När jag var lite yngre och precis börjat tillägna mig ”vuxeninformation” i form av diverse politiska debattprogram var jag alltjämt tacksam åt allsköns proffstyckare i form av politiska kommentatorer, side-kicks, författare och debattörer. När jag själv hade svårt att bilda mig en uppfattning om vad som hänt, vad det innebar eller vad jag tyckte om det, dök alltid dessa räddare i nöden fram ur studions kulisser, ständigt beredda att servera mig sina färdiga åsiktspaket. Det var skönt. Jag upplevde dem som bryggor mellan mig och maktens personer. En slags tolkar som översatte ett främmande språk.

Nu är det ju inte riktigt så. En tolk går igenom en flerårig utbildning för att kravet på objektivitet och ickepåverkan skall uppnås. I fallet med proffstyckarna har de snarare ”utbildats” i motsatt riktning. Deras levebröd är att på bästa sändningstid kräkas upp sina egna fenomenala åsikter och teorier, allt för att den dumma massan hemma i tv-sofforna ska kunna förstå vad deras politiker egentligen säger. Men nog är det något som är galet i vår representativa demokrati när politiker talar om för oss hur saker och ting förhåller sig och sedan proffstyckare hur vi ska tolka det politikerna säger. Frågan är då vad som kom först – politikers oförmåga att uttrycka sig förståligt eller proffstyckarnas föregående av vår oförståelse? Skapar proffstyckarna själva behovet av sina teorier genom att ständigt slå oss i huvudet med dem? För om man jämt och ständigt får färdiga teorier presenterade för sig finns det då inte en risk att man till slut inte litar på sina egna slutsatser eller till och med slutar att dra dem?

Nej, i själva verket tror jag att proffstyckare ökar avståndet mellan medborgare och deras förtroendevalda samtidigt som de lyckas övertyga om att de står på folkets sida. De är klarsynta rättvisekämpar som granskar makten. Och en viss sanning ligger givetvis i detta, åtminstone om vi talar om formell makt. Den informella makt som proffstyckarna själva sitter på förblir däremot ogranskad. En proffstyckare behöver aldrig ta ansvar för konsekvenserna av sina uttalanden, varken politiskt, socialt eller intellektuellt. En proffstyckare behöver aldrig göra en pudel. Istället svävar de liksom ständigt en meter ovanför marken tillsynes oåtkomliga likt Platons upplysta filosofer, de av ödet utvalda till att se sanningen. Men likt forskarvärlden kommit till att erkänna att de genom sina studier av verkligheten även är med och formar samma verklighet, borde proffstyckare också medge att deras analyser inte bara beskriver en situation utan även påverkar den. Fast det är klart, har man nu en gång gjort sig själv oumbärlig ändrar man ju inte på det frivilligt. Det vore förstås att göra pudlarnas pudel.

____
By the way… Gästbloggar här idag men anledning av detta.
____

Andra bloggare skriver intressant om Politik, profftyckare, debatt, politiker, ledarskribenter
Jag har placerat min blogg i Eskilstuna på bloggkartan.se!