nogirlwashurt

Ur feministisk synvinkel

Arkiv för februari, 2008

You go…Pippi!

En Google-annons på min egen blogg som löd Lider du av fet hy? påminde mig om ett program jag såg för några månader sedan. Programmet, som jag tror sändes på Svt, hade antagit utmaningen att utreda om Pippi (Långstrump, that is) är feminist eller inte.

Som den stora Pippifantast jag var som barn (och till stor del är än idag) blev jag så klart nyfiken. Jag hoppades, hoppades, hoppades, att de skulle komma fram till att min idol var en hängiven feminist, precis som jag.

Och visst är Pippi feminist. Exempelbeviset som gjorde starkast intryck på mig och som även var det som jag erinrade mig vid synen av den löjliga annonsen, är när Pippi, Tommy och Annika går förbi en skönhetssalong. I skyltfönstret till salongen sitter en skylt med texten Lider du av fräknar? Pippi stirrar med rynkad pannan på skylten en stund innan hon med bestämda steg tågar in på salongen, går fram till disken som hon knappt räcker upp till, stirrar expediten stint i ögonen och säger ”nej!”. Expediten blinkar förvånat med lösögonfransarna och frågar vad i all sin dag flickan menar? ”Nej”, upprepar Pippi med hög röst, ”svaret på frågan om jag lider av fräknar är nej!”

”Men snälla barn” utbrister expediten ”ni är ju alldeles full av fräknar”. ”Jaa”, svarar Pippi trött ”men jag liiider inte av dem!”

 

Åh, vad jag önskar att jag kunde säga nej lika högt och bestämt som Pippi kan. Bara stirra expediten stint i ögonen och säga ”nej” när hon frågar mig om jag inte ska ha en ögoncream också ”för det är ju där det börjar” (outsagt rynkorna). Eller när diverse reklamer vill pracka på mig anti age- eller cellulit-cream. För nej – jag vill bli äldre och jag lider inte av någon jävla ”apelsinhud”.

Jag tror att vi alla har en liten Pippi inom oss, och visst borde vi låta henne säga nej lite oftare?

Dåliga flickor kan man våldta

Det är nu tio år sedan, men visst minns vi den docksöta flicka som iklädd skoluniform och flätor sjöng att man skulle slå henne en gång till? Genom att korsbefrukta en liten flickas oskuld med en vuxen kvinnas sexualitet hade producenten blandat ihop receptet till en braksuccé med oroväckande pedofiliska undertoner. En stjärna var född.

Allt var givetvis mycket genomtänkt. Britneys succé bestod mycket i hennes förmåga att använda sin sexualitet på ett medvetet ambivalent sätt. Successivt gick Britney under sin karriär från att spela rollen som den oskyldiga flickan som stod oförstående till sexualiseringen av henne, till att spela den sexuellt mogna kvinnan som medvetet utgjorde ett sexobjekt . Betydelsen som denna förflyttning i sexuell approach har spelat för hennes karriär ska inte underskattas. Britney var ju inte främst en musiker, Britney var ett fenomen, en produkt, en stjärna.

Precis som alla stjärnor av hennes kaliber behövde karriären ett visst inslag av skandaler för att hålla intressant hos fansen på topp. Detta klarade Britney fint. Hennes musikvideos blev ofta omskrivna för deras mått av naken hud innan de ens hade släppts och hela historien med Justin Timberlake tjänade länge som en mysig såpopera med alla de nödvändiga inslagen av kärlek, sorg, svartsjuka och sex. Men Britney överskred aldrig premissernas ramar och hennes status och intresset kring hennes person fortsatte att växa. Skickligt balanserade hon mellan att utstråla sexualitet och oskuld, mellan att vara horan och madonnan. Länge var hon vårt och paparazzifotografernas favoritobjekt.

