”Förbjuden kärlek” som handlade om människor som levde i kontroversiella relationer. Ett av dessa par var en man och en kvinna i ungefär samma ålder. De hade tre barn tillsammans. Av allt att döma var det en mycket lycklig familj. Barnen var fullt friska och hade välsignats med kärleksfulla föräldrar. Föräldrarna i sin tur var ett älskande par som visade varandra både ömhet och respekt. De hade utgjort idealfamiljen om det inte varit för det faktum att föräldrarna var halvsyskon.
Min första reaktion var höjda ögonbryn och rynkad näsa. Min andra var vördnad över parets fruktansvärda mod att öppet stå för sin kärlek. Min tredje gick till barnen när jag förstod att de inte kände till sina föräldrars släktskap och min fjärde riktade sig till vår kultur och dess starkt normerande funktion. Ur vår kultur härleder jag både min egen och andras ryggradsmässiga reaktion: det är fel. Men förutom denna ryggradsmässiga reaktion som främst, för att inte säga enbart, utgörs av känsloargument har vi ytterligare enbart ett argument att tillföra vårt resonemang – risken för att barn sprungna ur sådana relationer löper en större risk att drabbas av genetiska störningar.
Men framför mig i tv-rutan satt alltså tre fullt friska och välmående barn. Detta fick mig att undra om inte vår kulturs ideal föregått forskningsresultaten? Överdrivs riskerna av den enkla anledningen att dessa familjeförhållanden inte är önskvärda i vår kultur? Och kan det vara så att vi vid argumentation inom detta område plötsligt tillämpar argument som för länge sedan slutat att betraktas som ”politiskt korrekta” vad gäller andra icke normativa kärleksförhållanden? För om det enbart är möjligheten för två människor att tillsammans avla frisk avkomma som kan legitimera kärleken mellan dessa, så har vi inte bara en otäckt omodern och enkelspårig syn på kärlek utan vi har även en kärleksmåttstock som fördömer många idag normativa förhållanden.
Men det är klart, den sexuella normativiteten har ju aldrig varit logisk. Bara jävligt normativ.
Sexism är priset vi ska betala enligt jämställdhetsministern
Sedan Nyamko Sabuni klev på posten som jämställdhetsminister har hon lagt en rad förslag som inte verkar ha någon som helst förankring i en jämställdhetssträvan. Idag gör hon det igen. Genom en artikel i Dagens Industri låter hon meddela att det inte blir någon lag mot könsdiskriminerande reklam.
Jämställdhetsministern anropar två onekligen starka, men för frågan helt irrelevanta, argument för sin slutsats: yttrandefrihet och marknadens behov av frihet. ”En lag som förbjuder könsdiskriminerande reklam skulle knappast få avsedd effekt. De inskränkningar i yttrandefriheten som en sådan lag skulle kräva är inte försvarbara ur demokratiperspektiv. Utgångspunkten är i stället att näringslivets självsanering måste bli effektivare när insikten ökar om att en förlegad kvinnosyn och sexism väcker anstöt”.
Att Sabuni i sin roll som liberal har en övertro på marknadens förmåga att lösa all världens problem bara den ges tillräckligt spelrum, är inget konstigt. Problemet är att Sabuni inte enbart representerar liberalismen. Hon innehar även rollen som jämställdhetsminister. Sabuni har tydligt deklarerat att hon inte tänker kalla sig feminist, ett sådant begrepp är onödigt eftersom hon redan är liberal, menar hon. Idag visade hon tydligt att det trots allt finns en motsättning mellan dessa två epitet. Och vilket som är hennes givna förstahandsval.
Allians för diskriminering
Idag fattades beslutet i riksdagen: Sverige ska även fortsättningsvis vara ett land där staten tillåts diskriminera människor utifrån deras sexuella läggning. Det är i stunder som dessa man kan unna sig att vara stolt över att vara svensk. Här utövas deliberativ demokrati av högsta klass.
