nogirlwashurt
Ur feministisk synvinkelArkiv för augusti, 2008
Vi är långt ifrån en lösning så länge människor runkar åt problemet
Är fantasi och verklighet två världar som aldrig möts? Kan man i drömmen finna en ordning eggande och i verkligheten finna den vedervärdig? Många skulle säkert svara ja på dessa frågor och detta jakande svar låter legitimera en porrindustri som vältrar sig i att exponera vårt moderna samhälles fulaste problem.
Igår kväll visade någon av Viasats kanaler en ”erotisk” film med titeln ”The office 2”. Förklaringstexten löd något i stil med ”det är vanligt med sexuella trakasserier, de äldre männen på firman utnyttjar dem unga flickorna…”, en förklaringstext som alltså hade syftet att upphetsa. Sexuellt utnyttjande av minderårig, våldtäkt, sexuella trakasserier, olaga frihetsberövning, olaga hot, misshandel, blottning, ofredande etc. är alla lagbrott som kan leda till stränga straff i verkligheten. I fantasins värld, däremot, utnyttjas dessa företeelser flitigt i syfte att egga åskådarna.
Här är några andra exempel på bakgrundstexter till vanliga svenska porrfilmer: ”Hur mycket ska en liten 18-åring behöva genomgå? Fem sextioåriga gubbar, fyra afrikanegrer, sex järnhårda busar. Analt! Sadomasochism! Munkaskader! Miniflickan Sandy är tillbaka!” ”Löpandeband-sex. Fyra främlingar radar upp sig för att tömma sig i tonårsmunnen!” ”Lolitan får två stakar i baken samtidigt! Lilla Tammie är bara 18 år och gör den hårdaste scenen i historien.”
Porrens uppgift är att visualisera den ultimata fantasin, men oavsett om man som åskådare identifierar sig med förövare eller offer utgör dessa identifikationer två sidor av samma problemmynt. Visst kan man, och bör säkert, som porrkonsument intala sig att flickorna får hög lön, själva vill delta och att alla är testade mot sjukdomar. Och visst är det så i många fall – men definitivt inte alla. För faktum är att det är lättare att ta reda på vem som skördat de bananer du käkar till mellis, än att få reda på de verkliga villkoren för de som deltar i de s.k. erotiska filmer som står uppställda på hyllorna i svenska videobutiker, eller än värre, de som laddats ner från någon utländsk server. Och kanske vill inte åskådaren veta: sanningen är inte lika tändande som drömmen. Samtidigt som någon bevittnar en fiktiv våldtäkt på en dataskärm, våldtas någon i realiteten. Det som är någons fiktion, är någon annans verklighet. De två världarna möts onekligen. Men så länge människor klarar av att runka åt problemet är vi närmare en utlösning än en lösning.
Läs även andra bloggares åsikter om feminism, samhälle, porr, sex, internet, film
Ernst-porr – konkurrens om mansrollen
Jag älskar Ernst Kirchsteiger. Han är den nya mannen – modern, barfota, mjuk och snygg. Han kan baka stora bröd, plantera blommor och snickra. Han gläds åt det lilla och har en känsla för detaljer. Dessutom har han ett alldeles säreget sätt att uttrycka sig på. Vad sägs om de nu legendariska citaten ”När det ligger en katt och sover i ett rum, finns det inget mer för en designer att göra” och ”Här sitter jag och känner in rummet”? Fullständigt perverst underbart.
Men många ogillar förstås karln. Speciellt karlar ogillar förstås karln. Och det kan man ju förstå. Här kommer en tv-kändis och utmanar gubbarna på områden de aldrig trott att de skulle behöva konkurrera inom. Tidigare TV-symboler som machofiguren och snickerifarbrorn kan slänga sig i backen. Ernst har visat just hur endimensionella dessa symboler har varit.
Men så säger någon kille till mig: ”Men fattar du inte att det är fejk alltihop? Han är ju bara så jävla falsk, gör ingenting själv. Att inte tanterna fattar det.” Men visst fattar vi det. Det är inte det det här handlar om. Det handlar om vad Ernst symboliserar. Media har äntligen snappat upp vad många kvinnor (och män) har saknat och i detta mjukismansvakuum råder regeln att falskt är bättre än ingenting alls. Det är precis som med porr. Porrkonsumenter vet att det är fejk, men de har en utpräglad förnekelseförmåga.
Jag undrar hur lång tid det kommer ta innan alla macho-wannabe’s hemma i TV-soffan vaknar och börjar fejka lite de med, precis som de fejkat sina macho moves. För alla förändringar måste börja någonstans och ideal är faktiskt något föränderligt, något förhandlingsbart. Jag hoppas innerligt att tiden med endimensionella machomänsymboler är över och att en ny era kan börja. Då kanske jag i framtiden kan sitta med mina barnbarn i knät och säga att: ”allt började med en lång, konstig farbror på public service som hette Ernst Kirch-någonting.”
