Jag vet inte när jag först hörde det, men plötsligt var det ordet på allas läppar – bloggandet. Till en början trodde jag att det var en spridd missuppfattning att det hette ”blogg”. Det var ju helt uppenbart att det var logg som åsyftades. Men icke sa Nicke. Visserligen härstammar ordet från logg, men blogg var och är ordet för det slags offentliga dagboksskrivande som till sitt innehåll och kvalité kan vara av mycket varierande art och som idag utgör en alldeles särskild kanal för opinionsbildning inom diverse områden.

Underbart, tänkte jag cyniskt, nu får alla misslyckade och troligtvis språkligt handikappade tokar med våta kändisfantasier en fri kanal att sprida sina befängdheter genom. Hur sjutton ska alla människor ha tid att läsa alla dessa bloggar?! Nej, hela fenomenet var för mig en obegriplighet. 

Men precis som när modebutikerna lanserar en ny gräslig trend som man till en början svär på sin farfars grav att aldrig bruka men efter ett tag glatt struttar omkring i, invaggades så sakteliga även jag i informationssamhällets yttersta konsekvens (dock mycket sent, ja). 
     
Och kanske var bloggandet inte en så dum idé trots allt? Det bidrar ju till kommunikation och meningsutbyte. Det kan få oss att vidga våra vyer genom nyförvärvad kunskap. Det ökar läs- och skrivintresset och framförallt – dess demokratiska vinster går inte av för hackor. Visst finns det kritiska alltyckare även i cyber space, men deras maktutövning får inte riktigt samma utslag här som i den timliga världen. Censur är inte att tänka på. Bloggandet har vidgat det offentliga rummet till det nästan oändliga. Var man/kvinna är sin egen chefredaktör. Varje blogg utgör en egen tidning med politisk, modemässig, humoristisk eller enbart högst personlig appell. Det är den ultimata friheten, men förstås också den ultimata djungeln.

Men what the heck, tänkte jag, precis som tusentals andra svenskar gillar jag ju att skriva. Värdet av att få kommunicera med någon i realiteten måtte vara en ofantlig drivkraft för många som den svenska skolan helt enkelt inte lyckats ta vara på. Dessutom skall vi icke underskatta intresset i frågan, även det en viktig drivkraft som skolan totalt lyckats förbise. Kanske vore det en idé att låta bloggtexter utgöra betygsunderlag? Här finns alla tänkbara komponenter som vanligtvis utgör grunden för betygsättning av en text: tydligt syfte; genreanpassning; disposition; mottagaranpassning mm. Den enda skillnaden värd att nämna mellan en text skriven i en undervisningssituation och en blogg, är att den senare uppkommer av författarens fria vilja och innehar potential att möta tusentals nyfikna läsare.

Att kommunicera med andra är en del av att vara människa.  Jag bloggar – alltså finns jag.