nogirlwashurt
Ur feministisk synvinkelProffstyckare behöver aldrig göra en pudel
När jag var lite yngre och precis börjat tillägna mig ”vuxeninformation” i form av diverse politiska debattprogram var jag alltjämt tacksam åt allsköns proffstyckare i form av politiska kommentatorer, side-kicks, författare och debattörer. När jag själv hade svårt att bilda mig en uppfattning om vad som hänt, vad det innebar eller vad jag tyckte om det, dök alltid dessa räddare i nöden fram ur studions kulisser, ständigt beredda att servera mig sina färdiga åsiktspaket. Det var skönt. Jag upplevde dem som bryggor mellan mig och maktens personer. En slags tolkar som översatte ett främmande språk.
Nu är det ju inte riktigt så. En tolk går igenom en flerårig utbildning för att kravet på objektivitet och ickepåverkan skall uppnås. I fallet med proffstyckarna har de snarare ”utbildats” i motsatt riktning. Deras levebröd är att på bästa sändningstid kräkas upp sina egna fenomenala åsikter och teorier, allt för att den dumma massan hemma i tv-sofforna ska kunna förstå vad deras politiker egentligen säger. Men nog är det något som är galet i vår representativa demokrati när politiker talar om för oss hur saker och ting förhåller sig och sedan proffstyckare hur vi ska tolka det politikerna säger. Frågan är då vad som kom först – politikers oförmåga att uttrycka sig förståligt eller proffstyckarnas föregående av vår oförståelse? Skapar proffstyckarna själva behovet av sina teorier genom att ständigt slå oss i huvudet med dem? För om man jämt och ständigt får färdiga teorier presenterade för sig finns det då inte en risk att man till slut inte litar på sina egna slutsatser eller till och med slutar att dra dem?
Nej, i själva verket tror jag att proffstyckare ökar avståndet mellan medborgare och deras förtroendevalda samtidigt som de lyckas övertyga om att de står på folkets sida. De är klarsynta rättvisekämpar som granskar makten. Och en viss sanning ligger givetvis i detta, åtminstone om vi talar om formell makt. Den informella makt som proffstyckarna själva sitter på förblir däremot ogranskad. En proffstyckare behöver aldrig ta ansvar för konsekvenserna av sina uttalanden, varken politiskt, socialt eller intellektuellt. En proffstyckare behöver aldrig göra en pudel. Istället svävar de liksom ständigt en meter ovanför marken tillsynes oåtkomliga likt Platons upplysta filosofer, de av ödet utvalda till att se sanningen. Men likt forskarvärlden kommit till att erkänna att de genom sina studier av verkligheten även är med och formar samma verklighet, borde proffstyckare också medge att deras analyser inte bara beskriver en situation utan även påverkar den. Fast det är klart, har man nu en gång gjort sig själv oumbärlig ändrar man ju inte på det frivilligt. Det vore förstås att göra pudlarnas pudel.
____
By the way… Gästbloggar här idag men anledning av detta.
____
Andra bloggare skriver intressant om Politik, profftyckare, debatt, politiker, ledarskribenter
Jag har placerat min blogg i Eskilstuna på bloggkartan.se!
Sexistisk ost?
I förrgår morse slog jag intet ont anande upp den lokala morgontidningen för att där finna en annons som jag sedan dess inte kunnat sluta fundera kring. Annonsen är för en delikatessbutik i stan som säljer b la ost. Inget konstigt så långt. Inte heller texten var på något sätt uppseendeväckande. Men på bilden mellan orden stans och ostbutik dröjde sig mina ögon kvar. Föreställde den verkligen det jag trodde? Ta mig fan det gjorde den. Varför då?
Jag klippte ut annonsen och diskuterade den med min sambo och tillsammans kom vi fram till ett antal potentiella budskap som annonsuprättaren skulle kunna vilja förmedla till sina kunder. Kanske var det: två runda skinkor ser ut som två ostar. Eller: äter du mycket ost kan du få en stor stjärt. Eller varför inte: ibland gör kvinnor ost och kvinnor har oftast en stjärt. Eller kanske: vi tycker att ost är sexigt och inget säger sex som lite sexism.