Idag hade alltså våra folkvalda representanter i riksdagen möjligheten att en gång för alla skrota den diskriminerande lagstiftning som anger att det enbart är par bestående av en man och en kvinna som innehar rätten att ingå äktenskap. Den möjligheten valde man att inte ta. Trots att alla riksdagspartier förutom Krisdemokraterna deklarerat att de idag är för en könsneutral äktenskapslagstiftning togs alltså motsatt beslut. Motionen om ändrad äktenskapslagstiftning var skriven av Socialdemokrater och detta utgör, ve och skam, orsaken till att borgarna gjorde gemensam sak för fortsatt diskriminering. Så småaktig kan man inte unna sig att vara som folkvald politiker i Sveriges högsta politiska organ. Det är föga demokratiskt. Det är, kort sagt, fan i mig pinsamt.
Förtryckt barn har många namn
Hora, fitta, bitch, madrass, slampa, häxa, sköka, slinka, fnask, luder, gatflicka, nattfjäril. Möjligheterna att inbilla en kvinna att hennes sexualitet är ful, skamlig och icke önskvärd, är otaliga. Jag kan inte räkna antalet gånger som jag blivit kallad hora. Men jag minns första gången.
Jag hade precis börjat sjunde klass och hade ännu inte fyllt tretton år. Jag och min kompis var på väg ut på skolgården. Vägen ut ledde genom en smal korridor och vi blev tvungna att passera ett gäng av de stora, tuffa och snygga grabbarna. Killarna visslade och skrattade när vi passerade och jag hörde hur någon sa ”snygga tuttar”. Först blev jag förvirrad. Jag kände mig osäker på om det var en komplimang eller en förolämpning, men bestämde mig för att det nog var en komplimang eftersom det innehöll ordet snygga. Och jag minns att jag kände mig stolt. Stolt över att ha något som någon annan åtrådde. Jag minns att jag kände mig vuxen.
Jag vet inte vad min kompis kände, men jag minns att jag var ledsen. Det kändes som att någon tagit ifrån mig något och tillskrivit mig något jag inte förtjänade på samma gång. Jag var ledsen för att jag innerst inne visste att vår naiva snusförnuftighet var värdelös. Man var ju inte en hora genom sina handlingar – man var det genom sitt kön. Vi var tjejer, alltså var vi horor.
Kortslutning, Pär Ström?
Pär Ström, mannen bakom boken Mansförtryck och kvinnovälde, fortsätter att sprida sin tes om att män är diskriminerade i dagens Sverige. Kvällspressen, precis som övriga media, är inte sena att haka på – detta är lättsålda nyheter.
Under rubriken Mansförtryck leder inte till jämställdhet skriver Ström i Expressen idag bl. a att han anser att vi borde införa en internationell mansdag. Exempelvis uppger Ström som argument för sin tes att män är diskriminerade, att fler män än kvinnor utsätts för våldsbrott. Han skriver: ”Våldsbrott drabbar mest män. Enligt brottsförebyggande rådet (Brå) anmäldes under förra året 49 056 fall av misshandel mot män/pojkar, jämfört med 28 513 fall med kvinnligt offer. De manliga offren är alltså nästan dubbelt så många som de kvinnliga. Enligt Brå utsattes 528 män under 2007 för försök till mord eller dråp, att jämföra med knappt tvåhundra kvinnor (mer än dubbelt så många män).”
Jag ifrågasätter inte dessa siffror, de stämmer i själva verket mycket bra in på den allmänna beskrivningen av våldsstatistiken i Sverige. Det jag vänder mig emot och det som gör Pär Ström så farlig är att han lyfter upp lösgjord fakta utan att vare sig problematisera hur eller varför. För att skapa sig en rättvis bild måste man även se till de bakomliggande orsakerna till statistiken och man får då fram helt andra mönster. För det Ström givetvis glömmer att påpeka är att det oftast är män som utsätter män. Inte heller pekar han på att när kvinnor utsätts är det ofta av en närstående man. Kvinnor är ofta känslomässigt engagerade med eller beroende av sin gärningsman och brotten pågår ofta länge och vid upprepade tillfällen. Det innefattar inte sällan en stor del av psykisk nedbrytning såväl som fysisk och psykisk kontroll. Dessa faktorer gör i sin tur att sannolikheten för anmälan drastiskt sjunker. Kvinnor ”sover med fienden”, vilket ger de brott som dem utsätts för en helt annan karaktär än dem män utsätts för.
