Hora, fitta, bitch, madrass, slampa, häxa, sköka, slinka, fnask, luder, gatflicka, nattfjäril. Möjligheterna att inbilla en kvinna att hennes sexualitet är ful, skamlig och icke önskvärd, är otaliga. Jag kan inte räkna antalet gånger som jag blivit kallad hora. Men jag minns första gången.

Jag hade precis börjat sjunde klass och hade ännu inte fyllt tretton år. Jag och min kompis var på väg ut på skolgården. Vägen ut ledde genom en smal korridor och vi blev tvungna att passera ett gäng av de stora, tuffa och snygga grabbarna. Killarna visslade och skrattade när vi passerade och jag hörde hur någon sa ”snygga tuttar”. Först blev jag förvirrad. Jag kände mig osäker på om det var en komplimang eller en förolämpning, men bestämde mig för att det nog var en komplimang eftersom det innehöll ordet snygga. Och jag minns att jag kände mig stolt. Stolt över att ha något som någon annan åtrådde. Jag minns att jag kände mig vuxen.

Jag vet inte vad min kompis kände, men jag minns att jag var ledsen. Det kändes som att någon tagit ifrån mig något och tillskrivit mig något jag inte förtjänade på samma gång. Jag var ledsen för att jag innerst inne visste att vår naiva snusförnuftighet var värdelös. Man var ju inte en hora genom sina handlingar – man var det genom sitt kön. Vi var tjejer, alltså var vi horor.