Men inget av alternativen kändes särskilt klockrena. Idag två dagar senare tror jag mig ha närmat mig sanningen en aning. Annonsen bör förstås tolkas ”Stans sexistostbutik” eller ”Stans stjärtostbutik”. Sugen någon?
Möjligheter till nytt riksdagslandskap leder till hopp och oro
Diskussionen kring Sverigedemokraternas, och något senare även Piratpartiets, eventuella möjligheter att ta sig in i riksdagen har pågått en ansenlig tid. Spekulationerna är många, såsom proffstyckarna och de mer eller mindre lyckade analyserna. Enligt de olika opinionssiffror som med jämna mellanrum och med varierande medieutrymme presenteras bör en viss del av framtidens riksdagslandskap vara tämligen oskrivet. Ingen kan förneka att gammelmedia i sann maskopi med de etablerade partierna länge vägrade att glänta på dörren till den möjligheten. Men sedan den väl öppnats har den stått på vid gavel. Kanske hade ovanstående också lärt sig sin läxa då de något snabbare, än i fallet med Sverigedemokraterna, fattade galoppen vad gäller Piratpartiets betydelse. Så visst är det en spännande tid vi lever i – ur torr statsvetenskaplig synvinkel, vill säga. En sådan synvinkel innefattar nämligen konstaterandet att det är svårt att ta sig in i Sveriges riksdag. Långt svårare än vad en rad småpartier genom åren antagligen förstått. Det svenska partilandskapet är stabilt. Så stabilt att vi utmärker oss bland övriga länder i Europa (för att inte säga världen). Med andra ord: om något av diskuterade partier, eller mot förmodan något annat, skulle lyckas med bedriften att smita in genom guldporten till maktens mecka skrivs svensk politisk historia. Nog skulle många glädjas däröver och inte minst undertecknad om detta nytillskott mot alla odds utgjordes av Feministiskt Initiativ.
Så här står vi nu. Drygt ett år innan valet. Fulla av entusiasm, optimism och – oro. Som bortblåst är förra riksdagsvalets likartade diskussion och föga omvälvande resultat (mandatmässigt åsyftat).
För egen del har jag ingen lust att se vare sig Piratpartiet eller än mindre Sverigedemokraterna i maktposition, men om de fortsätter att lyckas med sitt mobiliseringsuppdrag och därtill förmår sin något marginaliserade väljargrupp att på valdagen gå till valurnorna, finns som sagt ändå möjligheten. F! å andra sidan har ett hästlast att dra vad gäller sin trovärdighet. Den är trots allt den viktigaste frågan vad gäller röstfiske.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, demokrati, val 2010, opinionen
Kd profilerar sig med abortregister
Enligt de senaste mätningarna ligger Kd farligt nära 4-procentsstupet och har man det väl passerat är det som bekant bara 90-graders nedförsbacke rakt ut i ingenting som väntar. Nog kan de tacka allianssamarbetet för det inflytande de idag besitter, men ett samarbete bygger även på kompromiss. Efter ett utdraget och så krampaktigt tag att knogarna vitnade var de till slut tvungna att acceptera den könsneutrala äktenskapslagstiftningen. Ironiskt nog fick därmed många kristdemokrater fråga sig om makten verkligen var värd lika mycket som en frånvaro av den samma. För hur man än vrider och vänder på det så är kristdemokraterna alliansens stora förlorare. Deras inflytande visade sig inte innebära något inflytande i de frågor som för många av deras väljare är de viktigaste. Men vem är förvånad? Det skulle snarare vara överraskande om partier med så olika ideologisk utgångspunkt som den konservativa och den liberala trots allt är inte stötte på schismer. Kd:s ovilja till att idag dementera att de stödjer regeringens utredare Anders Miltons förslag om ett abortregister kan därmed antingen ses som ytterligare ett vederläggande av vår käre gamle Lipsets 50-åriga tes om ideologiernas död. Eller så kan det ses som en bekräftelse på att den ack så (av politiker) bespottade Machiavelli var något på spåret då han i Fursten beskrev politiken som ett kallhamrat maktspel där makten är självändamålet. Med andra ord: ska vi tolka Kd som sanna idealister vars utopisamhälle utgör en passerad guldålder? Eller är de måhända ryggradslösa strateger som medvetet profilerar sig som extremparti i en i övrigt ljusblå sörja och med en insikt om att deras politik ändå aldrig blir verklighet? Tomma tunnor skramlar ju som bekant mest.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, kristdemokraterna, abort, kd, abortregister
Rättvisa och frihet – perspektiv på gårdagen
Igår framför tv:n mitt under snabbreprisen berättar min vän att VIP-platserna i Eurovision kostade runt 100 000 pix. För summan fick man ett privat bås, rysk kaviar och…striptease.
