Sedan i torsdags har jag haft förmånen att befinna mig i Almedalen för den årliga politikerveckan och i fredags var jag och lyssnade till statsminister Reinfeldts tal. Statsministerns tal, som knappast kan ha varit ett av hans bästa och som stundtals var helt obegripligt, innehöll som förväntat en längre del om arbetslösheten och arbetssökandes situation. Statsministern gav en lång utläggning om hur han hade förståelse för att man inte alltid är på topp och att alla människor saknar motivation ibland. Möjligen falskt, men inte särskilt märkvärdigt så långt. Men så plötsligt ger statsministern sin definition av begreppet omotiverad (som om hans publik inte behärskade det svenska språket). ”Omotiverad kan betyda olika saker för olika människor”, säger han vist. ”För mig är omotiverad en man som går bakom sin fru på IKEA”.

Ingen i publiken skriker ”jävla sexist”, ingen kastar ägg eller paraplyer, ingen går därifrån i protest. Däremot applåderar och skrattar många igenkännande. Jag vet inte vad som är värst: att statsministern ogenerat vågar skämta sexistiskt eller att hans publik finner det roande. Klart Almedalens lågvattenmärke.

Läs även andra bloggares åsikter om Almedalen, politik, Reinfeldt, moderaterna, tal, sexism, feminism

När ingen längre trodde att konsumtionshysterin kunde bli värre, blev den det. Den nya tidens storkonsumenter är, inte helt överraskande, unga tjejer. Att knata runt som vandrande reklampelare för multinationella modeföretag är, för många, inte bara ett ideal idag utan nästan en självklarhet. Modebloggarinnor som Blondinbella är 2000-talets kvinnoideal personifierat: snygga, ytliga, driftiga och storkonsumerande.  Genom sina bloggar talar de till tusentals unga tjejer varje dag och deras röster säger unisont att en ung kvinnas högsta önskan bör stavas Louis Vuitton.

Men detta översvämmande av bling-bling har inte bara glittriga sidor. På senare tid har jag fått uppfattningen att många låter sig provoceras av unga kvinnors konsumtionsvanor. Det är uppenbart att unga kvinnor varken bör ha mycket pengar att röra sig med eller spendera dem på sig själva och sitt utseende. För det tycks inte vara konsumtionshetsen i sig och det faktum att dessa pengar skulle kunna användas till något mycket bättre ändamål, utan snarare typen av prylar de unga tjejerna väljer att lägga sina (eller sina föräldrars) pengar på. För om man ser till det rena penningvärdet torde män konsumera mer än kvinnor. Skillnaden är bara att oftast köper en annan typ av prylar. Män hänger inte sina prylar över axeln när de går ut. Inte heller sitter de på deras fötter eller dinglar glittrande runt deras halsar. Däremot sitter de på väggen hemma i form av plattv:s och surroundsystem. Och de glider gärna ett extra varv runt kvarteret i dem, så att alla for sure ska ha sett deras specialbeställda fälgar. Så ge bling-blingbrudarna en break. Skillnaden mellan att köpa en penisförlängare i form av en BMW mot att köpa en Louis Vuitton, torde vara endast en – könsroller. 

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, kvinnor, semester, Louis Vuitton, mode, konsumtion

Sedan ett par veckor tillbaka säljer nu utvalda apotek sexleksaker. Så här skriver de själva på sin hemsida: ” Ett bra sexliv är viktigt för välbefinnande och hälsa, och Apoteket ser detta som en viktig del i ett större utbud av hälsorelaterade produkter och tjänster. Produkter för ett bättre sexliv är efterfrågade hos våra kunder, oavsett ålder och kön. Flera undersökningar visar att många tycker att Apoteket vore det mest naturliga och förtroendegivande stället att köpa dessa produkter på.”

Bra, Apoteket! Initiativet visar att sex varken behöver vara tabubelagt eller exponerat. Jag tror även att många svenskar kommer att uppskatta möjligheten att inhandla sexleksaker utan att för den delen behöva utsätta sig för synen av pornografiska produkter. Ska jag köpa sexleksaker lovar jag att köpa dem hos er!

