nogirlwashurt
Ur feministisk synvinkelArkiv för maj, 2008
Sämre självförtroende på tio minuter!
Jag läser aldrig söndagsbilagorna och det finns en orsak till det. Söndagsbilagorna är som skvallerblaskor och damtidningar i ett, förklädda till rättmätiga magasin. Men oavsett min möjlighet att som konsument välja bort dem har jag ingen möjlighet att skydda mig mot deras budskap.
Varje vår upprepas samma predikan: ”Gå ner fem kilo till sommaren – vi har knepen”, ”Tappa ett kilo i veckan!” eller ”Gör som Perrelli och få tillbaka bikinifiguren”. Vilken kändiskvinna som lånat ut sitt namn eller vilka rubriker blaskorna sätter är sedan helt ovidkommande, budskapet är ändå det samma: Banta nu! Idealet att kvinnokroppen ska vara smal måste vara tidernas mest parafraserade.
Men vackra förpackningar på hiskeliga budskap är just vad söndagsbilagorna lever på. För vem skulle köpa en tidning med artikelrubriker som sa ”Du vet att du är tjock!”, ”Tjocka människor är fula människor”, ”Köp vår skittidning – vi har samma reportage som förra året” eller ”Garanterat sämre självförtroende på tio minuter!” ?
Regeringens framgång är feminismens förlust
”Vi har alltså en utrikesminister som kränker mänskliga rättigheter, en jämställdhetsminister som inte har några invändningar och en statsminister som inte bryr sig.” Detta skriver före detta Jämo, Claes Borgström, i DN 29/5 angående utrikesminister Bildts konsekventa ignorerande av kvinnors situation i krisdrabbade länder, jämställdhetsminister Sabunis lama inställning och statsminister Reinfeldts uttalade ointresse.
Det finns ingen som helst anledning för mig att skriva något utdraget om detta. Jag kan bara konstatera att det är tur att Borgström fortfarande är representant för jämställdhetssträvan då detta är något som den nya regeringen så uppenbart aldrig har varit och troligtvis aldrig kommer att bli – oavsett vilka titlar de bär.
Feminister är inte dummare än att de kan välja att gå emot sitt bättre vetande
I en veckas tid har jag nu försökt att krama de sista dropparna ur min rengöringscreamstub, grävt längst ner i ögoncreamsburken, svurit åt den tomma hårspraysflaskan och desperat försökt att undvika spindelben till ögonfransar med min för länge sedan torra mascara. Det är fredagseftermiddag den 23:e och löningstid för många. För mig innebär ofta löningstid fylla-på-mitt-skönhetsförråds-tid. Men denna gång blir det för uppenbart att jag inte är ensam om den tanken. Köerna av kvinnfolk till Kicks kassa fyller mig med avsmak. Vad fan håller vi på med?
Jag är inte dum. I alla fall inte dummare än att jag förstår att skönhetsindustrin omsätter miljardbelopp varje år. Inte dummare än att jag kan räkna ut att skönhetsindustrin är en världsomspännande sådan, en industri som fångar kvinnor inom alla åldersgrupper och alla samhällsklasser. Inte dummare än att jag vet att skönhetsideal är inlärda och föränderliga över tid och rum eller förstår att det finns någon som tjänar multum på vår inlärda osäkerhet. Inte dummare än att jag kan lägga ihop ett plus ett och räkna ut att kontrollen av kvinnans utseende är det samma som kontroll över hennes person. Inte dummare än att jag vet att skönhetsideal är ett maktmedel som syftar till att hålla kvinnan på mattan.
Däremot är jag dum nog att ställa mig i en tio meter lång kö i en varm butik för att handla produkter som jag inte behöver för pengar som jag egentligen inte har. En gång frågade min väninna mig om jag trodde att feminister var dömda till dålig självkänsla. Jag frågade hur hon menade och hon svarade att ” Vi går ju alltid mer eller mindre emot våra egna ideal. Vi går alltid mer eller mindre emot vårt eget bättre vetande.”
Och jag höll med min väninna. Vi går mot bättre vetande – men inte alltid. Vi löper inte linan ut. Vi sväljer inte allt med hull och hår. Däremot balanserar vi skickligt mellan idealism och realism, mellan anpassning och revolt, mellan motströms och medströms. Vi vinner ibland och förlorar ibland. Men framförallt: vi gör riskkalkyler, väljer våra strider och vi gör medvetna val.
Jag – en ofeministisk siffra i statistiken
Jag är kvinna och går en kvinnodominerad yrkesutbildning. Lärarkåren består främst av kvinnor. 53 % av gymnasielärarna, 76 % av grundskolelärarna och 92 % av förskolelärarna är idag kvinnor och att döma av könsfördelningen bland lärarstuderande verkar det som att trenden kommer att hålla i sig. De män som sökt sig till lärarutbildningen är få och har oftast riktat in sig mot de högre stadierna, högstadiet och gymnasiet. Själv har jag snart läst sex terminer inom lärarutbildningen och som flest haft fem manliga klasskamrater i en klass på 25-30 studenter. Oftast har de bara varit en eller två.
Nu läser jag Statsvetenskap som visserligen ingår i min examen, men som ligger utanför lärarprogrammet. Min klass består nu alltså inte bara av dem som ska bli lärare, utan av studenter som läser ämnet av alla möjliga orsaker. Plötsligt finner jag mig ingå i en klassammansättning där könsfördelningen är 60-40 till grabbarnas fördel. Men så är det också skillnad på pedagogik och statsvetenskap om jag nu ska tillåta mig att ironisera, vilket jag givetvis ska. Medan pedagogiken har det lilla barnet som perspektiv, har statsvetenskapen hela världen. Statsvetenskapen behandlar viktiga saker: krig och filosofer och så, mäktiga, betydelsefulla män som genom sitt överlägsna intellekt eller sin förkärlek till krig och makt på ett eller annat sätt förändrat världen. Det är mer än man kan säga om det lilla barnet och hennes inre process att exempelvis tillägna sig ett språk eller en kultur.
Majoriteten av tjejerna i min nuvarande klass har, precis som jag, valt ämnet inom sin lärarutbildning, medan endast en av killarna är lärarstuderande. Jag vill tro att det är en slump. Att vi alla valt vår inriktning, eller våra kurser, som fria självständiga individer. Samtidigt vet jag att det inte riktigt är så. För oavsett hur mycket feminist jag är så ingår jag i en struktur där jag på intet sätt utgör ett feministiskt inslag.
Läs även andra bloggares åsikter om feminism, lärarutbildning, statsvetenskap, pedagogik, kön, utbildning
Objekt till salu
Jag är konstnär och konstverk
kanske konstig
För det kostar att låta sig säljas
och jag är ännu dyrare att köpa tillbaks
Min roll är att skapa
med borste och färg
Min roll är att forma och måla
att ständigt granska mitt verk
Jag är aldrig riktigt nöjd
men måste ställa ut
Jag är konstnär och konstverk
Kanske köper du mig.
Blint hat
Appropå Svensk motståndsrörelses motdemonstration mot pridefesten i Eskilstuna i helgen, hittade jag en underbar video om just hur blind man kan bli av hat. Från Hipp hipp, tror jag.
Thank you, Youtube!
Proud of Pride
Imorgon, lördag, går jag stolt i Eskilstunas Pridetåg. Inte för att jag är gay, men för att många andra människor är det. Att få älska vem man vill – villkorslöst – är en mänsklig rättighet. Att gå i ett pridetåg - är ett politiskt statement som dessutom är såå jävla kul! Gå med!