- Du skämtar?! frågade jag och gapade. Men min vän bedyrade att det var sant. Det var kommentatorerna som berättat det under en av deltävlingarna.
- De har tjejer som dansar samtidigt som tävlingen är, fortsatte han.
Jag satt tyst ett tag och sa sedan:
- Men om man är heterosexuell tjej och har köpt VIP-plats då? Eller är det så självklart att det är männen som har pengarna och därmed makten, och att mäktiga män är heterosexuella och har taskig kvinnosyn? Är den ultimata lyxen fortfarande att ha råd att köpa andra människor?
Ja. Så är det.
Allt medan dessa kaviarandedräktstinkande manspersoner badade i Champange och schablonbilder av kvinnor, satt frihetskämpar från HBT-rörelsen i ryskt fängelse. De senare hade nämligen gjort fel i maktens ögon. Om felet var avsaknaden av demonstrationstillstånd eller orsaken till demonstrationen kan man ha sina aningar om. Oavsett vilket kan konstateras det orimliga i att överhuvudtaget behöva demonstrera för kärlek.
Och samtidigt, i en annan del av Europa, satt förbannade svenskar hemma i tv-sofforna och svor över politisk röstning och total orättvisa.
Men så är också allt relativt.
Ps. Det är helt obegripligt att ryssarna gick i taket över Tingeling när låten uppenbarligen är en försköning av verkligheten. Fy fan vad det måste ha gjort ont.
Läs även andra bloggares åsikter om feminism, HBT, eurovision song contest, ryssland, shlagerfestivalen
Det Schymanska pillret
Såg Debatt i torsdags vilket fick mig att konstatera det uppenbara – Schyman knäcker! Jag tror ingen svensk politisk debattör i dagens läge kan mäta sig med denna kvinna. Hon är rapp, logisk, kunnig och vidsynt. Har alltid svar på tal. Ser alltid grym ut. Dessutom känns hon jävligt äkta. Hon har inte likt Fredrik Reinfeldt stått timmar framför spegeln för att öva in de ultimata blinkningarna med rådjursögonen och den lätt forcerade bekymmersrynkan i pannan som dyker upp vid ”rätt” tillfällen. Hon har heller inte likt Mona Sahlin tvingats anpassa sin talstil efter att ligga så långt ifrån sin föregångare som möjligt – Schyman har ingen!
Om hon inte varit kvinna och drivit feministiska perspektiv hade hon höjts till skyarna. Hon hade i folkmun kallats ”förbannat kompetent” och ”jävligt professionell”. Nu benämns hon främst som ”mediakåt”.
F! driver nu en kampanj för att skicka Schyman till EU-parlamentet. Lite skämtsamt lär hon ha sagt att det kan ligga i mångas intresse att bli av med henne. Najs självdistans, Schyman, men sanningen är att du behövs här. Du är en vitamininjektion i en debatt som länge lidit av skörbjugg!