Läs även andra bloggares åsikter om sex, tips, samhälle, apoteket, pornografi, sexleksaker

Som 80-talist och tjej har inte direkt serien ”Sex and the city” gått mig förbi obemärkt och därför borde jag ha vetat exakt vad jag gav mig in på då jag tackade ja till en invit om att hänga med och se filmen på bio. Till en början njöt jag; inledningen var snygg; musiken trallvänlig; allt påkostat. Men så plötsligt, sådär en kvart in i filmen, var det som att jag insåg att jag satt på mina glasögon som låg i fickan.  Med rädsla för att krossa dem, plockade jag vant upp dem och satte dem på näsroten. Och där blev dem sittande. Mina genusglasögon.

I två och en halv timme bevittnade jag således en kavalkad av hyllningar till heteronormativiteten, traditionalismen, smygreklamen, lyxkonsumtionen, sexismen och kroppsidealen. I salongen satt 99 procent tjejer som grät, skrattade och åh-ade sig om vartannat. Själv kände jag mig som en katt bland hermeliner då min irritation mot manusförfattarna successivt stegrades.

Hur svårt skulle det ha varit att sätta en feministisk touch på filmen? Kanske inte så svårt – if there’s a will there’s a way. Här är några exempel på tips till manusförfattarna:

• Kan inte Carrie vägra gifta sig i vitt eftersom detta symboliserar brudens oskuld? Carrie ska ju ändå föreställa en modern kvinna och en sådan bör väl anse att den traditionen är en förlegad syn?

• Kan man inte låta henne välja den välmeriterade manlige kostymnissen med rosa klackskor till sin assistent? Älskar inte Carrie skor och skulle inte hon kunna vara en banbrytande kvinna som inte vill uppmuntra traditionella könsroller?

• Kan inte kvinnan i sexscenen som Samantha bevittnar ha naturliga bröst som inte för tankarna till kvinnoförnedrande mainstreamporr där kvinnan utgör ett objekt med syfte att tillfredsställa mannen?

• Måste verkligen snälla Stevie vara otrogen eftersom han inte haft sex på ett halvår? Det porträtteras nästan som om Stevies beteende vore ”naturligt manligt” och stödjer samtidigt schablonbilden om att ett lyckligt förhållande alltid innehåller mycket sex.

• Kan inte Charlotte låta bli att ligga med sin man ”en extra gång den veckan” då hon fått reda på Stevies snedsteg? Charlottes val känns inte som ett val, utan snarare som ett desperat agerande av underkastelse som får det att framstå som att det är en kvinnas plikt att ligga med sin man om hon inte vill att han ska vara otrogen.

• Kan inte filmen ha ett mer överraskande slut än det förväntade bröllopet? Visst att det blev ”city hall” trots allt – men varför måste de gifta sig? Man kan ju tro att giftermålet är en bekräftelse på kvinnans framgång, den naturliga slutstationen för varje lyckad kvinna.

Nåväl, att någon av dessa idéer skulle kunna bli verklighet känns väl föga troligt…Samtidigt är jag nog tacksam att genusglasögonen förstörde min filmupplevelse. På så sätt kanske jag trots allt fick ut mer än mina gråtande grannar?

Läs även andra bloggares åsikter om debatt, media, sex and the city, genus, feminism

Lördagsmorgon. Strålande sol. En cigg på balkongen. Och så plötsligt – ett vidrigt åttabenat avskum på min nyinköpta mjuka balkongmatta. Mina ögon smalnar och från det innersta djupet av mitt hjärta tänker jag: ”jag hatar dig, spindeljävel”.

Jag undersöker resterande balkongområde för att säkra territoriet från ytterligare inkräktare och slår mig sedan, ytterst försiktigt, ner på en stol och intar högsta beredskap att fly fältet om ännu en krissituation skulle uppstå. Medan jag röker cigaretten studerar jag objektet för min avsky, dels av rädsla, dels av fascination, och plötsligt slår mig den självklaraste tanke. Jag betraktar ett av den mångfacetterade jordens alla underverk. Och detta gör jag med ett hjärta fyllt av hat. Jag hatar att spindeln är en spindel och inte en nyckelpiga eller en fjäril. Jag ser mig själv som den överlägsna rasen med självklar rätt att eliminera.

