I över trettio år har frågan stötts och blötts. Det som verkar så enkelt har visat sig vara mycket svårt. Lika lön för lika arbete. Det var tydligen för mycket begärt. För med facit i hand – nog fan har det misslyckats. Schyman påtalar i ett pressmeddelande idag att löneskillnaderna mellan män och kvinnor inte förändrats på trettio år. Tills nu – då de ökat. Orsaken därtill torde inte vara svår att spåra. Senast i dagarna gjorde Aktuellt en kartläggning av konsekvenserna av regeringens politik: ekonomisk vinst till mäns fördel och därmed ökade skillnader.

Men trots att politiker och arbetsgivare främst påvisat tafatthet (läs ovilja), trots att fackföreträdare av allt att döma har accepterat rådande situation (något som gud förbjuder aldrig skulle erkännas öppet) och trots att opinionen tycks ha stoppat bomull i öronen för att slippa höra talas om tjatet, lever alltså hoppet kvar. Hoppet om att mäns och kvinnors arbete en dag ska värderas lika. Men varför är just denna fråga är så viktig? Varför ger man inte upp när man stöter mot en bergvägg gång på gång? Varför stångar man pannan blodig?

För att det är elementärt, käre Watson. Rättvisa löner utgör grunden. Utan en stadig grund kan inte ett jämställt samhälle byggas. Orättvisa löner är för det första den oberoende variabeln, det förhållande som anger riktning och påverkar andra förhållanden. Orättvisa löner är för det andra självupprätthållande: Så länge män tjänar mer än kvinnor kommer köksbordsförhandlingarna att leda till att kvinnor i högre utsträckning än män stannar hemma från sina arbeten. Detta försätter kvinnor i en sämre förhandlingsposition och rationaliserar en diskriminerande arbetsmarknad. Cirkeln sluts då diskrimineringen på arbetsmarknaden håller ner kvinnors löner vilket gör att de stannar hemma i större utsträckning än män.

Veronica Svärd skriver att en genomdrivning av Fi:s förslag ”skulle innebära ett paradigmskifte för den svenska lönebildningen”. Det är definitivt ingen överdrift. Och det är definitivt inte för mycket begärt.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, val 2010, feminism, jämställdhet, feministiskt initiativ, rättvisa löner

Man kan givetvis resonera som så att det som är lagligt är lagligt. Har nu den borgerligt sammanstrålade galenskapen bestämt att hushållsnära tjänster skall subventioneras så gäller det förstås alla människor som har råd att pröjsa, från höger till vänster. Och kanske var det också så som Leffe, Ylva och Erik resonerade hemma vid matbordet. ”Kan vi tjäna ett par tio tusen på det här så tar vi den chansen. Pigan är ju ändå redan anställd och svenska folket har ju gått med på att finansiera en del av hennes lön. Rätten är på vår sida”. Men ajsing bajsing – att något är försvarbart i laglig mening betyder inte att det är det ur moraliskt hänseende. Antingen tror man på de ord ens egen mun uttalar och så lever man som man lär. Eller så kastar man floskler till höger och vänster och lägger över skulden på Herr och fru Medelsvensson vars vardag underlättas av städhjälp men vars samvete plågas av den av politiker utpekade orättvisan och så går man och utnyttjar tjänsten själv. Men då är man såklart inget annat än en liten lort i för stor kostym.

Socialistisk politik brukar anklagas för att fördumma människor genom att ständigt tänka i kollektiv och missa individens egna fria val. Denna gång och i detta fall är jag beredd att hålla med. Leffe, Ylva och Erik är det levande exemplet på det. Om man per princip och ideologi är emot något bör detta inte ändras över en natt genom att lagen plötsligt tillåter det. Är inte den socialdemokratiska övertygelsen starkare än så är det ingenting, absolut ingenting värd. Framförallt inte för henne som de säger sig vilja försvara.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, hushållsnära tjänster, socialdemokraterna, rut, rut-avdrag, feminism, jämställdhet

Men akta dig du för att sälja skinnet innan björnen är skjuten, för dumt nog döpte jag inlägget till ”Större bröst utan ingrepp”, en fras som stalkat mig sedan dess.  Just de orden är nämligen än idag den vanligaste sökfrasen personer använt för att i cyberspace skickas vidare till min blogg.  (Om inte ”dubbelironi” redan är ett svenskt begrepp inför jag det härmed. ) Och just det inlägget är ett av de ständigt mest lästa.

Sökfraserna som används visar trots sina otaliga kombinationsmöjligheter (större bröst naturligt/större bröst utan ingrepp/naturligt större bröst…) på en och samma längtan.

Längtan efter större bröst. 

Därför kan jag sitta här och raljera över skönhetsindustrin så mycket jag själv orkar och känner att jag hinner eller fundera över ironiska skeenden och tillämpning av nya begrepp bäst fan jag vill, men det ändrar inte det faktum att många kvinnor önskar att deras bröst vore större. Det får inte den aldrig sinande tillströmningen av nya sökningar på konceptet ”större bröst” att upphöra.  Det gör definitivt varken till eller från.

Många av de som är på jakt efter större bröst kommer till min blogg och vänder i farstun (dubbelironi 2). Men många fler kommer att finna vad de söker. För det finns produkter som lockar och lovar. Tabletter, creamer, oljor, träningsformer, BH:ar, löstagbara kuddar i gelé, silikon, bomull och salt och gud vet vad. Och om det inte går, om de inte kan leva upp till vad de lovar, om produkterna inte duger till kvinnorna som inte duger, då finns alltid kniven. Då kan man alltid betala någon för att skära i kroppen. Stoppa in kuddar av koksalt eller silikon där cellvävnad och fett borde ha funnits.