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, debatt, tv, gudrun schyman, mona sahlin, fredrik reinfeldt, feminism, fi
EU – en exkluderande demokrati?
I min stad har vi just nu något som kallas Demokrativeckan och på stadens Statsbibliotek kan man rösta om man anser att EU är en demokrati eller inte. När jag för någon dag sedan begav mig till bibblan för att låna en trave böcker, som jag antagligen bara kommer att läsa en bråkdel av, och fick syn på brevlådan som för tillfället utgjorde valurna, ville jag omedelbart utnyttja mina fejkade demokratiska rättigheter. På bordet fanns två röstsedlar – en ja och en nej. Instinktivt ville jag ta nej-sedeln, den liksom ropade på mig, men samtidigt vet jag bättre än så. Eller snarare, jag vet att det inte riktigt är så enkelt.
EU:s politiska system är demokratiskt uppbyggt. Medlemsländerna ges representation utifrån deras befolkningsmängd, de har representanter i de olika institutionerna och beslutsfattande kräver alltid godkännande från fler än en instans. Ok. Samtidigt tjatas det mycket i lilla landet lagom (som i själva verket i de flesta frågor är mycket radikalt) om hur beslutsfattande flyttas från riks- till EU-nivå, att makten flyttar utomlands, att vårt inflytande i realiteten är mycket litet och möjligheten till insyn mycket begränsad. Ok.
Men för böveln – hur är det då?, tänkte jag och stod och fingrade på de båda röstsedlarna. Varför fanns ingen ja-det-beror-väl-på-sedel? Varför är demokratin allt som oftast svartvit? Jo, givetvis för att resultaten ska bli lättydliga. Trots att jag varken var med när det begav sig att rösta om kärnkraften eller ATP, vet jag hur illa det kan gå när det finns fler än två linjer. Men, hur demokratiskt är det att folket måste välja mellan något som upplevs som pest eller något som upplevs som kolera? I ett sådant läge är ju alternativet vanlig jävla förkylning rätt välkommet.
Till slut tog jag en av vardera röstsedel och knölade ner dem i lådan och gjorde därmed min röst till varken till eller ifrån och utnyttjandet av min fejkade demokratiska rättighet till lika med noll. Dessutom hade min vilja till nyansering till synes höjt antalet röstdeltagare, något som säkert skulle uppfattas som en seger för demokratin av den person som låg bakom påhittet med brevlådan, vilket irriterade mig en smula.
Hur som haver så behöver inte jag ta ställning i frågan för ingen förutom Statsbiblioteket har frågat mig. Idag röstar däremot riksdagen om Lissabonfördraget. Jag hade inte en jävla aning om det och det oroar mig. Lissabonfördraget är ju en stor och viktig fråga, framförallt för demokratin. Den kommer att påverka EU:s framtid radikalt och därmed även Sveriges. Har jag gått omkring och sovit sista tiden eller är det helt enkelt så att medierapporteringen kring frågan varit sval, precis som både deltagandet i, informationen kring och rapporteringen av EU-valet? Själv önskar jag att jag blivit tillfrågad i den frågan. Men jag var väl helt enkelt inte betrodd att fatta rätt beslut.
Så kanske var problemet med bibblans EU-fråga att den var fel ställd? Istället för att fråga om EU är demokratiskt borde de kanske frågat om EU bidrar till demokratin? För vad tusan hjälper det att systemet rent inbördes är demokratiskt när samma system på en rad olika sätt leder till exkludering från denna demokrati?
Läs även andra bloggares åsikter om eu, lissabonfördraget, politik, demokrati, samhälle, riksdagen
Yes, så könskonservativt!
Jag irriterar mig ofta på reklam: för att den försöker pracka på mig saker jag inte behöver, för att den 
försöker indoktrinera min smak och mina ideal och för att den i dagens högteknologiska samhälle lyckas tränga sig in genom minsta springa och finna mig i mina högst privata stunder. Men – främst irriterar jag mig på dess totala oförmåga till att göra upp med gamla könsstereotyper. Ingenstans är könsrollerna så polariserade som i denna till konsumtion uppfunna värld. Jag vet detta. Jag har sett det tusen gånger. Jag har zappat bort den, svurit, suckat och bloggat om det. And here we go again. Diskmedlet Yes har fått mig irriterad.
