Igår kväll på Insider kallade Aschberg frågan om nakna kvinnobröst på badhus för vårens viktigaste feministfråga. Om detta är en rättvis verklighetsbeskrivning, törs jag inte svara på. Feminister finns i alla former och färger och att vi alla naturligt skulle sluta upp bakom den beskrivningen är långt ifrån självklart. Aschberg själv har givetvis ett mycket medialt perspektiv och sett ur den vinkeln kan han givetvis ha rätt. Frågan har fått, och får fortfarande, stort medialt utrymme - på gott och ont.

Som anhängare av sidan som är för kvinnors rättighet att slopa bikinitoppen, anser jag förstås att det är positivt att frågan lyfts upp och får så mycket uppmärksamhet. Förhoppningsvis leder det till att en och annan börjar se det absurda i den ojämlika behandling som kvinnor och män utsätts för på svenska badhus. Uppmärksamheten har vidare lett till att modiga kvinnor badat topless på flera badhus i landet. Ibland måste vi bryta mot normerna för att överhuvudtaget inse att dem finns.

Å andra sidan skvallrar Aschbergs slutsats om något annat. Frågan har inte främst engagerat feminister. Frågan har främst engagerat Svensson med familj och därav den mediala uppståndelsen. Alla har en åsikt i frågan. Nakna kvinnobröst i situationer där vi inte är vana vid att se dem är provocerande för många människor. Den stora mediala uppslutningen i frågan om kvinnors rättigheter till att själva få bestämma över sina kroppar, vittnar i själva verket endast om att dagens verklighet ligger långt ifrån det målet. Aschbergs slutsats blir därför en indikation på hur starkt kvinnoförtrycket fortfarande är. Om Svensson med familj bara ryckt på axlarna åt frågan hade det visat att bikinitopptvånget enbart var ett formellt sådant. Nu har vi att göra med ett informellt tvång och de är alltid svårare att få bukt med.

Men att frågan givetvis går djupare än till ett formellt tvång förvånade väl ingen feminist?