Det är en sorg. En sorg att så många kvinnor inte känner att de duger som de är. Att inte omvärlden tycker att de duger som de är. Att kvinnor värderas så starkt utifrån utseende. Att företag kan göra profit på osäkerhet.  Ironiskt eller inte, är det en sorg.

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, samhälle, skönhetsideal, bröstförstoring

Hm. Tur för statsministern att han har rätt att ändra sig. När det gäller oss väljare är vi dock fast med en vald regering i fyra år.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, burka, jämställdhet, fredrik reinfeldt, regeringen

”Vi har arbetat väldigt fördjupat med frågorna och kommit fram till slutsatsen att vi har problem i Sverige när kvinnor tjänar mindre än män, äger mindre än män och har färre chefspositioner än män” säger partisekreterare Per Schlingmann. Det påminner mig om nån gammal gåta… Ja just det! Hur många moderater behövs det för att komma fram till vad alla andra redan vet…? Klura ut den om du kan.

Läs även andra bloggares åsikter om moderaterna, politik, jämställdhet, feminism, valet 2010

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, gudrun schyman, politik, let’s dance

Att påstå att man vill bidra till ett hälsosammare ideal genom att exponera en kvinnokropp som skulle må gott av några dagar med näringsdropp är som att smeka med höger hand och örfila med vänster. Dessutom förväntas vi pröjsa för smockan. Kapitalismen viskar: ”Var en duktig flicka nu och betala för sänker-ditt-självförtroende-på nolltid-blaskan och spring därefter ut och köp lite skönhetsprodukter. Världsekonomin räknar med din insats”. 

Marie Claire – vilka motiv ni än påstår er att ha så skiljer sig denna upplaga inte från någon annan. Retuscherad eller oretuscherad. Intet nytt under kjolen.

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, ekonomi, hälsa, media, mode, marie claire

Nu är det ju inte riktigt så. En tolk går igenom en flerårig utbildning för att kravet på objektivitet och ickepåverkan skall uppnås. I fallet med proffstyckarna har de snarare ”utbildats” i motsatt riktning. Deras levebröd är att på bästa sändningstid kräkas upp sina egna fenomenala åsikter och teorier, allt för att den dumma massan hemma i tv-sofforna ska kunna förstå vad deras politiker egentligen säger. Men nog är det något som är galet i vår representativa demokrati när politiker talar om för oss hur saker och ting förhåller sig och sedan proffstyckare hur vi ska tolka det politikerna säger. Frågan är då vad som kom först – politikers oförmåga att uttrycka sig förståligt eller proffstyckarnas föregående av vår oförståelse? Skapar proffstyckarna själva behovet av sina teorier genom att ständigt slå oss i huvudet med dem? För om man jämt och ständigt får färdiga teorier presenterade för sig finns det då inte en risk att man till slut inte litar på sina egna slutsatser eller till och med slutar att dra dem?

Nej, i själva verket tror jag att proffstyckare ökar avståndet mellan medborgare och deras förtroendevalda samtidigt som de lyckas övertyga om att de står på folkets sida. De är klarsynta rättvisekämpar som granskar makten. Och en viss sanning ligger givetvis i detta, åtminstone om vi talar om formell makt. Den informella makt som proffstyckarna själva sitter på förblir däremot ogranskad. En proffstyckare behöver aldrig ta ansvar för konsekvenserna av sina uttalanden, varken politiskt, socialt eller intellektuellt. En proffstyckare behöver aldrig göra en pudel. Istället svävar de liksom ständigt en meter ovanför marken tillsynes oåtkomliga likt Platons upplysta filosofer, de av ödet utvalda till att se sanningen. Men likt forskarvärlden kommit till att erkänna att de genom sina studier av verkligheten även är med och formar samma verklighet, borde proffstyckare också medge att deras analyser inte bara beskriver en situation utan även påverkar den. Fast det är klart, har man nu en gång gjort sig själv oumbärlig ändrar man ju inte på det frivilligt. Det vore förstås att göra pudlarnas pudel.

____
By the way… Gästbloggar här idag men anledning av detta.
____

Andra bloggare skriver intressant om Politik, profftyckare, debatt, politiker, ledarskribenter
Jag har placerat min blogg i Eskilstuna på bloggkartan.se!

Jag klippte ut annonsen och diskuterade den med min sambo och tillsammans kom vi fram till ett antal potentiella budskap som annonsuprättaren skulle kunna vilja förmedla till sina kunder. Kanske var det: två runda skinkor ser ut som två ostar. Eller: äter du mycket ost kan du få en stor stjärt. Eller varför inte: ibland gör kvinnor ost och kvinnor har oftast en stjärt. Eller kanske: vi tycker att ost är sexigt och inget säger sex som lite sexism.

Men inget av alternativen kändes särskilt klockrena. Idag två dagar senare tror jag mig ha närmat mig sanningen en aning. Annonsen bör förstås tolkas ”Stans sexistostbutik” eller ”Stans stjärtostbutik”. Sugen någon?

 Så här står vi nu. Drygt ett år innan valet. Fulla av entusiasm, optimism och – oro.  Som bortblåst är förra riksdagsvalets likartade diskussion och föga omvälvande resultat (mandatmässigt åsyftat).

För egen del har jag ingen lust att se vare sig Piratpartiet eller än mindre Sverigedemokraterna i maktposition, men om de fortsätter att lyckas med sitt mobiliseringsuppdrag och därtill förmår sin något marginaliserade väljargrupp att på valdagen gå till valurnorna, finns som sagt ändå möjligheten. F! å andra sidan har ett hästlast att dra vad gäller sin trovärdighet. Den är trots allt den viktigaste frågan vad gäller röstfiske.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, demokrati, val 2010, opinionen