Genom att lyfta fram de fakta som passar Ströms syfte blåser han således liv i en klassisk antifeministisk argumentation. Kanske borde Ström istället för att driva något slags könskrig fundera på hur en förnyelse av mansrollen skulle kunna bidra till att minska mäns våld – både mot kvinnor och män. Annars kanske någon bara kan stoppa karln? Han är ju uppenbarligen både förvirrad och paranoid.
Har Gynning den svenska feministrörelsens mandat?
”Jag vill inte befatta mig med förbittrade kvinnor” skriver Lisa Magnusson i Aftonbladet 2008-03-11 och syftar på den svenska kvinnorörelsen. Magnusson menar att den svenska feminismen har kommit att bli ett forum där kvinnor krankar ner på kvinnor.
Är det då så? frågar jag mig ur min småstadsfeministiska synvinkel. Kan det hända att jag som feminist i min iver att riva ner patriarkatet snarare bedriver någon slags hatkampanj mot kvinnor som beter sig fel, än mot ett system som gör det? Är min intolerans mot blonda bombnedslag som får stort mediautrymme ett utfall av min elitistiska feministmall? Hm. Jag ska låta den frågan hålla mig vaken ett par nätter framöver.
Magnusson gör, enligt mig, någonting viktigt. Hon kritiserar rörelsen. Må hända att hon ger ett par antifeminister vatten på sin kvarn, men det får vi ta. Ifrågasättande är för det mesta ändå konstruktivt. Det får oss att fundera, omvärdera, kanske göra annorlunda. Dessutom är det ett tecken på styrka. Någonting litet, ofarligt och obetydligt behöver man inte kritisera. Det har ingen betydelse ändå.
Kritiken av feminismen, inte bara den Magnusson bedriver utan även den som sker dagligen och överallt, skänker både uppmärksamhet till frågan och nya infallsvinklar hos de som driver den. Starkast genomslag får vi om kritiken dessutom kommer inifrån rörelsen och jag är mycket tacksam över att få leva i en tid då feminister törs kritisera feminister.
Är det dessutom så att Magnusson har rätt i sin analys av den svenska feministrörelsen, får den kanske ta sig en ordentlig titt i spegeln. Jag tänker inte gå i fällan att kalla bombnedslagen för offer för systemet, men jag kan definitivt sträcka mig till att benämna deras handlande som konsekvenser av ett ideal som inte är uppsatt av kvinnor. Men är det alltid ofeministiskt att spela spelet? Jag må störa mig på blonda bombnedslag som får stort mediautrymme, men faktum är att varje dag som Carolina Gynning gapar och skriker i tv, bedriver hon en slags feminism. Nämligen den att vidga könsrollerna. Mandat att skrika i tv, har hennes utseende gett henne. Frågan är om hon har den svenska feministrörelsens mandat, eller om hon bara är fel?
Två ministrar gör inte ett rätt
”Globaliseringen är fantastisk” inleder radarparet Nyamko Sabuni och Jan Björklund sin debattartikel i DN den 6 mars 2008. Och visst är det väl en underlig inledning på en text som knappast kan ha någon annan avsikt än den att öka främlingsfientligheten. Det är nästan som om Sabuni och Björklund vill be om ursäkt för det de är till stånd att göra.
Men ursäktar sig gör de givetvis inte. Sabuni och Björklund tillkännager i samband med artikeln ett förslag om att avskaffa den undantagsrätt som finns för elever att slippa idrotts- eller sex- och samlevnadslektionerna av religiösa, kulturella eller personliga skäl. Hela förslaget bygger på antagandet att undantagsrätten understödjer en kulturkonflikt som den svenska kulturen således förlorar. Sabuni och Björklund menar att rätten begränsar framförallt flickors frihet då den utnyttjas av föräldrar som kommer från patriarkala kulturer (ett för övrigt mycket intressant ordval av två liberaler som inte ens vill kalla sig feminister).
