Det är sommar och bröllopstider. Vill man vara inne i sommar ska man sätta en ring på sin partners finger inför hundratalsgäster till den anspråkslösa kostnaden av en smärre förmögenhet. Gästerna gläds åt festen, bankerna åt de framtida ränteintäkterna och bröllopscoacherna åt att ingen ifrågasätter nödvändigheten av deras existens. Prinsessbröllopet är inne igen och det tycks vara min generation som står på tur.
Ända sedan barnsben och den första Barbiedockan har många flickor drömt prinsessdrömmen. Många är vi som flytt den trista verkligheten in i sagans värld, en värld med rosa tyll, glitter, rosor och en prins som vill ha just oss. Inte spelade det väl någon roll att våra morsor gick omkring i jeans och hade nariga händer av oglamoröst städande och diskande när våra flickrum var fyllda med Barbiedockor, plastpärlor och affischer på vita springare.
När jag någon gång i de tidiga tonåren släppte min prinsessdröm var det för det då coolare rockstar-idealet och sedan den dagen då inte det heller var åtråvärt har jag väl varit vad man kan kalla drömlös. Inte förens på senare år har jag förstått att många av mina vänner behöll sin flickdröm. Någonstans närmast hjärtat låg den sparad under alla år, väl gömd under tonårstiden då självständigheten stod högst i rang och alltid skyddad från bitska kommentarer om ”annan verklighet” eller ”omodern kvinnofälla”. Ty stark är den dröm som nästlar sig in i unga flickhjärtan och många är de vuxna kvinnor som fortfarande drömmer om tyll och blommor i håret – drömmen om att under en dag i sitt liv få vara prinsessan, Barbiedockan, den som alla beundrar.
Jag må vara cyniker, men jag är hellre det än en människa som byggt sina drömmar på plast. För vad är det annars som för så många människor till altaret varje år – viljan att inför Gud lova trohet för resten av sitt liv? Det är både för oglamoröst och hållbart för att passa in i vår tid. Nej det är på den kommersiella plastdröm som banker och bröllposcoacher, -fixare och brudbutiker, cateringfirmor och guldsmeder, bröllopsmagasin och försäljare av bantningspreparat, konditorer och florister, Svenska kyrkan och Cervera, lever på.
Jag får lust att skylla Barbie för bröllopshysterin. Det är hennes fel att folk skuldsätter sig, bantar och stressar halvt ihjäl sig och sedan går miste om det som skulle ha varit deras prinsessdag för att de oroade sig så mycket för att allt ändå inte skulle bli perfekt. Allt började med hennes plasttiara, glittriga klänningar och stiliga karl. Hon visste att våra realitymammor inte hade en chans mot henne när det kom till kvinnlig förebild. No offence alla mammor – vi kan gärna stå vid spisen precis som ni gjorde, men spisen ska vara rosa, vår karl ska se ut som Ken och vårt bröllop ska vara spektakulärt tjusigt!
I sommar går säkert många prinsessdrömmar i uppfyllelse. Stort grattis.
Läs även andra bloggares åsikter om bröllop, feminism, drömmar, Barbie, bröllopshysteri, jämställdhet, debatt