Jag förfasas plötsligt av min nyupptäckta självinsikt. Hur kan jag, som i andra fall är så tolerant, i denna specifika situation resonera så stelbent? Inte rår spindeln för att den är född till spindel och mitt hat beror så ju uppenbart på min inneboende rädsla.

Med tankar som dessa inser jag plötsligt likheten i mitt resonerande och vanlig gammal hederlig rasism. Jag ryser i solskenet.

Läs även andra bloggares åsikter om rasism, fobier, rädsla, humor

Det är värst vad alla unga grabbars hår har växt mycket på senaste tiden. Som en kod för nonchalans och med ett modifierat bratideal har den unga generationens män i månader undvikit frisören. Ni vet vad jag menar -glidargrabbarna med stort G. När man minst anar det glider de fram bakom hyllorna på ICA, hänger i stora klasar på stan och blockerar vägen för oss ordinära frisyrbärare eller sick-sackar sig förbi dig på cykelbanan med stekarfrillan, av allt vax, stelt fladdrandes i vinden. 

Och handen på hjärtat: det är någonting med dessa ‘men to be’ som gör mig nervös. Kanske är det deras överklassattribut som så uppenbart är en efterkonstruktion, men som ändå signalerar ett materialistiskt ideal som hur man än vrider på det alltid går stick i stäv med solidaritet och medkänsla? Eller så är det kanske deras grisiga rockstar-manér och förkärlek för krossat glas på kroggolvet? Eller, helt enkelt, bara den där medvetet ostyriga kalufsen som plötsligt blivit mainstream – frisyren där brat och uteliggare möts. För vad sjutton kan man vilja säga med en sådan frisyr? Vad vill man kommunicera till omvärlden med en frisyr som liknar backslik och samtidigt ett skatbo? Tacka vet jag postpunkarna eller blöjnassarna - där vet åtminstone omvärlden vad det är för ideologi deras stil refererar till, även om de inte alltid själva vet det.

Jag antar att jag är ensam om att ha det här problemet, men glidargrabbarna gör mig alltid en smula nervös. När kan frisyrtrenden tänkas ge sig i en småstad som min och göra det säkert för en nervös 25-åring att ge sig ut på stan igen?

 Läs även andra bloggares åsikter om brats, fördomar, trender, frisyr, humor, ungdomar, tonåringar

Har du som jag haft svårt att hitta den information om genusforskning du söker? Det finns mycket forskning, men den är inte alltid lätt att finna, det tar tid och kraft och dödar lusten…Men nu finns snart allt i samma databas! Kvinnohistoriska samlingarna och Nationella sekretariatet för genusforskning sammanställer nu en gemensam databas för svensk genusforskning som dessutom kommer att vara helt gratis!  Förhoppningvis lanseras den i november i år och under namnet Greda - Gender researchers database.

Jippie!

Jag vill inte leva i ett samhälle där man utan att blinka eller utan att tänka efter varför, bestämmer sig för att all kärlek inte är lika önskvärd. Ändå har jag gjort så hela mitt liv. Jag har lytt min kulturs påbud, jag har följt en ryggradsmässig känsla utan substans och jag har aldrig frågat varför. Igår såg jag en dokumentär som äntligen fick mig att ställa den frågan.

Igår kväll visade Kanal 5:s Outsiders avsnittet ”Förbjuden kärlek” som handlade om människor som levde i kontroversiella relationer. Ett av dessa par var en man och en kvinna i ungefär samma ålder. De hade tre barn tillsammans. Av allt att döma var det en mycket lycklig familj. Barnen var fullt friska och hade välsignats med kärleksfulla föräldrar. Föräldrarna i sin tur var ett älskande par som visade varandra både ömhet och respekt. De hade utgjort idealfamiljen om det inte varit för det faktum att föräldrarna var halvsyskon.

