Idag när jag var ute och lunchade satt två unga kvinnor och en liten pojke vid bordet bredvid mitt. Pojken hade fått ett stort påskägg med godis vilket höll honom sysselsatt och kvinnorna kunde ostört språka med varandra. Då och då frågade de pojken något oväsentligt varpå han nickade ointresserat och kvinnorna fortsatte att prata.

 Plötsligt frågade en av kvinnorna om han ska klä ut sig imorgon. ”Ja” svarade pojken glatt. ”Ska du vara påskgubbe, då?” Pojken skakade på huvudet. ”Jo, det är klart du ska vara påskgubbe”, fortsatte kvinnan, ”då kan du ha mustasch, mamma kan måla mustasch på dig”.  Det uppstod en stunds tystnad. ”Eller ska du vara påskkärring”, frågade hon plötsligt med skepsis i rösten och de båda kvinnorna tittade på pojken och fnissade. Och han är inte dum. Han förstod precis. Det är inte önskvärt. ”Nej”, svarade han högt, ”jag ska vara gubbe”.Så är ordningen återställd. Pojke är gubbe, flicka är kärring. Ungen är inte queer.

Jag fick lust att vända mig om till det okända barnet och säga att ”du får vara precis vad du vill. Pojkar kan också vara kärringar.” Men jag gjorde det inte.

Imorgon går kanske en liten pojke utklädd till man runt bland sina grannar för att förhoppningsvis få någon godsak. Och de kommer att berömma honom. Han ser så tuff ut i sin kajalmustasch, lilla kavaj och svarta hatt. Vad han inte vet är att maskeraden kommer att vara livet ut. Synd att han inte fick välja roll själv.