Enligt de senaste mätningarna ligger Kd farligt nära 4-procentsstupet och har man det väl passerat är det som bekant bara 90-graders nedförsbacke rakt ut i ingenting som väntar. Nog kan de tacka allianssamarbetet för det inflytande de idag besitter, men ett samarbete bygger även på kompromiss. Efter ett utdraget och så krampaktigt tag att knogarna vitnade var de till slut tvungna att acceptera den könsneutrala äktenskapslagstiftningen. Ironiskt nog fick därmed många kristdemokrater fråga sig om makten verkligen var värd lika mycket som en frånvaro av den samma. För hur man än vrider och vänder på det så är kristdemokraterna alliansens stora förlorare. Deras inflytande visade sig inte innebära något inflytande i de frågor som för många av deras väljare är de viktigaste. Men vem är förvånad? Det skulle snarare vara överraskande om partier med så olika ideologisk utgångspunkt som den konservativa och den liberala trots allt är inte stötte på schismer. Kd:s ovilja till att idag dementera att de stödjer regeringens utredare Anders Miltons förslag om ett abortregister kan därmed antingen ses som ytterligare ett vederläggande av vår käre gamle Lipsets 50-åriga tes om ideologiernas död. Eller så kan det ses som en bekräftelse på att den ack så (av politiker) bespottade Machiavelli var något på spåret då han i Fursten beskrev politiken som ett kallhamrat maktspel där makten är självändamålet. Med andra ord: ska vi tolka Kd som sanna idealister vars utopisamhälle utgör en passerad guldålder? Eller är de måhända ryggradslösa strateger som medvetet profilerar sig som extremparti i en i övrigt ljusblå sörja och med en insikt om att deras politik ändå aldrig blir verklighet? Tomma tunnor skramlar ju som bekant mest.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, kristdemokraterna, abort, kd, abortregister