Sabunis och Björklunds källa är en avhandling av Sara Högdin (2007) där datan baseras på 1314 elever på fyra grundskolor. Detta skänker visserligen en hög tillförlitlighet till studiens resultat, men generaliseringsfaktorn kan ändå inte antas gälla hela landet. Trots detta drar ministrarna på höga växlar. De skriver att ”Det är orimligt att den regel om befrielse från obligatorisk undervisning som var tänkt att användas i undantagsfall innebär att över var fjärde utlandsfödd flicka inte deltar i viktiga undervisningsmoment i skolan.”
Kanske visar resultaten just vad ministrarna vill, att det svenska regelverket utnyttjas av människor med annan etnisk bakgrund. ”Flickor med sitt ursprung i Mellanöstern befrias ungefär fem gånger så ofta som invandrarflickor födda i Syd- eller Östeuropa. Samma undersökning visar också att befrielse är vanligare om föräldrarna har en låg utbildningsnivå. Inte så förvånande är också att graden av befrielse är högre om föräldrarna har en stark religiös övertygelse.”
Det är tydligt att folkpartiet anser att man redan gått långt i sin välvilja att möta människor med annan religiös tillhörighet: ”Enligt internationella konventioner har familjen rättigheter att låta barnen gå i skolor som överensstämmer med deras religiösa och filosofiska övertygelse. I Sverige har denna rättighet tillgodosetts genom möjligheten att välja en friskola med konfessionell inriktning.”
Med förevändningen att man vill verka för jämställdhet, frihet och jämlikhet kan man komma långt med sin dolda agenda.
Beckman, Ohlsson och Can kan!
Tittade just på Beckman, Ohlsson och Can vilket är ännu ett debattprogram som sänds i Svt. Men detta debattprogram är inte som alla andra i högen av debattprogram. Beckman, Ohlsson och Can luktar nämligen lite lågbudget med sin enkla studio och sina ofta lite trevande moderatorer. Programmet har heller inte lagt halva sin budget på en stencool Alex Schulman som nonchalant bakåtlutat leker allvetare med speciell näsa för nya trender och ungdomars levnadssätt, eller en hetsande Aschberg som utan fintaktik ställer både makthavare och Nisse Karlsson mot väggen. Och visst saknas den annars ditsatta publik som utan mikrofoner och med stenansikten fyller ut studion i något outgrundligt syfte. Som pricken över i:t är de debatterande gästerna enbart fyra till sitt antal och får alla prata till punkt.
Så hur kan ett sådant uppenbarligen icke tv-mässigt anpassat program hävda sig i konkurrensen? Förstås på grund av de faktorer jag nyss nämnt. Att kombinera kunskap med underhållning tycktes till en början vara en utomordentlig idé. Visst. Men idag, när infotainment-trenden totalt dominerar den samhällsengagerande sfären och var och varannan tv-Svensson får små krypningar i kroppen och nervöst börjar leta efter dosan så fort det inte är MTV-snabba klipp mellan kamerorna eller när moderatorn låter en och samma debattör utveckla sitt resonemang i mer än sju sekunder, inser jag att vi på vägen har gått miste om något värdefullt. Beckman, Ohlsson och Can plockar upp det igen.
Begreppstrassel, tabloidfeminister och statsråd
I och med regeringsskiftet har Sveriges befolkning idag en jämställdhetsminister,som inte vill kalla sig feminist. Den folkpartistiske ministern Nyamko Sabuni försvarar sitt ställningstagande med att hon är liberal och på så vis inte behöver några andra epitet.
