Förra veckan var jag och såg den kritikerrosade föreställningen Mistero Buffo med Özz Nûjen. Som man sig bör, när man är till att se en föreställning med Özz, hade jag höga förväntningar på att få skratta hysteriskt så att tårarna sprutade på bänkgrannen. Denna förväntning införlivades också mycket riktigt. Det jag däremot inte hade förväntat mig var att Özz skulle komma med analyser som mycket väl kan räkas som feministiska.

Halvvägs in i föreställningen ställde Özz en fråga till publiken som löd något i stil med: hur kan det komma sig att när muslimska män mördar kvinnor så talar vi om hedersmord, medan vi helt sonika talar om sinnesjukdom när det handlar om svenska män?

En mycket bra fråga, Özz. Det är stor skillnad att tala om hedersrelaterat våld och att tala om sinnesjukdom – det första utgör nämligen en kollektiv dom och det andra en individuell.

Gudrun Schyman lär ha sagt att män är ovana vid att bli kollektiviserade och att det därav följer en ovilja att tala om män som grupp. Detta stämmer väl in på Sverige. Den hårdaste kritik den svenska feministrörelsen mött har varit just kritiken mot teorin att tala om män som grupp och inte som individer. Men det Özz får mig att inse är att detta enbart tycks gälla då vi talar om svenska män. När det gäller nysvenska män som begår våld mot kvinnor funkar det plötsligt utmärkt att använda sig av kollektiva teorier om hur dessa män agerar. Begreppet hedersrelaterat våld för alltså tankarna till att det finns kollektiva, generella tendenser till våld mot kvinnor hos män med invandrarbakgrund. Underförstått är att detta har med kultur att göra. Raka motsatsen står begreppet sinnesjukdom för. Är man sinnesjuk avviker man från det normala, det goda, det kulturen uppfostrat oss till.

Med bakgrund av detta är det underligt hur många svenska män som varje år avviker ifrån det normala. Men tanken att SvD eller DN skulle sätta etiketten hedersrelaterat våld på dessa gärningar är förstås lika främmande som den kultur vi anser att hedersrelaterat våld hör hemma i.