Min första reaktion var höjda ögonbryn och rynkad näsa. Min andra var vördnad över parets fruktansvärda mod att öppet stå för sin kärlek. Min tredje gick till barnen när jag förstod att de inte kände till sina föräldrars släktskap och min fjärde riktade sig till vår kultur och dess starkt normerande funktion. Ur vår kultur härleder jag både min egen och andras ryggradsmässiga reaktion: det är fel. Men förutom denna ryggradsmässiga reaktion som främst, för att inte säga enbart, utgörs av känsloargument har vi ytterligare enbart ett argument att tillföra vårt resonemang – risken för att barn sprungna ur sådana relationer löper en större risk att drabbas av genetiska störningar.

Men framför mig i tv-rutan satt alltså tre fullt friska och välmående barn. Detta fick mig att undra om inte vår kulturs ideal föregått forskningsresultaten? Överdrivs riskerna av den enkla anledningen att dessa familjeförhållanden inte är önskvärda i vår kultur? Och kan det vara så att vi vid argumentation inom detta område plötsligt tillämpar argument som för länge sedan slutat att betraktas som ”politiskt korrekta” vad gäller andra icke normativa kärleksförhållanden? För om det enbart är möjligheten för två människor att tillsammans avla frisk avkomma som kan legitimera kärleken mellan dessa, så har vi inte bara en otäckt omodern och enkelspårig syn på kärlek utan vi har även en kärleksmåttstock som fördömer många idag normativa förhållanden.

Men det är klart, den sexuella normativiteten har ju aldrig varit logisk. Bara jävligt normativ.

Läs även andra bloggares åsikter om incest, kärlek, debatt

Det är nu en vecka sedan det norska stortinget klubbade igenom en könsneutral äktenskapslagstiftning. Det var inte en dag för tidigt. Jag undrar hur länge vi i Sverige ska behöva vänta på att våra folkvalda tar sitt ansvar och avskaffar den diskriminerande lagstiftningen? Förhoppningsvis sätter våra uppenbarligen modernare grannar press på vår till stor del nonchalanta riksdag.  

Läs även andra bloggares åsikter om politik, norge, könsneutral äktenskapslagstiftning, HBTQ

Det är sommar och bröllopstider. Vill man vara inne i sommar ska man sätta en ring på sin partners finger inför hundratalsgäster till den anspråkslösa kostnaden av en smärre förmögenhet. Gästerna gläds åt festen, bankerna åt de framtida ränteintäkterna och bröllopscoacherna åt att ingen ifrågasätter nödvändigheten av deras existens. Prinsessbröllopet är inne igen och det tycks vara min generation som står på tur.  

Ända sedan barnsben och den första Barbiedockan har många flickor drömt prinsessdrömmen. Många är vi som flytt den trista verkligheten in i sagans värld, en värld med rosa tyll, glitter, rosor och en prins som vill ha just oss. Inte spelade det väl någon roll att våra morsor gick omkring i jeans och hade nariga händer av oglamoröst städande och diskande när våra flickrum var fyllda med Barbiedockor, plastpärlor och affischer på vita springare.

När jag någon gång i de tidiga tonåren släppte min prinsessdröm var det för det då coolare rockstar-idealet och sedan den dagen då inte det heller var åtråvärt har jag väl varit vad man kan kalla drömlös. Inte förens på senare år har jag förstått att många av mina vänner behöll sin flickdröm. Någonstans närmast hjärtat låg den sparad under alla år, väl gömd under tonårstiden då självständigheten stod högst i rang och alltid skyddad från bitska kommentarer om ”annan verklighet” eller ”omodern kvinnofälla”. Ty stark är den dröm som nästlar sig in i unga flickhjärtan och många är de vuxna kvinnor som fortfarande drömmer om tyll och blommor i håret – drömmen om att under en dag i sitt liv få vara prinsessan, Barbiedockan, den som alla beundrar.

Jag må vara cyniker, men jag är hellre det än en människa som byggt sina drömmar på plast. För vad är det annars som för så många människor till altaret varje år - viljan att inför Gud lova trohet för resten av sitt liv? Det är både för oglamoröst och hållbart för att passa in i vår tid. Nej det är på den kommersiella plastdröm som banker och bröllposcoacher, -fixare och brudbutiker, cateringfirmor och guldsmeder, bröllopsmagasin och försäljare av bantningspreparat, konditorer och florister, Svenska kyrkan och Cervera, lever på.