Men givetvis kom den dag då vi började få se mindre smickrande och inställsamma bilder på henne (vem vill inte se en stjärna falla?). Skvallerpressens utseendefascistiska åsikter lät inte vänta på sig: hon var tjock, hade celluliter, ful utan smink, hade acne, klädde sig illa, visade för mycket hud. Som ett möjligt resultat av häxjakten började snart bilderna visa en annan flicka än den vi var vana att se i musikvideos och intervjuer. Britney rökte, blev full och gravid, blev dumpad, vek ut sig, gifte sig plötsligt, skilde sig lika snabbt, rakade av sig håret, togs in på behandlingshem, grät offentligt, blev ännu tjockare och rödmosigt ful av alla tårar – och i vilken ordning vet jag inte. Intresset för hennes person hade plötsligt en helt annan orsak än den från början haft. Ju djupare hon föll desto högre hördes gloporden och trots det uppenbart tragiska i hela situationen tycktes föraktet mot henne bara öka. Kunde inte människan ta sig samman och förstå att hon var pinsam? Medlidandet för en fallen stjärna är inte stort. Den söta flickan hade lockat och eggat. Hon hade retat och attraherat. Hon visste vad hon gav sig in på. Hon hade bett om det och hon fick bara vad hon förtjänade – en symbolisk kollektiv våldtäkt. Nu är hon smutsig och förbrukad, men hon får skylla sig själv. Hennes människovärde är lika med noll.

Idag tittar jag på nytagna bilder av en fallen stjärna som sitter inkrupen i baksätet på en bil och försöker dölja sitt ansikte. Redaktionen kommenterar bilderna med ”Vad har du att dölja Britney Spears?” och ”Det verkar som om Britney Spears har tappat sin kärlek för paparazzis”. Under bilderna finns ett trettiotal kommentarer från privatpersoner. Ca hälften av dem går ut på att nedvärdera hennes utseende. Andra försöker (hm…) försvara henne: ”hon är faktiskt söt me blond hår och lite mer smink”

Hårt faller världens dom över den kvinna som inte lyckas balansera på den tunna tråd som skiljer motpolerna hora och madonna åt. Britney tog sig friheter som världen inte ansåg att hon hade rätt till. Hon var ingen fin flicka. Dåliga flickor behöver man inte behandla med respekt. Dåliga flickor kan man våldta.   

Det är ju bara bröst

Organisationen Bara bröst har minst sagt väckt stor debatt i Sverige. Ni vet precis vad jag talar om. Alla har en åsikt i frågan, många är förbannade, en del rent av äcklade. Men orsaken till debatten, Bara brösts krav, är så anspråkslösa så att det är löjligt åt ‘et. De kräver nämligen en skärpt lagstiftning som gör det möjligt att räkna att kvinnor som vägrats att bada utan bikiniöverdel på badhus utsatts för diskriminering …och hela Sverige gapar och skriker i mun på varandra! ”Ja, inte mig emot” skrattar män i alla åldrar och har totalt missat poängen. Som vanligt sätter de sin upplevelse av kvinnokroppen i centrum för analysen. 

Är det ändå inte makabert att ett par bara bröst kan väcka så mycket känslor? Fast mindre underligt blir det förstås om man ser kvinnans bröst som den yttersta symbolen för kvinnlighet. En kvinnlighet som visserligen är högt värdesatt och ja, kanske närmast dyrkad inom många kulturer. Men samtidigt en kvinnlighet som måste kontrolleras och begränsas. Kvinnligheten är ju knappast autonom. Den är och förblir mannens ägodel både till utseende och funktion. För, tänkt efter, det här med bara bröst var väl knappast något nytt, va? Du ser dem där du står i kön på ICA, Coop eller Hemköp. Från tidningsställets översta rad tittar de provocerande och överlägset ner på dig. Yppiga och uppkäftiga men förstås, fan så omogna också. Vi ser dem unga exemplaren ligga på badstranden och lapa sol. Vi ser dem inte allt för sällan dansa förbi i någon erotiskt laddad scen i fredagsfilmen. Och framförallt ser vi dem i den massindustri som byggt hela sitt koncept på att exponera just, bara bröst.

Med tanke på ovanstående borde vi leva i en kultur som klarar av ett visst mått av kvinnlig nakenhet utan att gå i taket. Men om man för en sekund tror det, har man missat något väsentligt. Vår kultur är van vid en kontrollerad kvinnlig nakenhet. En nakenhet med syfte att behaga och egga. En nakenhet som inte existerar för sin egen skull utan för betraktarens. Och det är just det som är så provocerande med Bara brösts intentioner: de efterlyser en tolerans mot kvinnlig nakenhet som är fri från den alltid påtvingade sexualiseringen.