Just nu rullar deras reklam på någon av dem stora kanalerna. Scenen visar en kvinna ståendes i ett kök tillsammans med ett barn. Allt är tidstypiskt 50-tal och väl synlig på köksbrädan står en flaska Yes-handdiskmedel. En röst säger: ”Mycket har förändrats genom åren” och därefter spelas en närmast identisk scen upp i nutidsmiljö. Handdiskmedlet har bytts mot maskindisk och köket fyllts med allehanda moderniteter. Men kvinnan är kvar. I köket. Poängen går hem. Yes är så jävla bra, så att det håller än idag. Fine. Men där de försöker övertyga mig om att ”mycket har förändrats” genom att visa det exakt motsatta, där gick de bet.
Jag vet. Storföretag har inte som syfte att ändra könsnormer, bryta diskriminering eller göra världen till det bättre. De vill kränga varor och lot’s of theme. Reklam ska vara tydlig. Konsumenten ska känna igen situationen. Förstå sammanhanget. Och nog lyckas Yes på det planet. Vi är många som känner igen oss, och om inte precis vi känner igen oss så känner vi sammanhanget nog så väl.
Mycket har förändrats my ass.
Läs även andra bloggares åsikter om feminism, könsroller, kvinnor, media, reklam och samhälle.
Vi är långt ifrån en lösning så länge människor runkar åt problemet
Är fantasi och verklighet två världar som aldrig möts? Kan man i drömmen finna en ordning eggande och i verkligheten finna den vedervärdig? Många skulle säkert svara ja på dessa frågor och detta jakande svar låter legitimera en porrindustri som vältrar sig i att exponera vårt moderna samhälles fulaste problem.
Igår kväll visade någon av Viasats kanaler en ”erotisk” film med titeln ”The office 2”. Förklaringstexten löd något i stil med ”det är vanligt med sexuella trakasserier, de äldre männen på firman utnyttjar dem unga flickorna…”, en förklaringstext som alltså hade syftet att upphetsa. Sexuellt utnyttjande av minderårig, våldtäkt, sexuella trakasserier, olaga frihetsberövning, olaga hot, misshandel, blottning, ofredande etc. är alla lagbrott som kan leda till stränga straff i verkligheten. I fantasins värld, däremot, utnyttjas dessa företeelser flitigt i syfte att egga åskådarna.
Här är några andra exempel på bakgrundstexter till vanliga svenska porrfilmer: ”Hur mycket ska en liten 18-åring behöva genomgå? Fem sextioåriga gubbar, fyra afrikanegrer, sex järnhårda busar. Analt! Sadomasochism! Munkaskader! Miniflickan Sandy är tillbaka!” ”Löpandeband-sex. Fyra främlingar radar upp sig för att tömma sig i tonårsmunnen!” ”Lolitan får två stakar i baken samtidigt! Lilla Tammie är bara 18 år och gör den hårdaste scenen i historien.”
Porrens uppgift är att visualisera den ultimata fantasin, men oavsett om man som åskådare identifierar sig med förövare eller offer utgör dessa identifikationer två sidor av samma problemmynt. Visst kan man, och bör säkert, som porrkonsument intala sig att flickorna får hög lön, själva vill delta och att alla är testade mot sjukdomar. Och visst är det så i många fall – men definitivt inte alla. För faktum är att det är lättare att ta reda på vem som skördat de bananer du käkar till mellis, än att få reda på de verkliga villkoren för de som deltar i de s.k. erotiska filmer som står uppställda på hyllorna i svenska videobutiker, eller än värre, de som laddats ner från någon utländsk server. Och kanske vill inte åskådaren veta: sanningen är inte lika tändande som drömmen. Samtidigt som någon bevittnar en fiktiv våldtäkt på en dataskärm, våldtas någon i realiteten. Det som är någons fiktion, är någon annans verklighet. De två världarna möts onekligen. Men så länge människor klarar av att runka åt problemet är vi närmare en utlösning än en lösning.