Jag får lust att skylla Barbie för bröllopshysterin. Det är hennes fel att folk skuldsätter sig, bantar och stressar halvt ihjäl sig och sedan går miste om det som skulle ha varit deras prinsessdag för att de oroade sig så mycket för att allt ändå inte skulle bli perfekt. Allt började med hennes plasttiara, glittriga klänningar och stiliga karl. Hon visste att våra realitymammor inte hade en chans mot henne när det kom till kvinnlig förebild. No offence alla mammor - vi kan gärna stå vid spisen precis som ni gjorde, men spisen ska vara rosa, vår karl ska se ut som Ken och vårt bröllop ska vara spektakulärt tjusigt!

I sommar går säkert många prinsessdrömmar i uppfyllelse. Stort grattis.

Läs även andra bloggares åsikter om bröllop, feminism, drömmar, Barbie, bröllopshysteri, jämställdhet, debatt

En fördel med att använda bloggsajten WordPress är att man kan se från vilka sidor ens besökare kommer. De flesta av mina besökare kommer från olika pingsajter, men många hittar även hit genom att själva ange sökord på Google. Och en sak har slagit mig – jag får väldigt många besökare p.g.a. min text ”Större bröst utan ingrepp”. Titeln är ett citat från en internetannons och texten bygger på det ironiska i att jag som feminist och skönhetsoperationsmotståndare indirekt gjorde reklam för sådana operationer på min förra blogg. Gissa om de många som genom sökord som ”större bröst”, ”naturligt större bröst + ät” och ”jag vill ha större bröst” har blivit besvikna på min blogg. Att jag genom min bloggtitel lurar hit besökare som är ute efter större bröst är kanske om än mer ironiskt än det som tidigare var. Jag kanske till och med borde åtalas för falsk marknadsföring?

I amerikanska politiska debatter hörs ofta argumentet att ”throwing money at the problem” inte är någon lösning. Som svensk åskådare tycks ståndpunkten aningen märklig då vår politiska tradition snarare är den motsatta – ekonomiska resurser ses ofta som en förutsättning för förverkligandet av politiska ambitioner. Men igår gick regeringen ut med ett förslag där den lättsmälta amerikanska sloganen faktiskt utgör ett adekvat motargument.

På tre år ska totalt 110 miljoner kronor satsas på att öka jämställdheten i skolan. Detta är med regeringens egna ord ”en historiskt stor satsning”. Det må så vara och kanske bör man känna tacksamhet mot den borgerliga regeringen för att de satsar så mycket pengar på just ökad jämställdhet – pengar är ju som bekant det dyrbaraste som finns i en borgerlig människas liv. Men om man söker efter kvalitet istället för kvantitet så är regeringens förslag inte mycket att hänga i julgranen. I regeringens satsning ingår bland annat att tillsätta en jämställdhetsdelegation med syfte att ”analysera könsskillnaderna i utbildningsresultat, utvärdera metoder för att bryta traditionella könsroller, föreslå lämpliga insatser med mera.”  Jätteviktiga och högst nödvändiga åtgärder – för tjugo år sedan. Det finns väl inget område inom det svenska samhället som varit mer föremål för forskning än skolan ur ett jämställdhetsperspektiv? Därav hoppas jag innerligt att delegationens uppgift främst blir att sammanställa befintlig forskning och omsätta lärdomarna därav till konkreta handlingsmål. Vi saknar varken vetskap om könsrollernas orsaker och konsekvenser eller hur de kan brytas. Nya utredningar, hur ekonomiskt omfattande de än är, kan aldrig mäta sig med den enorma kunskapsbank som forskarvärlden byggt upp under de senaste tjugo åren. Om regeringen menar allvar med sin jämställdhetsambition, tar lärdom av det underlag som finns och inte bara are throwing money at the problem för syns skull, kan det faktisk bli… riktigt bra.