För hur mjuka bröst än är tycks de sticka i ögonen på både kvinnor och män. Kanske främst på kvinnor. Det är givetvis ytterst kvinnor som påverkas och det som skulle bli en vinst i deras frigörelse hotar snarare om ytterligare begränsning. I konkurrensen med andra kvinnors nakna bröst har friheten krympt. Bikiniöverdelen eller Bh:n är bröstens make up. Det är den som formar, stabiliserar och trycker upp. Förlorar vi den, förlorar vi mycket. Likheten mellan oss och brudarna på Slitz framsida blir inte riktigt lika slående. Bikiniöverdelen är visserligen ett resultat av sexualiseringen av kvinnans bröst – men den blir paradoxalt också vår främsta sköld emot den samma. Så visst får man hysa största respekt för det känsloutbrott som drabbat Sveriges kvinnor.

Bara bröst för fram en fråga av typisk principmässig karaktär. De flesta kvinnor kommer ”välja” att fortsätta att bära bikiniöverdel. Var det bara ett formellt förbud som stoppat oss tidigare hade vi kastat överdelen för länge sen. Det är inte det formella förbudet som stoppar oss, det är det informella. Därmed inte sagt att en lagändring inte är viktig, detta är alltid ett första steg. Och förhoppningsvis leder detta steg fram till att elever i framtidens skola sitter och gapar av förvåning när deras lärare berättar att enda fram till början av 2000-talet var det på många badhus i Sverige förbjudet för kvinnor att bada utan att skyla sina bröst. Eleverna kommer snusförnuftigt att fråga varför och läraren kommer med ett ryck på axlarna svara att det var bara så då, man tyckte det var provocerande, det var bara män som fick visa sina bröst.

Så ryck upp er nu alla bakåtsträvare. Det är ju bara bröst (inte massförstörelsevapen). Alla har dem! Enda skillnaden är att kvinnors oftast ( och jag betonar oftast ) är lite större än mäns.

Läs mer på http://barabrost.blogg.se/

Jag bloggar – alltså finns jag

Jag vet inte när jag först hörde det, men plötsligt var det ordet på allas läppar – bloggandet. Till en början trodde jag att det var en spridd missuppfattning att det hette ”blogg”. Det var ju helt uppenbart att det var logg som åsyftades. Men icke sa Nicke. Visserligen härstammar ordet från logg, men blogg var och är ordet för det slags offentliga dagboksskrivande som till sitt innehåll och kvalité kan vara av mycket varierande art och som idag utgör en alldeles särskild kanal för opinionsbildning inom diverse områden.

Underbart, tänkte jag cyniskt, nu får alla misslyckade och troligtvis språkligt handikappade tokar med våta kändisfantasier en fri kanal att sprida sina befängdheter genom. Hur sjutton ska alla människor ha tid att läsa alla dessa bloggar?! Nej, hela fenomenet var för mig en obegriplighet. 

Men precis som när modebutikerna lanserar en ny gräslig trend som man till en början svär på sin farfars grav att aldrig bruka men efter ett tag glatt struttar omkring i, invaggades så sakteliga även jag i informationssamhällets yttersta konsekvens (dock mycket sent, ja). 
     
Och kanske var bloggandet inte en så dum idé trots allt? Det bidrar ju till kommunikation och meningsutbyte. Det kan få oss att vidga våra vyer genom nyförvärvad kunskap. Det ökar läs- och skrivintresset och framförallt – dess demokratiska vinster går inte av för hackor. Visst finns det kritiska alltyckare även i cyber space, men deras maktutövning får inte riktigt samma utslag här som i den timliga världen. Censur är inte att tänka på. Bloggandet har vidgat det offentliga rummet till det nästan oändliga. Var man/kvinna är sin egen chefredaktör. Varje blogg utgör en egen tidning med politisk, modemässig, humoristisk eller enbart högst personlig appell. Det är den ultimata friheten, men förstås också den ultimata djungeln.

Men what the heck, tänkte jag, precis som tusentals andra svenskar gillar jag ju att skriva. Värdet av att få kommunicera med någon i realiteten måtte vara en ofantlig drivkraft för många som den svenska skolan helt enkelt inte lyckats ta vara på. Dessutom skall vi icke underskatta intresset i frågan, även det en viktig drivkraft som skolan totalt lyckats förbise. Kanske vore det en idé att låta bloggtexter utgöra betygsunderlag? Här finns alla tänkbara komponenter som vanligtvis utgör grunden för betygsättning av en text: tydligt syfte; genreanpassning; disposition; mottagaranpassning mm. Den enda skillnaden värd att nämna mellan en text skriven i en undervisningssituation och en blogg, är att den senare uppkommer av författarens fria vilja och innehar potential att möta tusentals nyfikna läsare.

Att kommunicera med andra är en del av att vara människa.  Jag bloggar – alltså finns jag.