Hennes partikamrat, riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson, är även hon liberal, men anser att det är ett ”ideologiskt tjänstefel” att som folkpartist inte kalla sig feminist. Ohlsson skyller indirekt vänsterrörelsen för att ha lagt vantarna på begreppet och tycker att det är synd att inte fler vill kalla sig feminister.
Men Ohlsson tycks kämpa i motvind. Totalt tretton av regeringens ministrar ville, enligt samma artikel som åberopas ovan, inte ställa sig bakom begreppet i början av förra året. I den skaran återfanns då både Mats Odell och Sven Otto Littorin, men även vår regeringschef och tillika moderatledaren Fredrik Reinfeldt, en inte helt oviktig person vad gäller inflytande.
Har då Ohlsson rätt? Är det vänsterrörelsen jag som feminist ska skylla för att de styrande i mitt land inte delar min analys av att jag som kvinna i mångt och mycket har sämre förutsättningar än jag hade haft om jag varit född som man? Är den borgerliga regeringens utbredda misstro mot feminismen i själva verket bara ett uttryck för den gamla hederliga klassmotsättningen?
Om inte, hoppas jag innerligt att vi har att göra med ett rent begreppsmässigt missförstånd. Jag borde kanske söka orsaken till misstron hos Svenska akademins förenklade ordboksförklaring eller hos de arga tabloidfeminister (tänk Linda ”galning” Skugge) som rasade mot ”gubbslem” under nittiotalet och så här med facit i hand kanske gjorde feminismen mer skada än nytta.
Sedan Mary Wollstonecraft, 1792, skrev A Vindication of the Rights of Woman har många anspråk gjorts på att definiera begreppet och som den feminist jag är tänker således även jag försvara det: Feminist är den som
- Anser att kvinnor är underordnade män och
- anser att detta är något som ska förändras.
Som sittande minister är denna information givetvis inte svår att tillgodogöra sig. Inte heller är det en information svår att sprida. Men det tycks finnas en ovilja till att göra så. Så kanske är det en antifeministisk våg som just nu sveper över oss. Och må den i så fall, likt historien så träget visat, följas av en ännu starkare motvåg.
You go…Pippi!
En Google-annons på min egen blogg som löd Lider du av fet hy? påminde mig om ett program jag såg för några månader sedan. Programmet, som jag tror sändes på Svt, hade antagit utmaningen att utreda om Pippi (Långstrump, that is) är feminist eller inte.
Som den stora Pippifantast jag var som barn (och till stor del är än idag) blev jag så klart nyfiken. Jag hoppades, hoppades, hoppades, att de skulle komma fram till att min idol var en hängiven feminist, precis som jag.
Och visst är Pippi feminist. Exempelbeviset som gjorde starkast intryck på mig och som även var det som jag erinrade mig vid synen av den löjliga annonsen, är när Pippi, Tommy och Annika går förbi en skönhetssalong. I skyltfönstret till salongen sitter en skylt med texten Lider du av fräknar? Pippi stirrar med rynkad pannan på skylten en stund innan hon med bestämda steg tågar in på salongen, går fram till disken som hon knappt räcker upp till, stirrar expediten stint i ögonen och säger ”nej!”. Expediten blinkar förvånat med lösögonfransarna och frågar vad i all sin dag flickan menar? ”Nej”, upprepar Pippi med hög röst, ”svaret på frågan om jag lider av fräknar är nej!”
”Men snälla barn” utbrister expediten ”ni är ju alldeles full av fräknar”. ”Jaa”, svarar Pippi trött ”men jag liiider inte av dem!”
Åh, vad jag önskar att jag kunde säga nej lika högt och bestämt som Pippi kan. Bara stirra expediten stint i ögonen och säga ”nej” när hon frågar mig om jag inte ska ha en ögoncream också ”för det är ju där det börjar” (outsagt rynkorna). Eller när diverse reklamer vill pracka på mig anti age- eller cellulit-cream. För nej – jag vill bli äldre och jag lider inte av någon jävla ”apelsinhud”.
Jag tror att vi alla har en liten Pippi inom oss, och visst borde vi låta henne säga nej lite oftare?
