nogirlwashurt

Ur feministisk synvinkel

Språket som verktyg för normativitet

Som student läser jag en hel del facklitteratur. En tanke som ofta slår mig är, förutom hur mycket onödigt junk vi studenter måste läsa, att denna litteratur ofta på intet sätt är könsneutral – en tanke som eskalerat sedan jag började läsa statsvetenskap. Politiken är fortfarande i mångt och mycket en männens värld. Frågan är hur jag som kvinnlig student ska förhålla mig till detta faktum och hur det i förlängningen påverkar min uppfattning om både mig själv och den värld jag ingår i. Statsvetenskapen gör nämligen anspråk på att objektivt beskriva den stora världen, trots att den i själva verket enbart beskriver en värld av män, om män, för män.

 

Ett konkret och talande exempel på detta är språket. De flesta författarna, som många gånger själva är män, väljer att uteslutande använda sig av manliga personliga pronomen. Oavsett om vi talar om väljare, presidenter, politiker eller forskare beskrivs de alltså i litteraturen som han. Ska då jag som kvinnlig läsare förstå detta språkval som en beskrivning av verkligheten? Ska jag som kvinnlig läsare tolka det som att jag är utesluten från litteraturen? Nej, inte nödvändigtvis och det är det som är det problematiska.

 

Normen lämnar alltid ett litet utrymme till det avvikande och det är det som gör normen legitim. I det personliga pronomen han ryms alltså även hon. Han är inte per definition man utan snarare en människa förklädd i en manlig norm. Som läsare förstår vi och accepterar detta. Vi ursäktar normen för dess brister och resonerar som att normen inte vill oss illa.

 

För att ytterligare exemplifiera hur han (eller för all del man) utgör norm, kan vi pröva med ombytta roller. Om jag i en facktext skulle läsa ordet hon när en president eller politiker omskrivs, hur skulle jag då tolka det? Antagligen som de flesta andra. Jag skulle ta det vid orden och anta att personen ifråga är kvinna. I det kvinnliga pronomen hon ryms nämligen inte han. Detta beror på att hon inte är norm. Hon är det avvikande, det abnorma, det specifika. Men hon är inte mindre viktig för det. Vi måste nämligen komma ihåg att normen är beroende av det avvikande. Det är det abnorma som gör det normala normalt. Med andra ord råder ett dualistiskt förhållande dem emellan. Det ena kan inte existera utan det andra, eller som man i vardagstal skulle ha uttryckt det: Allt är relativt.

 

Språkliga normer tar sig givetvis inte enbart uttryck i kön utan samma förhållande gäller även för sexualitet. Ett parförhållande som beskrivs i termer av han och hon utesluter inte nödvändigtvis ett samkönat förhållande. Någonstans i skuggorna av heteronormativiteten smyger det avvikande omkring som ett spöke vars existens skänker normen sin normgivande legitimitet.

 

Jag menar att språket varken enbart är en förmedlare av verkligheten eller en objektiv sådan.  Språket är en förmedlare av värden. Ett verktyg för både upprätthållande och nyskapande av normativitet.

5 kommentarer »

  Indregard wrote @

I Norge har vi faktisk hatt en reell (om enn akademisk) debatt om å innføre pronomenet hin eller haun som felleskjønnlig (evt. intetkjønnet) personlig pronomen.

http://www.morgenbladet.no/apps/pbcs.dll/article?AID=/20060630/DEBATT/106300044

Personlig syns jeg det å skrive en av disse i en fagbok ville være en enda kulere markering av bevissthet rundt denne problematikken enn å konsekvent bruke “hun”.

  Evelina wrote @

Vi har haft, och har, den debatten i Sverige med. Men den har inte på långa vägar lyckats ta sig in i skolans korridorer eller i den vedertagna litteraturen. Tyvärr.

  meta wrote @

Ja precis, precis så där! Tack, du har satt ord på en irriterande vetskap åt mig. =)

  Veronica Lundman wrote @

Ja, allt är genusfärgat och så även språket. Det är ingenting nytt utan ett resultat av det patriarkala samhälle vi lever i. Jag vill dock tillägga något som jag anser är ett mycket värre resultat av vår genusfärgade värld inom diskursen språk nämligen det faktum att vi hela tiden måste påvisa just KÖNET när vi talar. Sitter det ett gäng tjejer och samtalar hälsar en människa, oavsett kön, slentrianmässigt på dem som: Tjena tjejer! Dessa tjejer är mycket väl medvetna om att de har en slida mellan benen och vad det innebär för dem och vad omvärlden har för förväntningar på dem just på grund ut av att de har en slida och inte en penis mellan benen och ändå måste vi ständigt påtala detta. Vad detta medför är att vi hela tiden håller två kategorier åtskilda – kvinnorna och männen, och det gör vi ända från att vi skådar världen för första gången. Det som blir problematisk med detta är att människor då accepterar att det då måste ligga någon skillnad i mellan kvinnor och män, mellan det kvinnliga och det manliga. Faktum är dock att det ligger större skillnad mellan individer än vad det är skillnad mellan könen!

Så, nu har jag varit här och sagt mina första ord… det betyder dock inte att jag är här för sista gången! he he…

Kram till dig Evelina!

  Josse wrote @

hej! Så otroligt välformulerat och bra du säger detta! (har försökt fortsätta kommentaren med nåt smart i säkert en minut, men jag sitter bara här och håller med)


Din kommentar

HTML-Tags:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <pre> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>