Det verkar finnas lika många uppfattningar om vad en kvinna är, som det finns kvinnor i världen. Trots det har det alltså gjorts många försök att ”renodla kvinnlighetens vara”. Här är några historiska, mer eller mindre smickrande, exempel:

Att vara kvinna är ett fruktansvärt svårt jobb, eftersom det i huvudsak består i att umgås med män.
/ Joseph Conrad

Att vara kvinna är ett stort hinder för att kunna regera väl.
/ Drottning Kristina

Det finns tre ting som kvinnor aldrig förstår: frihet, jämlikhet och broderskap.
/ Gilbert Keith Chesterton

En kvinna föredrar ofta en mans gåvor framför hans sällskap.
/Marilyn Monroe

En kvinna måste vara hjälplös för att man ska kunna beskydda henne. Vad vore vi om kvinnorna behärskade karate?
/ Patrick MacNee

Det finns tre sorters kvinnor: de vackra, de kloka och den stora majoriteten.
/ Povl Sabroe

Kvinnohatare är varje sund man innerst i sitt hjärta; och kvinnodyrkare är alla förskruvade män.
/ August Strindberg

En kvinna ska vara som ett böljande landskap och inte som ett platt postpaket där man måste skriva “denna sida upp” för att visa vad som är vad.
/ Jens Locher

En kvinnas tankar kommer alltid innan hennes handling.
/ William Shakespeare

En vacker ung flicka har det alltid besvärligt.
/ Agatha Christie

Eva är den omarbetade, förbättrade och förkortade utgåvan av Adam.
/ Helen Vita

Fulhet hos en kvinna har åtminstone en fördel: man kan lugnt utgå från att den är äkta.
/ Frans G. Bengtsson

Fyra kvinnor har lämnat mig därför att jag begick misstaget att förväxla dem med min mor.
/ Cary Grant

Kvinnan är den enda present som förpackar sig själv.
/ Jean-Paul Belmondo

Kvinnan är inget geni, hon är av dekorativ art. Hon har aldrig något att säga, men hon säger det så sött.
/ Oscar Wilde

Kvinnor styr världen… ingen man har någonsin gjort något som helst, som en kvinna inte har sagt till honom att göra eller uppmuntrat honom att göra.
/ Bob Dylan

Kvinnor måste lära sig att ingen ger dig makt. Du bara tar den!
/ Roseanne Barr

Kvinnor är intelligentare än män därför att de vet mindre och förstår mer.
/ James Thurber

Många kvinnor som har deltagit i nationella frihetsrörelser står där och kokar kaffe när det hela är över.
/ Françoise Giroud

Så avslutar då Hillary Clinton sin presidentkampanj med flaggan i topp och uppmanar nu sina väljare att rösta på Barack Obama. Frågan är hur höga växlar man ska våga dra på Obamas vinst och hur stort symbolvärde vi ska tordas tillskriva de båda kandidaterna?

Jag tror inte på att ställa individ mot individ och förstår inte riktigt poängen med att gradera olika typer av diskriminering. Förståelsen för intersektionalitet är ett viktigt redskap och diskriminering bildas alltid på grupp- och inte individnivå. Men att helt förneka dessa faktorer vid analysen av den gångna presidentkandidatkampanjen är både naivt och björntjänst-aktigt.

Kön, klass och hudfärg spelar fortfarande en avgörande roll för människors vardagliga förutsättningar, så varför skulle de vara betydelselösa faktorer i en presidentkampanj? Det är inte en slump att Hillary kallas vid förnamn och Obama vid efternamn – precis som det inte var någon slump att det blev ”Mona och Reinfeldt”. Kön spelar roll. En kvinna på USA:s presidentpost skulle ha varit en enorm och välförtjänt vinst för feminismen på ett kanske framförallt symbolfeministiskt plan. Ur ett substantiellfeministiskt hänseende kan denna vinst likväl heta Barack Obama.

Läs även andra bloggares åsikter om usa, barack obama, hillary clinton, feminism

”Tiina gör bort sig igen!” skriker bloggvärlden angående hennes raseriutbrott mot Last call. Och visst kan jag hålla med om att det hela verkar lite märkligt, framförallt för de som inte är insatta i detaljerna kring händelsen – något som inte jag är och något som jag antar att de flesta som kommenterat händelsen inte heller är.

Det jag däremot inte kan låta bli att undra är: när gjorde Tiina bort sig förra gången? Var det när hon gick ut med sin homosexualitet? Eller när hon var med och bildade ett feministiskt parti?