Jag är kvinna och går en kvinnodominerad yrkesutbildning. Lärarkåren består främst av kvinnor. 53 % av gymnasielärarna, 76 % av grundskolelärarna och 92 % av förskolelärarna är idag kvinnor och att döma av könsfördelningen bland lärarstuderande verkar det som att trenden kommer att hålla i sig. De män som sökt sig till lärarutbildningen är få och har oftast riktat in sig mot de högre stadierna, högstadiet och gymnasiet. Själv har jag snart läst sex terminer inom lärarutbildningen och som flest haft fem manliga klasskamrater i en klass på 25-30 studenter. Oftast har de bara varit en eller två.

Nu läser jag Statsvetenskap som visserligen ingår i min examen, men som ligger utanför lärarprogrammet. Min klass består nu alltså inte bara av dem som ska bli lärare, utan av studenter som läser ämnet av alla möjliga orsaker. Plötsligt finner jag mig ingå i en klassammansättning där könsfördelningen är 60-40 till grabbarnas fördel. Men så är det också skillnad på pedagogik och statsvetenskap om jag nu ska tillåta mig att ironisera, vilket jag givetvis ska. Medan pedagogiken har det lilla barnet som perspektiv, har statsvetenskapen hela världen. Statsvetenskapen behandlar viktiga saker: krig och filosofer och så, mäktiga, betydelsefulla män som genom sitt överlägsna intellekt eller sin förkärlek till krig och makt på ett eller annat sätt förändrat världen. Det är mer än man kan säga om det lilla barnet och hennes inre process att exempelvis tillägna sig ett språk eller en kultur.

Majoriteten av tjejerna i min nuvarande klass har, precis som jag, valt ämnet inom sin lärarutbildning, medan endast en av killarna är lärarstuderande. Jag vill tro att det är en slump. Att vi alla valt vår inriktning, eller våra kurser, som fria självständiga individer. Samtidigt vet jag att det inte riktigt är så. För oavsett hur mycket feminist jag är så ingår jag i en struktur där jag på intet sätt utgör ett feministiskt inslag.

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, lärarutbildning, statsvetenskap, pedagogik, kön, utbildning