Lördagsmorgon. Strålande sol. En cigg på balkongen. Och så plötsligt – ett vidrigt åttabenat avskum på min nyinköpta mjuka balkongmatta. Mina ögon smalnar och från det innersta djupet av mitt hjärta tänker jag: ”jag hatar dig, spindeljävel”.

Jag undersöker resterande balkongområde för att säkra territoriet från ytterligare inkräktare och slår mig sedan, ytterst försiktigt, ner på en stol och intar högsta beredskap att fly fältet om ännu en krissituation skulle uppstå. Medan jag röker cigaretten studerar jag objektet för min avsky, dels av rädsla, dels av fascination, och plötsligt slår mig den självklaraste tanke. Jag betraktar ett av den mångfacetterade jordens alla underverk. Och detta gör jag med ett hjärta fyllt av hat. Jag hatar att spindeln är en spindel och inte en nyckelpiga eller en fjäril. Jag ser mig själv som den överlägsna rasen med självklar rätt att eliminera.

Jag förfasas plötsligt av min nyupptäckta självinsikt. Hur kan jag, som i andra fall är så tolerant, i denna specifika situation resonera så stelbent? Inte rår spindeln för att den är född till spindel och mitt hat beror så ju uppenbart på min inneboende rädsla.

Med tankar som dessa inser jag plötsligt likheten i mitt resonerande och vanlig gammal hederlig rasism. Jag ryser i solskenet.

Läs även andra bloggares åsikter om rasism, fobier, rädsla, humor