Läs även andra bloggares åsikter om feminism, samhälle, porr, sex, internet, film
Ernst-porr – konkurrens om mansrollen
Jag älskar Ernst Kirchsteiger. Han är den nya mannen – modern, barfota, mjuk och snygg. Han kan baka stora bröd, plantera blommor och snickra. Han gläds åt det lilla och har en känsla för detaljer. Dessutom har han ett alldeles säreget sätt att uttrycka sig på. Vad sägs om de nu legendariska citaten ”När det ligger en katt och sover i ett rum, finns det inget mer för en designer att göra” och ”Här sitter jag och känner in rummet”? Fullständigt perverst underbart.
Men många ogillar förstås karln. Speciellt karlar ogillar förstås karln. Och det kan man ju förstå. Här kommer en tv-kändis och utmanar gubbarna på områden de aldrig trott att de skulle behöva konkurrera inom. Tidigare TV-symboler som machofiguren och snickerifarbrorn kan slänga sig i backen. Ernst har visat just hur endimensionella dessa symboler har varit.
Men så säger någon kille till mig: ”Men fattar du inte att det är fejk alltihop? Han är ju bara så jävla falsk, gör ingenting själv. Att inte tanterna fattar det.” Men visst fattar vi det. Det är inte det det här handlar om. Det handlar om vad Ernst symboliserar. Media har äntligen snappat upp vad många kvinnor (och män) har saknat och i detta mjukismansvakuum råder regeln att falskt är bättre än ingenting alls. Det är precis som med porr. Porrkonsumenter vet att det är fejk, men de har en utpräglad förnekelseförmåga.
Jag undrar hur lång tid det kommer ta innan alla macho-wannabe’s hemma i TV-soffan vaknar och börjar fejka lite de med, precis som de fejkat sina macho moves. För alla förändringar måste börja någonstans och ideal är faktiskt något föränderligt, något förhandlingsbart. Jag hoppas innerligt att tiden med endimensionella machomänsymboler är över och att en ny era kan börja. Då kanske jag i framtiden kan sitta med mina barnbarn i knät och säga att: ”allt började med en lång, konstig farbror på public service som hette Ernst Kirch-någonting.”
Läs även andra bloggares åsikter om Ernst Kirchsteiger, feminism, Svt, media, könsroller, manlighet, porr, ideal, samhälle, kändisar
Dagens ord: gentrifiering
Igår kväll rapporterade Aktuellt om den ökade förekomsten av gentrifiering i Sverige. Begreppet gentrifiering myntades redan på 60-talet och kommer från engelskans gentry som betyder ungefär herrskapsklass. Gentrifiering innebär att bostadsområden som tidigare haft en heterogen befolkning och låga hyror tas över av en köpstark, homogen medelklass. Man utför renoveringar, nybyggen och omvandlingar från hyresrätter till bostadsrätter. Detta leder till högre priser vilket innebär att den gamla befolkningen inte längre har råd att bo kvar. Områden med låg status blir plötsligt socialt attraktiva, dyra och därmed endast tillgängliga för vissa grupper. Samtidigt dör så småningom den sociala och kulturella mångfald som stadsdelen tidigare haft. Tydliga exempel på där gentrifiering skett är Haga i Göteborg och Södermalm i Stockholm.
Ännu ett sorgligt exempel på hur de högre klasserna systematiskt utnyttjat de lägre. Skäms på er, södermalmswiggers!