Läs även andra bloggares åsikter om Ernst Kirchsteiger, feminism, Svt, media, könsroller, manlighet, porr, ideal, samhälle, kändisar
Dagens ord: gentrifiering
Igår kväll rapporterade Aktuellt om den ökade förekomsten av gentrifiering i Sverige. Begreppet gentrifiering myntades redan på 60-talet och kommer från engelskans gentry som betyder ungefär herrskapsklass. Gentrifiering innebär att bostadsområden som tidigare haft en heterogen befolkning och låga hyror tas över av en köpstark, homogen medelklass. Man utför renoveringar, nybyggen och omvandlingar från hyresrätter till bostadsrätter. Detta leder till högre priser vilket innebär att den gamla befolkningen inte längre har råd att bo kvar. Områden med låg status blir plötsligt socialt attraktiva, dyra och därmed endast tillgängliga för vissa grupper. Samtidigt dör så småningom den sociala och kulturella mångfald som stadsdelen tidigare haft. Tydliga exempel på där gentrifiering skett är Haga i Göteborg och Södermalm i Stockholm.
Ännu ett sorgligt exempel på hur de högre klasserna systematiskt utnyttjat de lägre. Skäms på er, södermalmswiggers!
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, gentrifiering, kultur, klass, språk, göteborg, lägenhet, media, ekonomi
”Inte för att jag är rasist, men…”
För ett par dagar sedan fick jag återigen min tes bekräftad. ”Inte för att jag är rasist, men…” är en hemlig kodfras. Kan man bara den inledningen så skänks man immunitet mot misstanke om rasism. Inleder man bara var mening med rasistiskt innehåll med den frasen så går man sen fri från all misstanke. Man kan vräka ur sig allsköns fördomar utan att någon höjer på ögonbrynet, ifrågasätter ens motiv eller faktabakgrund. Man är fri.
Meningen tycks dessutom ha två underliggande extrafunktioner: För det första har den en slags förlösande effekt som gör att den kan få den mest försynta lilla person att plötsligt höja rösten och tömma sitt hjärta på allehanda, länge insamlat, fördomsfullt och elakt skräp. För det andra har den en inbyggd dominoeffekt; har en liten timid person lättat sitt inskränkta hjärta så följer sedan en lång rad av bekännelser ända tills att den sista kotten i församlingen tömt sig. Och sedan går det ofta laget runt en vända till.
För några dagar sedan var jag alltså med om en inte-för-att-jag-är-rasist-men-situation. Efter att alla, i den församlade skaran kvinnfolk i diverse åldrar, hade bedyrat att de icke var några rasister, haglade de rasistiska uttalandena i rummet. En känsla av gemenskap och samförstånd infann sig snabbt. De hade lättat sina tyngda hjärtan, funnit likasinnade och stod dessutom fria från anklagelser om icke politiskt korrekta epitet. Detta var team-building i ordets sanna betydelse.
Blyg och osäker, som jag stundtals kan vara, fann jag situationen både svår och obehaglig. Till slut tog jag dock mod till mig och bemötte det senaste uttalandet med en lång utläggning om varför detta inte var en korrekt bild av verkligheten. Utan att vänta på svar reste mig och gick, både stolt och skamsen. När jag kom hem på kvällen berättade jag episoden för min sambo som sa att en vän till honom varit med om en liknande situation. Denne hade blivit tämligen irriterad över attityden, men inte orkat ta debatten och därför helt sonika rest på sig och sagt ”ja, men Sieg heil då!” och gått. Jag skrattade gott åt dennes icke politiskt korrekta hanterande av situationen och tänkte att det ässet tänker jag spara i skjortärmen! Man vet aldrig när någon timid och annars trevlig person plötsligt inleder en mening med ”inte för att jag är rasist, men”. Det man däremot kan man vara tämligen säker på att vederbörandes fortsättning är rasistisk och då gäller det att ha en ful back-up.
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, demokrati, fördomar, diskriminering, rasism, språk
Låt hängtuttarna berätta
”När bristningarna kom kände jag först: Usch! Ska jag se ut såhär hela livet? Det kändes inte kul. Men så här efteråt känns det fint. Bristningarna är som ett slags tatuering, de finns ju där för att jag har burit min dotter”, säger Cecilia till Aftonbladet kvinna .
Den visdom Cecilia ger uttryck för är så fin att den är värd att citeras om och om igen. Tänk om vi alltid kunde ha ett sådant sunt förhållningssätt till våra kroppar. Tänk om vi faktiskt kunde se att allt det som diverse kommersiella krafter vill att vi ska banta bort, botoxa igen, lyfta upp, fylla med silikon eller sminka över, allt det berättar något om vilka vi är och om hur vi levt våra liv. En ung kropp ser ung ut därför att den är ung och därmed inte hunnit med att göra så mycket. Och det är vackert. En äldre kropp ser äldre ut därför att den varit med om olika händelser som lämnat spår. Och det är också vackert. Men vissa vill få oss att tro att det bara kan finnas en sorts skönhet. Vissa försöker ta patent på den skönheten. Med Cecilias syn blir istället varenda rynka, bristning och fettvalk vacker. Så låt hängtuttarna berätta om hur många mil du har knatat på denna, av tyngdkraft påverkade, jord!
Läs även andra bloggares åsikter om aftonbladet, kvinna, media, skönhet, ideal, feminism, bröst
I regnbågens alla färger
Igår gick prideparaden genom Stockholms gator och för första gången var jag personligen på plats för att heja och klappa. En fröjd för ögonen var det. En hjärtligt rörande upplevelse. Visserligen regnade det, men det gjorde inget för Stockholm fullkomligt badade i kärlek, stolthet och mod.
Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, pride, europride, stockholm, prideparaden