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, gentrifiering, kultur, klass, språk, göteborg, lägenhet, media, ekonomi
”Inte för att jag är rasist, men…”
För ett par dagar sedan fick jag återigen min tes bekräftad. ”Inte för att jag är rasist, men…” är en hemlig kodfras. Kan man bara den inledningen så skänks man immunitet mot misstanke om rasism. Inleder man bara var mening med rasistiskt innehåll med den frasen så går man sen fri från all misstanke. Man kan vräka ur sig allsköns fördomar utan att någon höjer på ögonbrynet, ifrågasätter ens motiv eller faktabakgrund. Man är fri.
Meningen tycks dessutom ha två underliggande extrafunktioner: För det första har den en slags förlösande effekt som gör att den kan få den mest försynta lilla person att plötsligt höja rösten och tömma sitt hjärta på allehanda, länge insamlat, fördomsfullt och elakt skräp. För det andra har den en inbyggd dominoeffekt; har en liten timid person lättat sitt inskränkta hjärta så följer sedan en lång rad av bekännelser ända tills att den sista kotten i församlingen tömt sig. Och sedan går det ofta laget runt en vända till.
För några dagar sedan var jag alltså med om en inte-för-att-jag-är-rasist-men-situation. Efter att alla, i den församlade skaran kvinnfolk i diverse åldrar, hade bedyrat att de icke var några rasister, haglade de rasistiska uttalandena i rummet. En känsla av gemenskap och samförstånd infann sig snabbt. De hade lättat sina tyngda hjärtan, funnit likasinnade och stod dessutom fria från anklagelser om icke politiskt korrekta epitet. Detta var team-building i ordets sanna betydelse.
Blyg och osäker, som jag stundtals kan vara, fann jag situationen både svår och obehaglig. Till slut tog jag dock mod till mig och bemötte det senaste uttalandet med en lång utläggning om varför detta inte var en korrekt bild av verkligheten. Utan att vänta på svar reste mig och gick, både stolt och skamsen. När jag kom hem på kvällen berättade jag episoden för min sambo som sa att en vän till honom varit med om en liknande situation. Denne hade blivit tämligen irriterad över attityden, men inte orkat ta debatten och därför helt sonika rest på sig och sagt ”ja, men Sieg heil då!” och gått. Jag skrattade gott åt dennes icke politiskt korrekta hanterande av situationen och tänkte att det ässet tänker jag spara i skjortärmen! Man vet aldrig när någon timid och annars trevlig person plötsligt inleder en mening med ”inte för att jag är rasist, men”. Det man däremot kan man vara tämligen säker på att vederbörandes fortsättning är rasistisk och då gäller det att ha en ful back-up.
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, demokrati, fördomar, diskriminering, rasism, språk
Låt hängtuttarna berätta
”När bristningarna kom kände jag först: Usch! Ska jag se ut såhär hela livet? Det kändes inte kul. Men så här efteråt känns det fint. Bristningarna är som ett slags tatuering, de finns ju där för att jag har burit min dotter”, säger Cecilia till Aftonbladet kvinna .
Den visdom Cecilia ger uttryck för är så fin att den är värd att citeras om och om igen. Tänk om vi alltid kunde ha ett sådant sunt förhållningssätt till våra kroppar. Tänk om vi faktiskt kunde se att allt det som diverse kommersiella krafter vill att vi ska banta bort, botoxa igen, lyfta upp, fylla med silikon eller sminka över, allt det berättar något om vilka vi är och om hur vi levt våra liv. En ung kropp ser ung ut därför att den är ung och därmed inte hunnit med att göra så mycket. Och det är vackert. En äldre kropp ser äldre ut därför att den varit med om olika händelser som lämnat spår. Och det är också vackert. Men vissa vill få oss att tro att det bara kan finnas en sorts skönhet. Vissa försöker ta patent på den skönheten. Med Cecilias syn blir istället varenda rynka, bristning och fettvalk vacker. Så låt hängtuttarna berätta om hur många mil du har knatat på denna, av tyngdkraft påverkade, jord!
Läs även andra bloggares åsikter om aftonbladet, kvinna, media, skönhet, ideal, feminism, bröst
